Bäddat för sociala oroligheter i Europa
Som vi kritiker sagt: med en europaunion som gynnar arbetsgivarsidan och det fria kapitalet på arbetarnas och fackens bekostnad har man bäddat för sociala oroligheter i Europa. De som pratat om att EU-fördraget är en garant mot lönedumpning får nu i praktiken grovt fel. Vi som varnade för detta och sa att dessa lavallerier kommer att orsaka oroligheter bland inhemska arbetstagare i Europa fick tyvärr också rätt. Så länge EU inte har sett till att de fria rörligheterna matchas med sociala hänsyn framstår unionen som en råkapitalitisk skapelse bland vanliga arbetstagare.
Strejkerna i England mot utländska arbetskraft
På BBC och ledande dagstidningar har strejkerna i England mot utländska arbetskraft fått stor uppmärksamhet. Det är märkligt att svenska media ännu inte rapporterat om saken. Redan för några dagar sedan lämnade oljearbetarna vid Lindsey raffinaderi nära Immingham sina arbetsställen (http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/7860622.stm, http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/humber/7855752.stm). En "vild" strejk -"We are angry that workers have been taken on from outside the UK when people here are out of work."
Utländsk arbetskraft anställd på kontrakt till lägre arbetsvillkor
Det handlar om att driftsledningen antagit ett anbud om reparationer av centrala funktioner i raffinaderiet. Entreprenören har i sin tur kontrakterat arbetare från Italien och Portugal. Det påstås att dessa arbetare har sämre villkor och att det alltså rör sig om lönedumpning. En annan faktor som retat upp arbetarna är det går ett ganska stort antal oljearbetared permitterade i finanskrisebns spår. Det blir då en provokation att stora grupper utländska arbetare kommer in på arbetsplatserna. Vidare så innebär kontrakteringen av utländska bolaget att engelska arbetare inte kommer ifråga för arbetsuppgifterna.
Lönedumpningen fullt EU-rättsligt laglig
Eftersom England är medlem i EU så är det svårt att se hur någon kan utmana utländska bolag för att de för in utländsk arbetskraft från andra medlemsländer oavsett om arbetsvillkoren är desamma som för engelska arbetare. Det enda som möjligen skulle vara olagligt är att utesluta engelska arbetare till anställningar, vilket påståtts ha skett. Å andra sidan torde det utländska företaget ha frihet att anställa vem man önskar.
Facken bakbundna
Därför har de brittiska fackföreningarna legat lågt och talat om att det varit spontana stridsåtgärder när engelska arbetare lämnat sina arbetsställen i protest. Sympatiåtgärder har spritt sig så att nu deltar 1000-tals arbetare inom energiproduktionen i England i strejken. I de rättsliga diskussionerna har Laval-domen, EG-domstolen och Lissabonfördraget naturligtvis spelat stor roll.
Sociala oroligheter sprider sig
Var och en kan läsa om detta på engelska nyhetssajter. Det är väl förmodligen bara en tidsfråga innan dessa vilda strejker sprider sig över Europa och unionen som skulle stå för samverkan istället blir en avskydd symbol för försöken att avväpna facken för kapitalets fria rörlighet och förkovran. Dessutom så leder den marknadsliberal dominansen över social rättvisa till misstro mellan medlemsländernas befolkningar.
lördag 31 januari 2009
En sann råkapitalist kvider vid Milton Friedmans gravsten
"Attack" på den fina kapitalismen Dagens Nyheter, som under Peter Wolodarski blivit råkapitalismens fanbärare under beteckningen "liberalism" och "ekonomisk frihet" med det underförstådda utan sociala hinder, skriver 30/1 under rubriken "Inga experiement". Ledaren är illustrerad av bilden av Kinas premiärminister Wen Jiabao med allvarligt pekfinger höjt. Temat är med fetstil: Kapitalismen är under attack i spåren av finanskrisen. Men alternativen till ekonomisk frihet är och förblir sämre.
Kommunistspöket
Ledaren är smart uppbyggd först målande fan på väggen: Årets stjärnor vid World Economic Forum i Davos är två premiärministrar som noga undviker orden "frihet", "demokrati" och "öppenhet". Kinas Wen Jiabao och Rysslands Vladimir Putin är symboler för en värld där misstron mot marknadsekonomin ökar lavinartat, liksom efterfrågan på ledare med hårda nypor. USA är slagpåsen för dagen. Kapitalismen och frihandeln får stryk på köpet... Det öppna amerikanska samhället har misslyckats, medan de auktoritära jättarna i den gamla världen har läget under kontroll.
