UTANFÖRSKAPET BLIR KVAR! Det besked Anders Borg ger om massarbetslösheten i finansplanen är en kalldusch. Regeringen tänker inte avskaffa utanförskapet. Istället ska det stabiliseras på dagens nivå. Moderaterna är tillbaka som ett klassiskt parti för höginkomstkramare, skriver professor Bo Malmberg i dagens 8/10 SvD på Brännpunkt.
Bo Malmberg skriver: "I somras uppnåddes den gamla regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20?64 år skulle vara reguljärt sysselsatta, för första gången sedan målet infördes. Prognosen är att den reguljära sysselsättningen i åldern 20-64 år ligger kvar på denna höga nivå under de kommande åren." - En sysselsättningsgrad på 80 procent betyder att 1077000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning i år. Samma sysselsättningsgrad vid mandatperiodens slut innebär att 8000 fler, 1085000 människor, saknar reguljär sysselsättning år 2010. - Finansplanens siffror visar att regeringen på inget sätt avser att avskaffa utanförskapet. Istället ska utanförskapet stabiliseras på dagens nivå. I slutet av 2006 låg sysselsättnings-graden strax under 79 procent. Alliansregeringens mål är alltså att på fyra år öka sysselsättningsgraden med sammanlagt 1 procentenhet. Detta kan jämföras med Persson-regeringen, som mellan 1997 och 2006 lyckades ökade denna med mer än 4 procentenheter.
Bo Malmberg fortsätter: "Bekämpa massarbetslösheten", "Återställ arbetslinjen", "Vägen mot full sysselsättning har anträtts", "Bekämpa utanförskapet". Slagorden från Borg och alliansen har varit många. Men enligt finansplanen är den operationen nu inställd. Den miljon som står utanför den reguljära arbetsmarknaden ska inte förvänta sig någon bättre framtid. Däremot ska deras ekonomiska situation försämras ytterligare genom ytterligare sänkta ersättningar och höjd beskattning i förhållande till löntagare.
I går skrev Sydsvenskans krönikör Per T. Ohlsson om "Från snack till verkstad". Det där snacket i valrörelsen (och senare) om "utanförskap" och dess snabba upplösning är väl något man kan skratta åt i dag - många med mig tvivlade väl redan inför valdagen att väljarna skulle gå på det uppenbarligen ihåliga budskapet. Men i dag är det klart en vara med för sent bästa-datum, ja många tycker att det luktar surlögn lång väg. PerTes tes omvandlas lätt till Snacka duger - men verkstaden uteblev (precis så som man väl spekulerade i bara för att få den politiska makten).
Det är symtomatiskt att den enda invändningen som synts på SvDs hemsida mot Bo Malmbergs resonemang är att han måste vara partisk eftersom han är gift med den tidigare socialdemokratiske minister Lena Sommerstad. Precis som fru Reinfeldt inte skulle räknas som seriös bara för att hon är gift med högerledaren. Dessutom är det ju i detta fall ett ovanligt påvert resonemang eftersom Bo Malmberg bara citerar ur högerregeringens egen finansplan som grund för sin argumentation. Snacka duger ...
Man håller verkligen med Mona Sahlin som i Agendas partiledardebatt sa att han återkommande fram till valet skulle fråga Reinfeldt på vilket sätt han menade att jobben ökade genom att man sänkte ersättningarna för arbetslösa och sjuka samt dessutom beskattade dessa grupper tillsammans med pensionärer högre än löntagare. Den ekvationen har en obekant, nämligen att den styrs av ett cyniskt högersinne.
måndag 8 oktober 2007
söndag 7 oktober 2007
Tunnelseende borgerlighet
I dagens Sydsvenska 7/10 publicerar Per T. Ohlsson sin vanliga helsida med vis betraktelse över politiken under rubriken "Från snack till verkstad". Enda intellektuella missen är att i den verkstaden finns bara företagare och företagaranda men inga arbetare och ingen arbetsrätt värd namnet.
Litet falsk verklighetsbeskrivning inleder: Ledande svenska politiker, från höger till vänster, bekänner sig numera till en privatkapitalistisk treenighet: Företag, företagare och företagande.
Högerregeringen tycks visserligen nu sysselsatt med företagsfrågor men det handlar ju mest om utförsäljning till vrakpriser av statliga företag och insyltade bankmänniskor som uppenbarligen fifflat för att få massa bonusar. Mona Sahlin och vänstern har visserligen i uttalanden stött småföretagare och talat om entreprenörsanda i positiva ordalag. Men till skillnad från PerTe och högeralliansen så förstår hon att företagare och företagande står sig slätt om man inte kombinerar företagstänkandet med en ansvarsfull arbets- och socialrätt. Det handlar alltså om en slags avvägning där man inte säljer ut arbetarna, låginkomsttagare, arbetslösa, pensionärer och sjuka till förmån för företagare och rika.
Nu är det illa beställt med högerregeringen: Av en ...Sifo-mätning... framgick att många företagare blev besvikna efter maktskiftet. Mellan oktober 2006 och mars 2007 steg andelen företagare som saknar förtroende för regeringens politik från 10 till 27 procent. Det borde ringa några varningsklockor i Rosenbad.
Nu är det ju så att detta med företagare bara är en del av verkligheten. På valdagen hade högeralliansen en majoritet av väljarna bakom sig. Och i dag? Är det 14 eller 16 procents övervikt för en vänsterregering? Hursom så borde inte bara varningsklockor utan dombasunen ljuda i Rosenbad! Men så är det med tunnelseende - man ser bara ett litet problem istället för det omgivande stora problemet. Vore jag som regeringen så skulle jag faktiskt strunta i PerTes råd eftersom de är så inskränkta.
Nu skäller PerTe i sin ensidighet på högerregeringen för att den inte gjort mer än slopat företagarnas medfinansiering i sjukförsäkringen, avskaffat förmögenhets- och fastighetsskatten, skadskjutit fackföreningarna genom olika åtgärder att fördyra medlemsskap och försämrat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Nej,enligt PerTe måste man ge sig på turordningsreglerna i LAS och inskränka fackets möjligheter att framtvinga kollektivavtal samt åstadkomma större rörlighet på arbetsmarknaden.
Är det någon som känner igen tongångarna? Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och dess vd Urban Bäckström har samma tjat på högerregeringen. Jodå, PerTe klär in sitt tjat litet snyggare och gör en hel dimridå med vackra ord: Politiska beslut och offentliga insatser har självfallet spelat en viktig roll under Sveriges resa från fattigdom till välstånd. Men resurser måste skapas innan de fördelas. Därför är det omöjligt att bortse från entreprenörer och innovatörer som A O Wallenberg, Lars Magnus Ericsson och Gustaf Dalén. Man undrar vad de hade sagt till dagens politiker. - Snacka går ju?