Avstamp i totalitärt visar marknadsliberalismens "fröjder"
Fan trot. Hur illa det än ser ut i Washington så är läget värre i Peking och Moskva, vilket man kan hålla med om, just för att dessa regimer saknar det demokratiska systemets maktdelning och debatt. Detta tas emellertid till utgångspunkt för att varna för bl.a. "politiska reaktioner mot frihet och kapitalism. Ingen ifrågasätter behovet av smartare regleringar, internationellt samarbete och tydligare varudeklaration av marknadsekonomins risker, men det gäller att inte spola ut barnet med badvattnet. Den europeiska blandekonomin med dess sociala skyddsnät framstår nu som världens mest attraktiva modell..."
Vad heter det drunknande barnet - marknadsliberalism?
Vad är det för barn man ömmar om som man inte får spola ut? Vad är det för smartare regleringar som man påstår sig inte ifrågasätta? Räcker det kanske med att marknadsekonomins risker tydliggörs? Slutligen är det sant att den europeiska blandekonomin garanterar social skyddsnät? Intressanta frågor som man mörkar eftersom en tydlig varudeklaration och analys skulle lämna åtskilliga frågetecken.
Hur har det brukat låta?
Vad är det DN och borgerliga tidningar brukar råskälla på om inte just att det sociala skyddsnätet byggs ut. Sådana initiativ brukar ju beskrivas som en väg att inte bara dödförklara allt "progressivt företagande" utan hämmande på kreativitet och människans inneboende strävan efter frihet. Eller inskränkningar i det fria vinstskapandet och goda utbytet av konkurrens i privat regi. Allt det som brukar få dessa näringslivets mediala ambassadörer att gå upp i falsett. Är det oäktingen marknadsliberalism som tillkommit i alliansen mellan råkapitalism och girighet som kan fara ut med badvattnet?
Bolling bollar med fakta
DN-journalisten Anders Bolling försöker blanda bort korten genom att på Kultursidan påstå att när de politiska makthavarna snabbt söker dämpa effekterna av lågkonjunkturen så är detta "snarare ett tecken på marknadsekonomins anpassningsförmåga och livskraft". Jo pyttsan samma tidning rapporterar om utdelningar till aktieägare och mindre prutningar i de formidabla ersättningar som delas till de stora bolagens höjdare. Eller den "europeiska blandekonomin" där den marknadsliberala EG-domstolen just klargjort att den fria rörligheten för kapital och tjänster står över socialt skyddsnät som skapats i form av bl.a. kollektivavtal och fackföreningar med en arsenal av medel att bekämpa just kapitalismens råa utnyttjande arbetskraften.
Socialdemokratiska partiets bidrag
En absurditet i sammanhanget är Mona Sahlins, Sven-Erik Österbergs, Urban Ahlins och Jan Andersson stöd för borgerliga strävanden att genom Europeiska Unionsfördraget godta formuleringar som inte ens jämställer sociala aspekter med dessa marknadsliberala strömningar. Jan Andersson & Co som länge hävdade att den svenska modellen garanterades av Lissabonfördraget och som sedan övergick till att fästa tilltro till reformering av utstationeringsdirektivet och beslut om socialt protokoll. Men som funnit sig slagna på fingrarna av Kommissionen och Rådet som blankt nekat att genomföra ändringarna. Just detta som många fackföreningskämpar (och även jag i ett flertal bloggar) varnat för. Det är alltså nu fritt fram för råkapitalistisk lönedumpning på svensk arbetsmarknad precis som vi förutsa. Och det är tyvärr inte bara den i detta sammanhang förlamade högerregeringens fel.
Kapitalismen måste kontroleras och begränsas
Att DN och andra borgerliga media vill sälja ut vår offentliga egendom och knyta oss närmare EU och slå det penningspolitiska vapnet genom anslutning till EMU ur statsledningens händer är bara ytterligare tecken på hur viktigt
det är att se sanningen om den okontrollerade kapitalismens subversivitet. Det handlar inte om "attack" utan att återupprätta Keynes såsom underlag för en mer rättvis fördelning av kakan och ett försvar mot råkapitalismens hydra. DNs ledaravdelning står återigen på prispallen för att motta första pris i grenen Hyckleri när man försöker dölja den råkapitalistiska bockfoten.