Förutom den inledningsvis gjorda reflexionen kring PerTes förfalskning av verkligheten både regeringens och vänsterns så bygger hela artikeln på samma ensidighet som Svenskt Näringslivs representanter: Det argumenteras bara utifrån företagarnas och de rikas synpunkt. Ja, så intensivt att PerTe - liksom Sighild och Urban - helt glömmer att företagandet skulle stå sig slätt om man i företagen, små som stora, glömde bort skaran av väl utbildade och skickliga arbetare och tjänstemän. Tablå!
Jorå, PerTe har studerat saken - i vart fall så anger han en massa källor alltifrån Nutek till SNS och Företagarna. Det är en påläst karl. Men man behöver ju inte vara en Axel Schulman för att snacka om förläst och se bilden av Urbans och Signhilds lilla knähund.
Så, så var det med den saken.
Litet falsk verklighetsbeskrivning inleder: Ledande svenska politiker, från höger till vänster, bekänner sig numera till en privatkapitalistisk treenighet: Företag, företagare och företagande.
Högerregeringen tycks visserligen nu sysselsatt med företagsfrågor men det handlar ju mest om utförsäljning till vrakpriser av statliga företag och insyltade bankmänniskor som uppenbarligen fifflat för att få massa bonusar. Mona Sahlin och vänstern har visserligen i uttalanden stött småföretagare och talat om entreprenörsanda i positiva ordalag. Men till skillnad från PerTe och högeralliansen så förstår hon att företagare och företagande står sig slätt om man inte kombinerar företagstänkandet med en ansvarsfull arbets- och socialrätt. Det handlar alltså om en slags avvägning där man inte säljer ut arbetarna, låginkomsttagare, arbetslösa, pensionärer och sjuka till förmån för företagare och rika.
Nu är det illa beställt med högerregeringen: Av en ...Sifo-mätning... framgick att många företagare blev besvikna efter maktskiftet. Mellan oktober 2006 och mars 2007 steg andelen företagare som saknar förtroende för regeringens politik från 10 till 27 procent. Det borde ringa några varningsklockor i Rosenbad.
Nu är det ju så att detta med företagare bara är en del av verkligheten. På valdagen hade högeralliansen en majoritet av väljarna bakom sig. Och i dag? Är det 14 eller 16 procents övervikt för en vänsterregering? Hursom så borde inte bara varningsklockor utan dombasunen ljuda i Rosenbad! Men så är det med tunnelseende - man ser bara ett litet problem istället för det omgivande stora problemet. Vore jag som regeringen så skulle jag faktiskt strunta i PerTes råd eftersom de är så inskränkta.
Nu skäller PerTe i sin ensidighet på högerregeringen för att den inte gjort mer än slopat företagarnas medfinansiering i sjukförsäkringen, avskaffat förmögenhets- och fastighetsskatten, skadskjutit fackföreningarna genom olika åtgärder att fördyra medlemsskap och försämrat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Nej,enligt PerTe måste man ge sig på turordningsreglerna i LAS och inskränka fackets möjligheter att framtvinga kollektivavtal samt åstadkomma större rörlighet på arbetsmarknaden.
Är det någon som känner igen tongångarna? Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och dess vd Urban Bäckström har samma tjat på högerregeringen. Jodå, PerTe klär in sitt tjat litet snyggare och gör en hel dimridå med vackra ord: Politiska beslut och offentliga insatser har självfallet spelat en viktig roll under Sveriges resa från fattigdom till välstånd. Men resurser måste skapas innan de fördelas. Därför är det omöjligt att bortse från entreprenörer och innovatörer som A O Wallenberg, Lars Magnus Ericsson och Gustaf Dalén. Man undrar vad de hade sagt till dagens politiker. - Snacka går ju?
Förutom den inledningsvis gjorda reflexionen kring PerTes förfalskning av verkligheten både regeringens och vänsterns så bygger hela artikeln på samma ensidighet som Svenskt Näringslivs representanter: Det argumenteras bara utifrån företagarnas och de rikas synpunkt. Ja, så intensivt att PerTe - liksom Sighild och Urban - helt glömmer att företagandet skulle stå sig slätt om man i företagen, små som stora, glömde bort skaran av väl utbildade och skickliga arbetare och tjänstemän. Tablå!
Jorå, PerTe har studerat saken - i vart fall så anger han en massa källor alltifrån Nutek till SNS och Företagarna. Det är en påläst karl. Men man behöver ju inte vara en Axel Schulman för att snacka om förläst och se bilden av Urbans och Signhilds lilla knähund.
Så, så var det med den saken.
lördag 6 oktober 2007
Kulturen måste stå upp mot skitstövlarna!
"A history of Sex" är en utställning på Kulturen i Lund av Andres Serranos bilder. Maskerade unga män, som påstått sig vara nationellt sinnade och "inte gilla skiten" har gått lös på bilderna med kofötter och yxor under parollen "Mot dekadens och för en sundare kultur". Nazismens stöveltramp ekar fortfarande. Men den här gången måste vi stå enade mot den bruna faran antingen den kommer som "nationella" krafter eller med religiösa förtecken. Själva händelsen och förstörelsens omfattning kommer naturligtvis att beskrivas på nyhetssidorna även om det i skrivande stund ännu inte lagts in ens på Sydsvenskans hemsida.
Jag har tillsammans med andra mejlat till Kulturen i Lund:
Fuktansvärt! Jag läste i Sydsvenskan om detta illdåd och gick sedan in på Kulturens hemsida för att få namn att skicka detta till.
Jag ville genast nå er med min spontana reaktion: Låt inte bössen lyckas att stoppa utställningen. Sopa upp glassplittret från golvet och städa upp efter grisarna men häng upp konsten igen. Visa den i sitt skadade skick! Visa skitstövlarna att kulturen står på sig även om den blir skadad. Utställningen blir då inte bara en a History of Sex utan en påminnelse om att demokratiska friheter hela tiden måste försvaras mot galningar och förtryckare.
Jag har tillsammans med andra mejlat till Kulturen i Lund:
Fuktansvärt! Jag läste i Sydsvenskan om detta illdåd och gick sedan in på Kulturens hemsida för att få namn att skicka detta till.
Jag ville genast nå er med min spontana reaktion: Låt inte bössen lyckas att stoppa utställningen. Sopa upp glassplittret från golvet och städa upp efter grisarna men häng upp konsten igen. Visa den i sitt skadade skick! Visa skitstövlarna att kulturen står på sig även om den blir skadad. Utställningen blir då inte bara en a History of Sex utan en påminnelse om att demokratiska friheter hela tiden måste försvaras mot galningar och förtryckare.
fredag 5 oktober 2007
Som pensionär kan man tänka friare!
I den borgerliga pressen finner man sällan några guldkorn i den meningen att man känner sig överens med skribenten. Än mer sällan är det fallet beträffande Ystads Allehanda - och nu bortser jag från kommunala frågor. Och naturligtvis har detta guldkorn inte värderats så bra att det lagts ut i webbtidningen. Jag tänker på den i dagarna 75-årige Bertil Torekull, som har en bakgrund som publicist bl.a. i högertidningen Svenska Dagbladet. Det gäller hans gästkrönika i veckan 2/10 under rubriken "Carnegie - ett glas för mycket, tack!".
Bertill Torekull skriver vist och befriad från vanliga borgerliga skygglappar: Carnegie förbinds idag inte längre med dryckjom men med omoral, girighet och slugt överutnyttjande av ett gott varumärke. För regeringen har Carnegie blivit ett glas för mycket, av opinionssiffrorna återstår snart bara bottensatsen. - Men hela det privatiseringsprojekt som Carnegie i dag är en olycklig symbol förhar från början lidit av en nästan alkoholisk fumlighet: det är något som inte stämt. Att se frikyrkomannen Odell förvandlas till en alliansens egen Joakim von Anka har varit en sorg. Många har övertygats om att hans åtagande varit för honom för stort. Det är inte bara hans eget fel: privatiseringsivern har framstått som en fläkt från en nyliberal era som passerat sin bäst-före-dag.
Det är som om jag skrivit det själv fast bättre, mer koncist och mer slagkraftigt. I krönikan behandlar han sedan olika försäljningsprojekt. Även om han förstår vissa försäljningar så noterar man att han påpekar det självklara i att svenskarna nog har svårt att förstå vitsen med att en oljestat vid persiska viken skall styra den svenska aktiemarknaden. Rena idiotin blir Torekulls värdering av utförsäljningen av Vin- och Sprit med risk för att den framgångsrika produktionen av Absolut Vodka flyttas utomlands.
Men framför allt sammanfattar Bertill Torekull: Det värsta med privatiseringsprojektet är förstås att det aldrig föregåtts av en genomlysande politisk debatt - vare sig i valrörelsen eller efteråt. Men mest akut är problemet Odells skandalösa bindning till Carnegie. Genom aytt inte omgående klippa alla band med den forna skandalfirman ... har Odell dragit nesa och skam över sina tänkta utförsäljningar av medborgarnas egendom. Inställ därför projektet, börja om från början, släpp diskussionen fri och ge Odell ett uppdrag som bättre motsvarar hans obestridliga begåvning.
Tänk att man måste bli pensionär som borgerlig ledarskribent för att våga kalla saker för deras rätt namn:
Carnegie-anknytningen är en skandal av sällan skådat mått och har handlagts "fumligt".
Odell är inte vuxen uppgiften och borde få annan sysselsättning "mera avpassad efter hans begåvning"
Privatiseringsprojektet genomförs oprofessionellt och utan att vara genomlyst genom politisk debatt
Någon grund i alliansens valrörelse fanns inte m.u.f. några allmänna uttalanden
Hela privatiseringsprojektet har "en fläkt från en nyliberal era som passerat sin bäst-före-dag" eller är m.a.o. resultat av ett omodernt inskränkt tänkande.
Det olustiga är att så här klart har inte någon ledarskribent i den "oberoende liberala" borgarpressen beskrivit saken. Framförallt har man hånat oppositionen för att man velat stanna utförsäljningen och ta sig en funderare. Däremot känner jag själv igen alla Bertil Torekulls anmärkningar från min egen blogg. Litet skryt skadar ju inte. Men Bertil Torekulls eleganta och allsidiga sågning tar priset.
Bertill Torekull skriver vist och befriad från vanliga borgerliga skygglappar: Carnegie förbinds idag inte längre med dryckjom men med omoral, girighet och slugt överutnyttjande av ett gott varumärke. För regeringen har Carnegie blivit ett glas för mycket, av opinionssiffrorna återstår snart bara bottensatsen. - Men hela det privatiseringsprojekt som Carnegie i dag är en olycklig symbol förhar från början lidit av en nästan alkoholisk fumlighet: det är något som inte stämt. Att se frikyrkomannen Odell förvandlas till en alliansens egen Joakim von Anka har varit en sorg. Många har övertygats om att hans åtagande varit för honom för stort. Det är inte bara hans eget fel: privatiseringsivern har framstått som en fläkt från en nyliberal era som passerat sin bäst-före-dag.
Det är som om jag skrivit det själv fast bättre, mer koncist och mer slagkraftigt. I krönikan behandlar han sedan olika försäljningsprojekt. Även om han förstår vissa försäljningar så noterar man att han påpekar det självklara i att svenskarna nog har svårt att förstå vitsen med att en oljestat vid persiska viken skall styra den svenska aktiemarknaden. Rena idiotin blir Torekulls värdering av utförsäljningen av Vin- och Sprit med risk för att den framgångsrika produktionen av Absolut Vodka flyttas utomlands.
Men framför allt sammanfattar Bertill Torekull: Det värsta med privatiseringsprojektet är förstås att det aldrig föregåtts av en genomlysande politisk debatt - vare sig i valrörelsen eller efteråt. Men mest akut är problemet Odells skandalösa bindning till Carnegie. Genom aytt inte omgående klippa alla band med den forna skandalfirman ... har Odell dragit nesa och skam över sina tänkta utförsäljningar av medborgarnas egendom. Inställ därför projektet, börja om från början, släpp diskussionen fri och ge Odell ett uppdrag som bättre motsvarar hans obestridliga begåvning.
Tänk att man måste bli pensionär som borgerlig ledarskribent för att våga kalla saker för deras rätt namn:
Carnegie-anknytningen är en skandal av sällan skådat mått och har handlagts "fumligt".
Odell är inte vuxen uppgiften och borde få annan sysselsättning "mera avpassad efter hans begåvning"
Privatiseringsprojektet genomförs oprofessionellt och utan att vara genomlyst genom politisk debatt
Någon grund i alliansens valrörelse fanns inte m.u.f. några allmänna uttalanden
Hela privatiseringsprojektet har "en fläkt från en nyliberal era som passerat sin bäst-före-dag" eller är m.a.o. resultat av ett omodernt inskränkt tänkande.