Kommunistspöket
Ledaren är smart uppbyggd först målande fan på väggen: Årets stjärnor vid World Economic Forum i Davos är två premiärministrar som noga undviker orden "frihet", "demokrati" och "öppenhet". Kinas Wen Jiabao och Rysslands Vladimir Putin är symboler för en värld där misstron mot marknadsekonomin ökar lavinartat, liksom efterfrågan på ledare med hårda nypor. USA är slagpåsen för dagen. Kapitalismen och frihandeln får stryk på köpet... Det öppna amerikanska samhället har misslyckats, medan de auktoritära jättarna i den gamla världen har läget under kontroll.
Avstamp i totalitärt visar marknadsliberalismens "fröjder"
Fan trot. Hur illa det än ser ut i Washington så är läget värre i Peking och Moskva, vilket man kan hålla med om, just för att dessa regimer saknar det demokratiska systemets maktdelning och debatt. Detta tas emellertid till utgångspunkt för att varna för bl.a. "politiska reaktioner mot frihet och kapitalism. Ingen ifrågasätter behovet av smartare regleringar, internationellt samarbete och tydligare varudeklaration av marknadsekonomins risker, men det gäller att inte spola ut barnet med badvattnet. Den europeiska blandekonomin med dess sociala skyddsnät framstår nu som världens mest attraktiva modell..."
Vad heter det drunknande barnet - marknadsliberalism?
Vad är det för barn man ömmar om som man inte får spola ut? Vad är det för smartare regleringar som man påstår sig inte ifrågasätta? Räcker det kanske med att marknadsekonomins risker tydliggörs? Slutligen är det sant att den europeiska blandekonomin garanterar social skyddsnät? Intressanta frågor som man mörkar eftersom en tydlig varudeklaration och analys skulle lämna åtskilliga frågetecken.
Hur har det brukat låta?
Vad är det DN och borgerliga tidningar brukar råskälla på om inte just att det sociala skyddsnätet byggs ut. Sådana initiativ brukar ju beskrivas som en väg att inte bara dödförklara allt "progressivt företagande" utan hämmande på kreativitet och människans inneboende strävan efter frihet. Eller inskränkningar i det fria vinstskapandet och goda utbytet av konkurrens i privat regi. Allt det som brukar få dessa näringslivets mediala ambassadörer att gå upp i falsett. Är det oäktingen marknadsliberalism som tillkommit i alliansen mellan råkapitalism och girighet som kan fara ut med badvattnet?
Bolling bollar med fakta
DN-journalisten Anders Bolling försöker blanda bort korten genom att på Kultursidan påstå att när de politiska makthavarna snabbt söker dämpa effekterna av lågkonjunkturen så är detta "snarare ett tecken på marknadsekonomins anpassningsförmåga och livskraft". Jo pyttsan samma tidning rapporterar om utdelningar till aktieägare och mindre prutningar i de formidabla ersättningar som delas till de stora bolagens höjdare. Eller den "europeiska blandekonomin" där den marknadsliberala EG-domstolen just klargjort att den fria rörligheten för kapital och tjänster står över socialt skyddsnät som skapats i form av bl.a. kollektivavtal och fackföreningar med en arsenal av medel att bekämpa just kapitalismens råa utnyttjande arbetskraften.
Socialdemokratiska partiets bidrag
En absurditet i sammanhanget är Mona Sahlins, Sven-Erik Österbergs, Urban Ahlins och Jan Andersson stöd för borgerliga strävanden att genom Europeiska Unionsfördraget godta formuleringar som inte ens jämställer sociala aspekter med dessa marknadsliberala strömningar. Jan Andersson & Co som länge hävdade att den svenska modellen garanterades av Lissabonfördraget och som sedan övergick till att fästa tilltro till reformering av utstationeringsdirektivet och beslut om socialt protokoll. Men som funnit sig slagna på fingrarna av Kommissionen och Rådet som blankt nekat att genomföra ändringarna. Just detta som många fackföreningskämpar (och även jag i ett flertal bloggar) varnat för. Det är alltså nu fritt fram för råkapitalistisk lönedumpning på svensk arbetsmarknad precis som vi förutsa. Och det är tyvärr inte bara den i detta sammanhang förlamade högerregeringens fel.