Det olustiga är att så här klart har inte någon ledarskribent i den "oberoende liberala" borgarpressen beskrivit saken. Framförallt har man hånat oppositionen för att man velat stanna utförsäljningen och ta sig en funderare. Däremot känner jag själv igen alla Bertil Torekulls anmärkningar från min egen blogg. Litet skryt skadar ju inte. Men Bertil Torekulls eleganta och allsidiga sågning tar priset.
torsdag 4 oktober 2007
Husbondens röst: den borgerliga pressen
Många gånger har jag på denna blogg pekat på den allvarliga demokratiska underskottet som består i att dagspressen till stor del ligger i borgerliga. Den borgerliga övermakten är drygt 100 tidningar med en dagsupplag på 3.000.000 ex mot vänsterns 16 med ca 600.000 läsare. Det är alltså penningen som avgör vad du får dig till livs i tidningen. Man försöker genom undersökningar av bl.a. journalisters egna politiska sympatier jäva påståendet om borgerlig övermakt i pressen. Men det intressanta är ju knappast att avslöja journalisters rösthemlighet utan vad de tvingas skriva för att behålla sin anställning på tidningen som exempelvis ledarskribent eller näringslivskommentator.
Den just pågående Odell-skandalen ger en god illustration till detta, som jag redan konstaterade i gårdagens blogg "Ynkligt Snällposten!". Men både Sydsvenskans ledar- och ekonomiredaktionen fortsätter att gjuta olja på vågorna och släta över.
Fakta är
att redan 30 april avgick näringsdepartementets enhetschef Malin Björkmo i protest mot att försäljningarna sköttes oprofesssionellt.
att trots kritik i vart fall redan i maj riktats mot Carnegie för hantering av insider och bonus utsåg Odell i juli Carnegie till hjälpreda med vissa försäljningar
att trots att ovannämnda kritik blir mer utmejslad - bl.a. att bonussystemet missbrukats med 630 miljoner - utsåg Odell 10 sept Carnegies f.d. vd Karin Forseke till ordförande i Rådet för minskat statliogt företagsägande och f.d. bolagsjuristen i Carnegie Urban Funered till statssekreterare att handlägga försäljningarna
att Finansinspektionen den 28 sept riktat allvarlig kritik mot Carnegie vilket fick till följd att Carnegies vd och hela styrelse samma dag avgick
att i början av oktober Forseke och Funered avgår på egen begäran och Carnegie drar sig ur uppdraget, allt vilket beklagas av Odell och Reinfeldt
att därefter proklamerar Reinfeldt att utförsäljningen inte skall försenas och Odell att han minsann inte varit passiv efter kunskapen om de nya fakta om Carnegie.
Sydsvenskans "analytiker" Erik Magnusson försöker 4/10 sopa ihop resterna av högerregeringen: Mats Odell gjorde tre svåra misstag när han försökte skynda på utförsäljningen av sex statliga bolag. Det första berodde på dålig fingertoppskänsla, det andra kan skyllas på lagen om offentlig upphandling, den tredje missen byggde på ren och skär klantighet. - Jag har all anledning att fundera om jag gjorde rätt, sade Odell igår... (apropå utnämningarna av Carnegies vd och bolagsjurist) ..Detta var visserligen två veckor innan Finansinspektionens dräpande kritik mot Carnegie. Men det var sedan maj väl känt att Carnegie skakades av en optionsskandal med kraftigt upptrissade värden och flera insiderhärvor...Mats Odell har sent omsider visat handlingskraft. För att tala bildspråk har han rensat bordet, klippt av banden, gjort sina bondeoffer. Han hoppas att kritiken lägger sig, stormen bedarrar, upphetsningen svalnar... Oppositionen kräver att statens försäljningar stoppas. Men såväl Fredrik Reinfeldt som Mats Odell betonar att de går vidare...Det blir i så fall Odells bevis för att han har kvar sin handlingskraft och att han gått skadefri ur Carnegieskandalen.
På ledarsidan 4/10 fortsätter det försiktiga tassandet för att inte kalla skandalen vid dess rätta namn under rubriken "Odell på nytt": Det är klart att processen med utförsäljningen av statliga bolag kommit att hacka ordentligt. Men att helt sätta stopp för den bör inte bli aktuellt, om det nu var det som förre statsrådet Thomas Östros (s) avsåg vid onsdagens utfrågning i riksdagens näringsutskott...Odell sade under gårdagens utfrågning att han inte förhållit sig passiv. Det är fullt troligt att så är fallet. Problemet är att det han gjort i samband med den här affären knappast varit förtroendeskapande. Det har inte bara försvagat hans egen position som minister. Regeringen som helhet kan nog också få en släng av sleven i kommande opinionsmätningar. Och privatiseringen har definitivt inte haft något att vinna på handlaget. Ändå måste planerna på utförsäljning fullföljas. Svaret på frågan om staten är en lämplig företagsägare har inte ändrats: Nej, det är den inte. Den kompetens som rätt kan värdera de bolag som skall säljas och i övrigt sköta de marknadsmässiga delarna står naturligtvis att finna. Likaså en minister som kan axla det politiska ansvaret. Vem vet, det kanske är Mats Odell. Om han gör sin läxa tillräckligt väl.
Nog är det väl för sött hur man trampar omkring för att i sann borgerlig gemenskap inte trampa någon på tårna: Det blir i så fall Odells bevis för att han har kvar sin handlingskraft eller Vem vet, det kanske är Mats Odell. Om han gör sin läxa tillräckligt väl. Med hänsyn till vilka skällsord och misstänkliggörande som fortfarande drabbar den sedan ett år avgångna vänsterregeringen, för att nu inte nämna oppositionen, så kan man inte annat än konstatera silkesvantarna, ja m.a.o. självcensuren.
Tyvärr är detta inte bara en intressant iakttagelse av bristande objektivitet i den journalistiska gärningen. Nej det är en allvarliga tanke om hur mediaklimatet lider av ett demokratiskt underskott.
Den just pågående Odell-skandalen ger en god illustration till detta, som jag redan konstaterade i gårdagens blogg "Ynkligt Snällposten!". Men både Sydsvenskans ledar- och ekonomiredaktionen fortsätter att gjuta olja på vågorna och släta över.
Fakta är
att redan 30 april avgick näringsdepartementets enhetschef Malin Björkmo i protest mot att försäljningarna sköttes oprofesssionellt.
att trots kritik i vart fall redan i maj riktats mot Carnegie för hantering av insider och bonus utsåg Odell i juli Carnegie till hjälpreda med vissa försäljningar
att trots att ovannämnda kritik blir mer utmejslad - bl.a. att bonussystemet missbrukats med 630 miljoner - utsåg Odell 10 sept Carnegies f.d. vd Karin Forseke till ordförande i Rådet för minskat statliogt företagsägande och f.d. bolagsjuristen i Carnegie Urban Funered till statssekreterare att handlägga försäljningarna
att Finansinspektionen den 28 sept riktat allvarlig kritik mot Carnegie vilket fick till följd att Carnegies vd och hela styrelse samma dag avgick
att i början av oktober Forseke och Funered avgår på egen begäran och Carnegie drar sig ur uppdraget, allt vilket beklagas av Odell och Reinfeldt
att därefter proklamerar Reinfeldt att utförsäljningen inte skall försenas och Odell att han minsann inte varit passiv efter kunskapen om de nya fakta om Carnegie.