Kapitalismen måste kontroleras och begränsas
Att DN och andra borgerliga media vill sälja ut vår offentliga egendom och knyta oss närmare EU och slå det penningspolitiska vapnet genom anslutning till EMU ur statsledningens händer är bara ytterligare tecken på hur viktigt
det är att se sanningen om den okontrollerade kapitalismens subversivitet. Det handlar inte om "attack" utan att återupprätta Keynes såsom underlag för en mer rättvis fördelning av kakan och ett försvar mot råkapitalismens hydra. DNs ledaravdelning står återigen på prispallen för att motta första pris i grenen Hyckleri när man försöker dölja den råkapitalistiska bockfoten.
onsdag 28 januari 2009
Högerregeringen ändrade försäkringsreglerna samtidigt med genomgripande omorganisation.
Samtidigt med genomgripande omorganisation ville högerregeringen ändraförsäkringsreglerna både för sjuka och arbetslösa. De nya borgerliga tuffa reglerna genomdrevs med expressfart och den redan anstrända Försäkringskassan kollapsade.
Omorganisation
Redan 2005 beslutades en omfattande omorganisation av Försäkringskassan. Verksamheten skulle centraliseras för att uppnå rationaliseringsvinster och flertalet befattningshavare skulle få nya arbetsuppgifter. Redan detta innebar en stor påfrestning på personalen för att samtidigt effektuera sociallagstiftningens intentioner.
Omläggning av reglerna
När högerregeringen tillträdde genomförde man trots pågående omorganisation en radikal omläggning av försäkringsersättningarna och även den praktiska hanterimngen av försäkringsfall. Man lanserade bl.a. nya regler som tvingar sjuka att söka jobb, senast den så kallade ”rehabiliteringskedjan” som nu innebär att 10 000-tals sjuka får sin ersättning indragen. Kassans uppdrag koncentrerades till övervakning och kontroll.Ansvariga ministern krävde intensivare åtgärder mot fusk. I det nya tuffa Sverige ska sjuka eller föräldralediga klämmas åt. Och det är Försäkringskassans tjänstemän som förväntas sköta detta, vilket naturligtvis försvårat klientarbetet.
Besparingskrav
Samtidigt med att allt detta som förlängt handlingstiderna ibland till det orimliga för de som är berättigade till bidrag så har kraftfulla besparingskrav riktats mot kassan. Högerregeringen var alltså för kåt på att genomföra sitt kärvare system utan att avvakta att omorganisationen fick ske först. Dessutom har nya tuffa regler hela tiden tillförts utan hänsyn till att kassans handläggare redan arbetade bortom bristningsgränsen.
Det är alltså i allra högsta grad högerregeringens ansvar att ersättningarna inte kan betalas ut i rimlig från Försäkringskassan. Att ansvariga ministern inte förstår varför är inte något som förvånar.
Omorganisation
Redan 2005 beslutades en omfattande omorganisation av Försäkringskassan. Verksamheten skulle centraliseras för att uppnå rationaliseringsvinster och flertalet befattningshavare skulle få nya arbetsuppgifter. Redan detta innebar en stor påfrestning på personalen för att samtidigt effektuera sociallagstiftningens intentioner.
Omläggning av reglerna
När högerregeringen tillträdde genomförde man trots pågående omorganisation en radikal omläggning av försäkringsersättningarna och även den praktiska hanterimngen av försäkringsfall. Man lanserade bl.a. nya regler som tvingar sjuka att söka jobb, senast den så kallade ”rehabiliteringskedjan” som nu innebär att 10 000-tals sjuka får sin ersättning indragen. Kassans uppdrag koncentrerades till övervakning och kontroll.Ansvariga ministern krävde intensivare åtgärder mot fusk. I det nya tuffa Sverige ska sjuka eller föräldralediga klämmas åt. Och det är Försäkringskassans tjänstemän som förväntas sköta detta, vilket naturligtvis försvårat klientarbetet.
Besparingskrav
Samtidigt med att allt detta som förlängt handlingstiderna ibland till det orimliga för de som är berättigade till bidrag så har kraftfulla besparingskrav riktats mot kassan. Högerregeringen var alltså för kåt på att genomföra sitt kärvare system utan att avvakta att omorganisationen fick ske först. Dessutom har nya tuffa regler hela tiden tillförts utan hänsyn till att kassans handläggare redan arbetade bortom bristningsgränsen.
Det är alltså i allra högsta grad högerregeringens ansvar att ersättningarna inte kan betalas ut i rimlig från Försäkringskassan. Att ansvariga ministern inte förstår varför är inte något som förvånar.
Klarsyn inom vänstern på väg: begränsa marknadsliberalismen och stoppa marschen mot "mitten".
På kulturen i Dagens Nyheter har Göran Greider en kommentar 28/1 under rubriken "I krisens spår" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=878020) som är väl värd att betänka. Han avslöjar att han ler mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.
Traditionalister
Bakom leendet ser Göran Greider alla dessa "doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter" som segervisst slängt ordet traditionalist i ansiktet på honom. Själv har jag även inom socialdemokratin erfarit dem som tyckt att man varit "gammeldags romantiserande" när man inte velat stiga på tåget mot mitten och talat för en stark stat. Utvecklingen bör mana till eftertanke ty även socialdemokratin har med liberala tankar sänkt exempelvis vår gamla post och varit på god väg med järnvägen, omsorgen och skolorna.
Vänsterpartiet mest i fas med den ekoniomiskt-politiska världsbilden!
Men fortsatt med Göran Greider: Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomisk-politiska världsbild som växer fram faktiskt är vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana insikter.
Offentlig eller privat tillväxt?
Göran Greider talar om ett krismedvetande från vänster. Det är viktigt att vi inte definierar tillväxt enbart som ökad privat konsumtion. Den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm. Det gäller att stoppa urholkningen av det offentliga och alltså låta tillväxten ske där. "När staten får en mer aktiv roll ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det". En annan aspekt av detta är att privat tillväxt hamnar huvudsakligen i de rikas fickor. Tillväxt inom offentlig sektor kommer oavkortat alla medborgare till del - vinst täcker in offentliga utgifter och service ökar bekvämligheten.
Äntligen insikt
Därför ler Göran Greider säger han. Och jag med honom. Naturligtvis är leendet något stelnat av att så många människor fått svårigheter genom det marknadsliberala girighetstänkandet. Men på lång sikt vinner även enskilda människor på att Keynes återigen är huvudfigur framför högerns och marknadsliberalismens Milton Friedman. En ny amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket. Och i alla länder tvingas de politiska ledningarna - även högerregeringarna som i Sverige - att använda offentliga medel för lindra vågdalarna.
Även socialdemokratin har en hel del att fundera på
Dessutom börjar Obamas insikt sprida sig, nämligen att visst skall vi ha ett fritt näringsliv men som lagstiftare måste vi vara beredda att sätta gränser och inte som stat vara rädda för att ingripa när friheten missbrukas. Jag tror att just inom socialdemokratin är det dags för en rejäl omredigering av tänkandet. Hur är det med budgettak och annat spännande tankegods? Detta måste också få konsekvenser för vårt agerande inom bl.a. Europaunionen som i vart fall när det gäller fördragstext är en skapelse som öppnar vägen för en okontrollerad råkapitalism med den fria rörligheten som missbrukat slagord.
Traditionalister
Bakom leendet ser Göran Greider alla dessa "doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter" som segervisst slängt ordet traditionalist i ansiktet på honom. Själv har jag även inom socialdemokratin erfarit dem som tyckt att man varit "gammeldags romantiserande" när man inte velat stiga på tåget mot mitten och talat för en stark stat. Utvecklingen bör mana till eftertanke ty även socialdemokratin har med liberala tankar sänkt exempelvis vår gamla post och varit på god väg med järnvägen, omsorgen och skolorna.
Vänsterpartiet mest i fas med den ekoniomiskt-politiska världsbilden!
Men fortsatt med Göran Greider: Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomisk-politiska världsbild som växer fram faktiskt är vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana insikter.
Offentlig eller privat tillväxt?