Sydsvenskans "analytiker" Erik Magnusson försöker 4/10 sopa ihop resterna av högerregeringen: Mats Odell gjorde tre svåra misstag när han försökte skynda på utförsäljningen av sex statliga bolag. Det första berodde på dålig fingertoppskänsla, det andra kan skyllas på lagen om offentlig upphandling, den tredje missen byggde på ren och skär klantighet. - Jag har all anledning att fundera om jag gjorde rätt, sade Odell igår... (apropå utnämningarna av Carnegies vd och bolagsjurist) ..Detta var visserligen två veckor innan Finansinspektionens dräpande kritik mot Carnegie. Men det var sedan maj väl känt att Carnegie skakades av en optionsskandal med kraftigt upptrissade värden och flera insiderhärvor...Mats Odell har sent omsider visat handlingskraft. För att tala bildspråk har han rensat bordet, klippt av banden, gjort sina bondeoffer. Han hoppas att kritiken lägger sig, stormen bedarrar, upphetsningen svalnar... Oppositionen kräver att statens försäljningar stoppas. Men såväl Fredrik Reinfeldt som Mats Odell betonar att de går vidare...Det blir i så fall Odells bevis för att han har kvar sin handlingskraft och att han gått skadefri ur Carnegieskandalen.
På ledarsidan 4/10 fortsätter det försiktiga tassandet för att inte kalla skandalen vid dess rätta namn under rubriken "Odell på nytt": Det är klart att processen med utförsäljningen av statliga bolag kommit att hacka ordentligt. Men att helt sätta stopp för den bör inte bli aktuellt, om det nu var det som förre statsrådet Thomas Östros (s) avsåg vid onsdagens utfrågning i riksdagens näringsutskott...Odell sade under gårdagens utfrågning att han inte förhållit sig passiv. Det är fullt troligt att så är fallet. Problemet är att det han gjort i samband med den här affären knappast varit förtroendeskapande. Det har inte bara försvagat hans egen position som minister. Regeringen som helhet kan nog också få en släng av sleven i kommande opinionsmätningar. Och privatiseringen har definitivt inte haft något att vinna på handlaget. Ändå måste planerna på utförsäljning fullföljas. Svaret på frågan om staten är en lämplig företagsägare har inte ändrats: Nej, det är den inte. Den kompetens som rätt kan värdera de bolag som skall säljas och i övrigt sköta de marknadsmässiga delarna står naturligtvis att finna. Likaså en minister som kan axla det politiska ansvaret. Vem vet, det kanske är Mats Odell. Om han gör sin läxa tillräckligt väl.
Nog är det väl för sött hur man trampar omkring för att i sann borgerlig gemenskap inte trampa någon på tårna: Det blir i så fall Odells bevis för att han har kvar sin handlingskraft eller Vem vet, det kanske är Mats Odell. Om han gör sin läxa tillräckligt väl. Med hänsyn till vilka skällsord och misstänkliggörande som fortfarande drabbar den sedan ett år avgångna vänsterregeringen, för att nu inte nämna oppositionen, så kan man inte annat än konstatera silkesvantarna, ja m.a.o. självcensuren.
Tyvärr är detta inte bara en intressant iakttagelse av bristande objektivitet i den journalistiska gärningen. Nej det är en allvarliga tanke om hur mediaklimatet lider av ett demokratiskt underskott.
onsdag 3 oktober 2007
Ynkligt snällposten!
Apropå den borgerliga hegemonin på dagstidningsfronten skrev jag i går: De flesta (borgerliga tidningar) försöker ge sken av en slags självständig bedömning genom att såsom exempelvis Sydsvenskan kalla sig "Sydsvenska Dagbladet Snällposten: Oberoende liberal". Enligt min mening är man inte snäll vare sig i svensk eller tysk mening, inte heller ger ledarsidor eller ens nyhetsredigeringen vid handen att man är oberoende och liberaliteten ser snarare ut som en Reinfeldt/Borgsk höger. Snarare är det alltså husbondens röst som ekar ur alla dessa högtalare.
Det finns bara ett fel i det uttalandet och det är att borgerlig press är urmesigt snäll (i svenska språkets mening) när det gäller att hantera regeringsskandaler. Illustrationen till denna felsägning lät inte vänta på sig då Sydsvenskans ledare i dag 3/10 hette "Skärpning, Mats Odell". Att man i rubriken tog i så pass hårt beror på att i "oberoende liberala" organ så är KD förhållandevis fritt villebråd för kritik om ock hovsam eftersom man trots abortfrågor mm talar om en regeringsbroder/syster till högerpartiet-moderaterna.
Halva skärpningsledaren går åt till att förklara att utförsäljningen som sådan ... inte... är fel. Tvärtom. Statens främsta uppgift är varken att äga eller driva företag, utan att värna marknadens regelverk så att mångfald och konkurrens främjas. Regeringens målsättning att sälja ut statens innehav ... möter därför inga principiella invändningar.
Men här är man som vanligt inte konsekvent. En kapitalist kan berömma sig av att han konsolidierar sin verksamhet med olika typer av företagande eller m.a.o. fördelar riskerna och därmed minskar sårbarheten. En stat kan ha flera sådana principiella aspekter förutom det ren säkerhetspolitiska att man man vill garantera att viss verksamhet hålls kvar i Sverige. Man kan vilja undvika det elände som finns på tågtrafikmarknaden där privata aktörer försämrar service för att få höga vinster och dessutom har svårt att upprätthålla tidtabeller och inte ens kan enas om gemensam bokningscentral för resor i hela Sverige. Man kan vilja ha ett fungerande postnät över hela landet och inte bara koncentrerat till de folktäta storstadskommunerna. Man vilja se till att även fattiga kan få lån till hyggliga priser som avsikten är med SBAB. Man kan dessutom bara rent av vilja garantera en arbetarstam fast arbete på resonliga villkor, där privat ägande skulle stycka verksamheten och lägga ner icke vinstgivande delar osv osv.
Men för en borgerlig hjärna finns inte alla dessa sociala, säkerhetmässiga, arbetsmarknadspolitiska och mänskliga hänsyn. Man har ju bara en ledstjärna vinstmaximering till varje pris ... och vinsten skall inte få gå till det allmännas väl utan i privata fickor, gärna utländska. Att inte kunna se de principiella skälen för Sveriges stat att behålla en del av de statligt ägda företagen är egentligen bara en fråga om PRIVAT GIRIGHET. Men Sydsvenskan blundar naturligtvis för detta faktum och skriver sina borgerliga försvarstal.
På grund av sina girighetsskygglappar förstår man naturligtvis inte heller socialdemokraternas upprördhet: Oppositionen har inte varit sen att utnyttja skandalerna kring Carnegie för att kompromettera Odell och hans utförsäljningsplaner. Att det var den förra regeringen som ursprungligen kontrakterade investmentbanken som rådgivare hoppas socialdemokraterna att omvärlden har förträngt.
Detta är naturligtvis ett monumentalt skamgrepp. Förutom att socialdemokraterna är i opposition och därför kritiskt skall granska regeringens åtgärder så är vi vänsteranhängare naturligtvis förbannade över att högerregeringen säljer ut hela den finansiella stommen till en ansvarsfull politik med 50 miljarder per år. Just det 50 miljarder per år. Man måste springa byxorna av sig för att åstadkomma största möjliga skada intill 2010. Men dessutom så är det ju ingen skam över vänsterregeringen eftersom när Carnegie kontrakterades var ingenting känt om detta fifflarnas paradis. Däremot var korten på bordet när Odell grep sig an verket att ytterligare knyta både Forseke och Funered till regeringskansliet. Båda dessa har såsom anställda i Carnegie kommit i åtnjutande av de fifflarbonus som kanske blir en rättssak. De har varit del av en fifflarkultur och också rent faktiskt profiterat på den. Och dessa "oskyldiga" fifflare är Odells närmaste kompisar i utförsäljningen av vår statliga egendom.
Till saken hör också att den annars så osynlige statsministern Reinfeldt gått ut till media och uttalat sitt förtroende för både Carnegiefifflarna i departementet och den som anställt dem finansmarknadsministern Odell. M.a.o. högerregeringen ställer helhjärtat - liksom borgarpressen - upp.
Symptomatiskt är följande:
* Karin Forseke avgick på egen begäran när debaclet började, vilket beklagades av både Odell och Reinfeldt
* Nu meddelades att även Urban Funered avgår som statssekreterare. Detta beklagades av Odell som också behåller honom i departementet såsom "ämnessakkunnig" så att Carnegiefifflaren kan fortsätta och viska goda råd i Odells öron
* Slutligen meddelades att Carnegie själva begärt att få bli bortkopplade från utförsäljningarna med anledning av insideraffärerna och att man fifflat med värdena så att bonus beräknats för högt på 630 miljoner, vilka pengar bl.a. kommit både nämnda Forseke och Funered till del som anställda vid Carnegie. Begäran beklagas av högerregeringens representanter.
Carnegieaktörernas avsägelse bekräftar oegentligheterna. Det märkliga i ruljangsen är att alla avsägelser skett på Carnegies initiativ medan regeringen bara beklagat och själva inte sagt upp fifflarbekantskaperna på ett tidigare stadium. Och hur gärna Sydsvenskan än vill skylla allt ont på den gamla vänsterregeringen så har man inte vågat skylla denna senfärdighet på socialdemokraterna - det skulle väl i alltför hög grad avvika från rimlig verklighetsbeskrivning.
Det borde alltså inte bara vara "skärpning" som gäller och inte bara för överste egendomsförskingraren Odell utan skam över hela borgerligheten som på detta sätt underminerar grunden för en framtida ansvarsfull politik och förskingrar vår egendom. Och högerregeringens medjamare landet runt - exempelvis "oberoende liberala" Sydsvenskan - har stor del av ansvaret för detta.
Det finns bara ett fel i det uttalandet och det är att borgerlig press är urmesigt snäll (i svenska språkets mening) när det gäller att hantera regeringsskandaler. Illustrationen till denna felsägning lät inte vänta på sig då Sydsvenskans ledare i dag 3/10 hette "Skärpning, Mats Odell". Att man i rubriken tog i så pass hårt beror på att i "oberoende liberala" organ så är KD förhållandevis fritt villebråd för kritik om ock hovsam eftersom man trots abortfrågor mm talar om en regeringsbroder/syster till högerpartiet-moderaterna.
Halva skärpningsledaren går åt till att förklara att utförsäljningen som sådan ... inte... är fel. Tvärtom. Statens främsta uppgift är varken att äga eller driva företag, utan att värna marknadens regelverk så att mångfald och konkurrens främjas. Regeringens målsättning att sälja ut statens innehav ... möter därför inga principiella invändningar.
Men här är man som vanligt inte konsekvent. En kapitalist kan berömma sig av att han konsolidierar sin verksamhet med olika typer av företagande eller m.a.o. fördelar riskerna och därmed minskar sårbarheten. En stat kan ha flera sådana principiella aspekter förutom det ren säkerhetspolitiska att man man vill garantera att viss verksamhet hålls kvar i Sverige. Man kan vilja undvika det elände som finns på tågtrafikmarknaden där privata aktörer försämrar service för att få höga vinster och dessutom har svårt att upprätthålla tidtabeller och inte ens kan enas om gemensam bokningscentral för resor i hela Sverige. Man kan vilja ha ett fungerande postnät över hela landet och inte bara koncentrerat till de folktäta storstadskommunerna. Man vilja se till att även fattiga kan få lån till hyggliga priser som avsikten är med SBAB. Man kan dessutom bara rent av vilja garantera en arbetarstam fast arbete på resonliga villkor, där privat ägande skulle stycka verksamheten och lägga ner icke vinstgivande delar osv osv.
Men för en borgerlig hjärna finns inte alla dessa sociala, säkerhetmässiga, arbetsmarknadspolitiska och mänskliga hänsyn. Man har ju bara en ledstjärna vinstmaximering till varje pris ... och vinsten skall inte få gå till det allmännas väl utan i privata fickor, gärna utländska. Att inte kunna se de principiella skälen för Sveriges stat att behålla en del av de statligt ägda företagen är egentligen bara en fråga om PRIVAT GIRIGHET. Men Sydsvenskan blundar naturligtvis för detta faktum och skriver sina borgerliga försvarstal.
På grund av sina girighetsskygglappar förstår man naturligtvis inte heller socialdemokraternas upprördhet: Oppositionen har inte varit sen att utnyttja skandalerna kring Carnegie för att kompromettera Odell och hans utförsäljningsplaner. Att det var den förra regeringen som ursprungligen kontrakterade investmentbanken som rådgivare hoppas socialdemokraterna att omvärlden har förträngt.
Detta är naturligtvis ett monumentalt skamgrepp. Förutom att socialdemokraterna är i opposition och därför kritiskt skall granska regeringens åtgärder så är vi vänsteranhängare naturligtvis förbannade över att högerregeringen säljer ut hela den finansiella stommen till en ansvarsfull politik med 50 miljarder per år. Just det 50 miljarder per år. Man måste springa byxorna av sig för att åstadkomma största möjliga skada intill 2010. Men dessutom så är det ju ingen skam över vänsterregeringen eftersom när Carnegie kontrakterades var ingenting känt om detta fifflarnas paradis. Däremot var korten på bordet när Odell grep sig an verket att ytterligare knyta både Forseke och Funered till regeringskansliet. Båda dessa har såsom anställda i Carnegie kommit i åtnjutande av de fifflarbonus som kanske blir en rättssak. De har varit del av en fifflarkultur och också rent faktiskt profiterat på den. Och dessa "oskyldiga" fifflare är Odells närmaste kompisar i utförsäljningen av vår statliga egendom.