Göran Greider talar om ett krismedvetande från vänster. Det är viktigt att vi inte definierar tillväxt enbart som ökad privat konsumtion. Den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm. Det gäller att stoppa urholkningen av det offentliga och alltså låta tillväxten ske där. "När staten får en mer aktiv roll ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det". En annan aspekt av detta är att privat tillväxt hamnar huvudsakligen i de rikas fickor. Tillväxt inom offentlig sektor kommer oavkortat alla medborgare till del - vinst täcker in offentliga utgifter och service ökar bekvämligheten.
Äntligen insikt
Därför ler Göran Greider säger han. Och jag med honom. Naturligtvis är leendet något stelnat av att så många människor fått svårigheter genom det marknadsliberala girighetstänkandet. Men på lång sikt vinner även enskilda människor på att Keynes återigen är huvudfigur framför högerns och marknadsliberalismens Milton Friedman. En ny amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket. Och i alla länder tvingas de politiska ledningarna - även högerregeringarna som i Sverige - att använda offentliga medel för lindra vågdalarna.
Även socialdemokratin har en hel del att fundera på
Dessutom börjar Obamas insikt sprida sig, nämligen att visst skall vi ha ett fritt näringsliv men som lagstiftare måste vi vara beredda att sätta gränser och inte som stat vara rädda för att ingripa när friheten missbrukas. Jag tror att just inom socialdemokratin är det dags för en rejäl omredigering av tänkandet. Hur är det med budgettak och annat spännande tankegods? Detta måste också få konsekvenser för vårt agerande inom bl.a. Europaunionen som i vart fall när det gäller fördragstext är en skapelse som öppnar vägen för en okontrollerad råkapitalism med den fria rörligheten som missbrukat slagord.
måndag 26 januari 2009
Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?
Desperat sorg över hur människor beter sig
Jag anser att Israel som självständig stat har rätt att försvara sig på ett adekvat sätt. Jag anser att den lagligt utsedda regeringen har rätt att styra Gaza, rätt till öppna gränser mot omvärlden och tycker att blockad i syfte att strypa ett lands ekonomiska liv är en fientlig handling. Jag gråter när jag ser de hemska bilderna från civilas lidanden i Gaza och all förstörelse. Jag förstår inte hur de ledare är navlade som beordrar raketbeskjutning från bostäder och skolor och alltså gör civila mål till militära. Och jag förstår inte militärer som skjuter med moderna förstörelsevapen in i tätbebyggda bostadskvarter.
Strider mot all humanism
Är det ingen mer än jag som delar den desperata sorg över hur människor beter sig utan att kunna ta ställning? I detta virrvarr vägrar jag att på lösa grunder eller enkla slutledningar döma i ansvarsfrågan. Och jag skulle tro att ansvarsbedöningen utmynnar i flera svar...Dessutom så anser jag uttrycket öga för öga innefattar ett förhållningssätt som strider mot all humanism. Dessutom leder det till fortsatt krig.
Skall vi ha fred eller vad ..?
Därför vägrar jag att verka för suspension av handelsavtal och bojkotter och tycker det är skrämmande att antidemokratiska medel t.o.m. begagnas i Sverige mot vänner av olika sidor i konflikten i Mellersta Östern. Att här i Sverige hindra andra från att genomföra lagliga demonstrationer, kasta flaskor och skjuta raketer vad är det för stil. Eller ännu värre bränna moskéer eller synagogor. Vad är det för nazistfasoner som man ägnar sig åt. Är det inte dags för ett allvarligt samtal om var gränserna går i en demokrati. Skall vi arbeta för fred? Eller skall som i Nazityskland fascistiska ungdomar få föra ett gatans straffkommando mot oliktänkande.
Demonstration mot allt ömsesidigt våld
Därför vill jag i dag inte gå i en demonstration där jag riskerar att hamna bakom Hamas gröna flagg och anti-israeliska slagord och solidarisera mig med raketbeskjutning av Israel. Därför vill jag inte demonstrera under den blåvita davidsstjärnan för vad kallas Israels rätt till självförsvar och därmed solidarisera mig med vad på cyniskt språk kallats "övervåld" och blockad av Gaza. Däremot skulle jag vilja gå i en demonstration mot allt ömsesidigt våld för fredssamtal, fredsarbete och naturligtvis en undersökning av brott mot krigets lagar eller annan internationell rätt. Men en sådan juste demonstration har jag ännu inte sett uppropet till.