Till saken hör också att den annars så osynlige statsministern Reinfeldt gått ut till media och uttalat sitt förtroende för både Carnegiefifflarna i departementet och den som anställt dem finansmarknadsministern Odell. M.a.o. högerregeringen ställer helhjärtat - liksom borgarpressen - upp.
Symptomatiskt är följande:
* Karin Forseke avgick på egen begäran när debaclet började, vilket beklagades av både Odell och Reinfeldt
* Nu meddelades att även Urban Funered avgår som statssekreterare. Detta beklagades av Odell som också behåller honom i departementet såsom "ämnessakkunnig" så att Carnegiefifflaren kan fortsätta och viska goda råd i Odells öron
* Slutligen meddelades att Carnegie själva begärt att få bli bortkopplade från utförsäljningarna med anledning av insideraffärerna och att man fifflat med värdena så att bonus beräknats för högt på 630 miljoner, vilka pengar bl.a. kommit både nämnda Forseke och Funered till del som anställda vid Carnegie. Begäran beklagas av högerregeringens representanter.
Carnegieaktörernas avsägelse bekräftar oegentligheterna. Det märkliga i ruljangsen är att alla avsägelser skett på Carnegies initiativ medan regeringen bara beklagat och själva inte sagt upp fifflarbekantskaperna på ett tidigare stadium. Och hur gärna Sydsvenskan än vill skylla allt ont på den gamla vänsterregeringen så har man inte vågat skylla denna senfärdighet på socialdemokraterna - det skulle väl i alltför hög grad avvika från rimlig verklighetsbeskrivning.
Det borde alltså inte bara vara "skärpning" som gäller och inte bara för överste egendomsförskingraren Odell utan skam över hela borgerligheten som på detta sätt underminerar grunden för en framtida ansvarsfull politik och förskingrar vår egendom. Och högerregeringens medjamare landet runt - exempelvis "oberoende liberala" Sydsvenskan - har stor del av ansvaret för detta.
måndag 1 oktober 2007
Den borgerliga hegemonin
En av borgerlighetens klaraste pennor, chefredaktören Heidi Avellan kåserade i lördags 29/9 om bokmässan och vissa företeelser där under rubriken "Mellan ord, siffror och fejder". Hon avrundade med: ...Också opinionsbildarna i landet består av en liten krets. Det påminde tidskriften Fokus om med reportaget "De sätter agendan", som synade "de 100 viktigaste journalisterna" och gav en bild av oss som välbärgad medelklass. Och enligt Den svenska journalistkåren, som presenterades vid Göteborgs universitet på onsdagen, speglar kåren inte folket...
Det finns ett annat problem som enligt min mening är så mycket större. Ja, som rent är brydsamt ur demokratisk synvinkel. Och det är det journalistiska klimat som uppstått sedan den borgerliga högerregeringen tillträtt. Av dagstidningar är nämligen drygt 100 med en upplaga av ca 3.000.000 ex borgerligt förankrade (jämför 16 för vänster med 600.000 ex). De flesta försöker ge sken av en slags självständig bedömning genom att såsom exempelvis Sydsvenskan kalla sig "Sydsvenska Dagbladet Snällposten: Oberoende liberal". Enligt min mening är man inte snäll vare sig i svensk eller tysk mening, inte heller ger ledarsidor eller ens nyhetsredigeringen vid handen att man är oberoende och liberaliteten ser snarare ut som en Reinfeldt/Borgsk höger. Snarare är det alltså husbondens röst som ekar ur alla dessa högtalare.
Så, så var det med det.
Den borgerliga högerregeringen vill med borgarpressens applåder sälja ut grunden för Folkhemmet och den politik där det offentliga agerandet inom en rad områden, bl.a. vård och omsorg, sjukvård, skolor, polis och rättsväsende varit en garant för en god service på dessa områden. Till viss del är detta skattefinansierat men en inte oviktigt tillskott till den offentliga verksamheten, där bl.a. ett stort antal kvinnor fått anställning, har just kommit från ett ganska omfattande och differentierat ägande av olika bolag och annorlunda organiserade affärsenheter. Nu tänker Odell spurta inför valet 2010 och sälja ut statliga investeringar för ca 50 miljarder per år. Just det 50 miljarder per år. Den offentliga skall helt avlövas. Det som tidigare gett goda inkomster till allämma för allas vårt bästa skall nu ägas privat och huvudsakligen tydligen säljas ut. Kapitalister, till stor del utländska, skall sedan håva in vinsterna av den f.d. statliga verksamheten. Förskingring skulle man kunna kalla det. Rikemansgynnande kan man också säga. Det kan också uttryckas så att högerregeringen skinnar det svenska folket.
Någon kanske frågar har man rätt att göra så? Ja den enda parallellen som finns juridiskt är ombuds- och förvaltarbestämmelser. Helt uppenbart är att varken ett ombud, en god man eller en förvaltare får på detta skandalösa sätt minska ägarens förmögenhet och förvärvsmöjligheter. Än mindre får denna person försälja något utan att ha explicit godkännande i varje enskilt fall. Några allmänna uttalanden i en valrörelse,som helt dominerades en 1000-lapp mer i månaden till alla, kan knappast anses vara en etiskt hållbar grund för denna skadalösa utförsäljning av våra tillgångar. Politiskt kan man visserligen hävda att den borgerliga riksdagsmajoriteten naturligtvis jamar med och därmed bildar den formella basen för utförsäljningen. Samtidigt kan ingen medveten person undgå att se hur den borgerliga högerregeringen bedriver sin konkursutförsäljning utan stöd av majoriteten av de svenska väljarna enligt opinionsundersökningarna.
Än värre är att detta uppenbarligen inte görs av affärsmässiga skäl utan bara med ett mål i sikte, nämligen att underminera framtida förutsättningar för en offentlig verksamhet under en framtida socialdemokratisk regering. Med andra rena högerterrorn. Det är på något sätt symptomatiskt att man förlagt denna uppgift till den kristna falangen inom regeringen. Så det är med bibeln som huvudkudde den självtillräcklige Odell sover gott om natten. Ja, jag vet i alla fall vad jag om jag hade rollen som Sankte Per skulle säga till en sådan syndare. I nuvarande roll nöjer jag mig med: din formidabla hycklare. Då tänker jag även på vad Odell personligen tjänar på privatiseringen inom vårdområdet.
Nu är det ju inte nog med detta. När högerregeringen började spinna vidare på sina konkursutförsäljningsplaner så kontaktade man bl.a. Carnegie för att få hjälp med utförsäljningarna. I september rekryterades dels Carnegies tidigare vd Karin Forseke såsom ordförande i det av högerregeringen tillsatta rådet för minskat statligt ägande - m.a.o. Odells försäljningskommitté - dels ock som särskild statssekreterare med ansvar för minskat statligt ägande under Odell rekryterades samtidigt Carnegiejuristen Urban Funered - m.a.o. Odells bodbiträde.
Även om ingen av dessa formellt drabbas av ansvar för de oegentligheter som varit del av kulturen inom Carnegie, där man så övervärderat tillgångarna och affärstransaktioner att ett stort extrabonusutfall kommit alla Carnegieanställda till del. Både Finansinspektionen och Stockholmsbörsen har vidtagit utredningsåtgärder mot Carnegies fifflande tjänstemän och FI starkt kritiserat bristerna i bokföring och bolagshandlingar. Det är alltså från denna församling av fifflande finansvalpar högerregeringen rekryterar sina hejdukar. Forseke har i dag avgått men talar inte om oegentlighetskulturen på Carnegie utan skyller på att oppositionen slagit upp Carnegiesaken så oproportioneligt att hennes ställning underminerats. En sjuk sak blir sällan bättre av att de ansvariga slingrar sig.
Så, så ... några glimtar från en borgerlig hegemoni.
Det finns ett annat problem som enligt min mening är så mycket större. Ja, som rent är brydsamt ur demokratisk synvinkel. Och det är det journalistiska klimat som uppstått sedan den borgerliga högerregeringen tillträtt. Av dagstidningar är nämligen drygt 100 med en upplaga av ca 3.000.000 ex borgerligt förankrade (jämför 16 för vänster med 600.000 ex). De flesta försöker ge sken av en slags självständig bedömning genom att såsom exempelvis Sydsvenskan kalla sig "Sydsvenska Dagbladet Snällposten: Oberoende liberal". Enligt min mening är man inte snäll vare sig i svensk eller tysk mening, inte heller ger ledarsidor eller ens nyhetsredigeringen vid handen att man är oberoende och liberaliteten ser snarare ut som en Reinfeldt/Borgsk höger. Snarare är det alltså husbondens röst som ekar ur alla dessa högtalare.
Så, så var det med det.
Den borgerliga högerregeringen vill med borgarpressens applåder sälja ut grunden för Folkhemmet och den politik där det offentliga agerandet inom en rad områden, bl.a. vård och omsorg, sjukvård, skolor, polis och rättsväsende varit en garant för en god service på dessa områden. Till viss del är detta skattefinansierat men en inte oviktigt tillskott till den offentliga verksamheten, där bl.a. ett stort antal kvinnor fått anställning, har just kommit från ett ganska omfattande och differentierat ägande av olika bolag och annorlunda organiserade affärsenheter. Nu tänker Odell spurta inför valet 2010 och sälja ut statliga investeringar för ca 50 miljarder per år. Just det 50 miljarder per år. Den offentliga skall helt avlövas. Det som tidigare gett goda inkomster till allämma för allas vårt bästa skall nu ägas privat och huvudsakligen tydligen säljas ut. Kapitalister, till stor del utländska, skall sedan håva in vinsterna av den f.d. statliga verksamheten. Förskingring skulle man kunna kalla det. Rikemansgynnande kan man också säga. Det kan också uttryckas så att högerregeringen skinnar det svenska folket.
Någon kanske frågar har man rätt att göra så? Ja den enda parallellen som finns juridiskt är ombuds- och förvaltarbestämmelser. Helt uppenbart är att varken ett ombud, en god man eller en förvaltare får på detta skandalösa sätt minska ägarens förmögenhet och förvärvsmöjligheter. Än mindre får denna person försälja något utan att ha explicit godkännande i varje enskilt fall. Några allmänna uttalanden i en valrörelse,som helt dominerades en 1000-lapp mer i månaden till alla, kan knappast anses vara en etiskt hållbar grund för denna skadalösa utförsäljning av våra tillgångar. Politiskt kan man visserligen hävda att den borgerliga riksdagsmajoriteten naturligtvis jamar med och därmed bildar den formella basen för utförsäljningen. Samtidigt kan ingen medveten person undgå att se hur den borgerliga högerregeringen bedriver sin konkursutförsäljning utan stöd av majoriteten av de svenska väljarna enligt opinionsundersökningarna.
Än värre är att detta uppenbarligen inte görs av affärsmässiga skäl utan bara med ett mål i sikte, nämligen att underminera framtida förutsättningar för en offentlig verksamhet under en framtida socialdemokratisk regering. Med andra rena högerterrorn. Det är på något sätt symptomatiskt att man förlagt denna uppgift till den kristna falangen inom regeringen. Så det är med bibeln som huvudkudde den självtillräcklige Odell sover gott om natten. Ja, jag vet i alla fall vad jag om jag hade rollen som Sankte Per skulle säga till en sådan syndare. I nuvarande roll nöjer jag mig med: din formidabla hycklare. Då tänker jag även på vad Odell personligen tjänar på privatiseringen inom vårdområdet.
Nu är det ju inte nog med detta. När högerregeringen började spinna vidare på sina konkursutförsäljningsplaner så kontaktade man bl.a. Carnegie för att få hjälp med utförsäljningarna. I september rekryterades dels Carnegies tidigare vd Karin Forseke såsom ordförande i det av högerregeringen tillsatta rådet för minskat statligt ägande - m.a.o. Odells försäljningskommitté - dels ock som särskild statssekreterare med ansvar för minskat statligt ägande under Odell rekryterades samtidigt Carnegiejuristen Urban Funered - m.a.o. Odells bodbiträde.
Även om ingen av dessa formellt drabbas av ansvar för de oegentligheter som varit del av kulturen inom Carnegie, där man så övervärderat tillgångarna och affärstransaktioner att ett stort extrabonusutfall kommit alla Carnegieanställda till del. Både Finansinspektionen och Stockholmsbörsen har vidtagit utredningsåtgärder mot Carnegies fifflande tjänstemän och FI starkt kritiserat bristerna i bokföring och bolagshandlingar. Det är alltså från denna församling av fifflande finansvalpar högerregeringen rekryterar sina hejdukar. Forseke har i dag avgått men talar inte om oegentlighetskulturen på Carnegie utan skyller på att oppositionen slagit upp Carnegiesaken så oproportioneligt att hennes ställning underminerats. En sjuk sak blir sällan bättre av att de ansvariga slingrar sig.
Så, så ... några glimtar från en borgerlig hegemoni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