Jag anser att Israel som självständig stat har rätt att försvara sig på ett adekvat sätt. Jag anser att den lagligt utsedda regeringen har rätt att styra Gaza, rätt till öppna gränser mot omvärlden och tycker att blockad i syfte att strypa ett lands ekonomiska liv är en fientlig handling. Jag gråter när jag ser de hemska bilderna från civilas lidanden i Gaza och all förstörelse. Jag förstår inte hur de ledare är navlade som beordrar raketbeskjutning från bostäder och skolor och alltså gör civila mål till militära. Och jag förstår inte militärer som skjuter med moderna förstörelsevapen in i tätbebyggda bostadskvarter.
Strider mot all humanism
Är det ingen mer än jag som delar den desperata sorg över hur människor beter sig utan att kunna ta ställning? I detta virrvarr vägrar jag att på lösa grunder eller enkla slutledningar döma i ansvarsfrågan. Och jag skulle tro att ansvarsbedöningen utmynnar i flera svar...Dessutom så anser jag uttrycket öga för öga innefattar ett förhållningssätt som strider mot all humanism. Dessutom leder det till fortsatt krig.
Skall vi ha fred eller vad ..?
Därför vägrar jag att verka för suspension av handelsavtal och bojkotter och tycker det är skrämmande att antidemokratiska medel t.o.m. begagnas i Sverige mot vänner av olika sidor i konflikten i Mellersta Östern. Att här i Sverige hindra andra från att genomföra lagliga demonstrationer, kasta flaskor och skjuta raketer vad är det för stil. Eller ännu värre bränna moskéer eller synagogor. Vad är det för nazistfasoner som man ägnar sig åt. Är det inte dags för ett allvarligt samtal om var gränserna går i en demokrati. Skall vi arbeta för fred? Eller skall som i Nazityskland fascistiska ungdomar få föra ett gatans straffkommando mot oliktänkande.
Demonstration mot allt ömsesidigt våld
Därför vill jag i dag inte gå i en demonstration där jag riskerar att hamna bakom Hamas gröna flagg och anti-israeliska slagord och solidarisera mig med raketbeskjutning av Israel. Därför vill jag inte demonstrera under den blåvita davidsstjärnan för vad kallas Israels rätt till självförsvar och därmed solidarisera mig med vad på cyniskt språk kallats "övervåld" och blockad av Gaza. Däremot skulle jag vilja gå i en demonstration mot allt ömsesidigt våld för fredssamtal, fredsarbete och naturligtvis en undersökning av brott mot krigets lagar eller annan internationell rätt. Men en sådan juste demonstration har jag ännu inte sett uppropet till.
Obamas Change and Hope - "skandalöst dålig mediabevakning".
"skandalöst dålig mediabevakning"
Orden är journalisten Elisabeth Höglunds i dagens Agenda. Man har under hela kampanjen köpt allt som Obama framfört och fört ut det till läsare/åhörare. Alltså precis samma agerande som utmärkte hela den borgerliga pressen vid alliansens valkampanj och framgång 2006. När Obama valdes var också
svenska dagstidningar övervägande positiva och skildrade dessutom människors glädje över den nye presidenten Barack Obama. SvTs Washington korrespondent summerade: Folk, journalister och kommentatorer är helt enkelt lättade av att äventyret Bush är avslutat.
"Nya presidenten har fått sitt första betyg: Godkänd"
Det skriver Staffan Erfors i Expressen 25/1 efter 4-5 dagar i ämbete medan Lisa Marklund skriver om sin idol och hjälte "Snart är Obamas smekmånad över": Barack Obama är vår tids hjälte. Tänk, om det kunde få fortsätta så.Tänk, om amerikanerna faktiskt lyssnade på vad han sa under sitt installationstal och tog honom på orden: om de förstod att USA:s frälsning inte hänger på honom, utan på dem själva.Den chansen är tämligen obefintlig. Det är bara en tidsfråga innan "yes, we can" har förvandlats till "no, you couldn't"...Fördömandet väntar runt hörnet, oavsett vad administrationen Obama gör eller säger. Alla former av upplevd besvikelse kommer att falla tillbaka på mannen som lovade att det här skulle ordna sig, bara man röstade på honom.
"Världen i Vita huset"
Tidningarnas kostymvariant DN låter Niklas Ekdal skriva ledaren 25/1: Installationstalet visade Barack Obamas perfekta gehör. Markeringarna mot Bushadministrationen var precis så tydliga som situationen krävde, men utan politiska övertoner. Ingen kunde undgå allvaret i de ekonomiska utmaningarna, eller USA:s återfunna vilja att samspela med andra för att göra världen bättre. Obama sade de rätta sakerna, med just det darr på rösten som bara han kan få till.Än så länge kan alla projicera sina skilda förväntningar på denne unike man. En radikal frälsare som ska förändra allt, så att allt ska förbli sig likt...Många åkallar Franklin D Roosevelts New Deal från 1930-talet eller Lyndon B Johnsons Great Society från 1960-talet. De var ledare som skrev om det sociala kontraktet, och omdefinierade betydelsen av begreppet medborgarskap. Barack Obama har redan gjort något liknande, enbart i kraft av sitt exempel. Nu gäller det bara att regera i verkligheten också...
Injektion i ekonomin med 825 miljarder dollar
...Detta är ett högt spel, eftersom det var skuldsättning som skapade krisen från början. USA tar en sista stadig whisky på krita, innan nationen lovar att lägga av med supandet...Den som lever får se. Det enda säkra för dagen är att Obamas popularitet från och med nu bara kan gå åt ett håll, det vill säga neråt... Om ett år kommer Barack Obama att vara lika belägrad och ifrågasatt som Bill Clinton vid motsvarande tidpunkt - allt annat blir en stor överraskning. Men detta hindrar ju inte att man kan njuta av ett historiskt ögonblick så länge det varar. Så långt Ekdal.
Det otänkbara har inte bara blivit tänkbart- utan verklighet
Även bonniersystern Sydsvenskan finns med genom Per T. Ohlsson 25/1 under rubriken "En dag i Washington" Frågan är om luften i Washington någonsin har varit så laddad av symbolik som denna tisdag. Installationsceremonin ägde rum på Capitoliums trappor. De byggdes av slavar. Obama svor eden på en bibel som använts av Abraham Lincoln, presidenten som befriade slavarna. Från podiet kunde han blicka bort mot Lincoln Memorial och platsen för Martin Luther Kings ”I have a dream” 1963. På hedersplats satt ett antal speciellt inbjudna herrar: de sista bland The Tuskegee Airmen, det mytomspunna svarta flygförband som liksom på nåder fick slåss mot nazismen i en tid då den amerikanska krigsmakten var segregerad... Ja, installationen av Barack Obama var sannerligen ett både euforiskt och värdigt ögonblick: världens mäktigaste nation bröt med sitt förflutna... Barack Obama har kvaliteter som kan göra honom till en stor ledare. Om det verkligen blir så får framtiden utvisa. Men detta står redan klart: I tisdags fullbordades en fredlig omvälvning. Vad som förut var otänkbart har inte bara blivit tänkbart. Det har blivit verklighet.
Naturliga brasklappar
Det är inte särskilt märkligt att dessa journalister skaffar sig brasklappar. Eftersom man ju inte vill bli beslagen med att att ha trott på något som inte höll. Men jag återkommer till Elisabeth Höglunds kommentar (och till erfarenheterna av den samlade borgerliga pressen inför valet 2006 såsom pr-stinna valbroschyrer för alliansen). De som ovan uttalat sig är ju erkända journalister och de skriver faktiskt på samma sätt som enkla iakttagare av ett skeende som det mycket väl är tillåtet att gripas av; på mig själv rann tårarna när Obama höll segertalet och när jag följde installationen.
Vad har vi journalister till egentligen?
Per T. Ohlsson är faktiskt den ende som föredömligt angett källor för sitt resonemang. Men ingen har tydligen gått in på Obamas hemsida där det drösar av material. En del av framgången var ju just hans enorma kommunikation med väljarna runt i Amerika. Obama-Biden har en blogg http://www.barackobama.com/issues/, där program för många sidor av det amerikanska samhället finns från ekonomi via healthcare och Irak till urban policy. Det fanns också en hemsida för The president elect, vilken nu ersatts med veckobrev från vita huset http://www.whitehouse.gov/. Allt finns alltså på pränt. Men precis som alliansens valplattform så granskades inte ObamaBiden journalisterna nöjer sig med slagorden och stämningarna. Journalisterna som skulle ge oss informationen nöjde sig med att dela vår glädje över Buscherans slut men sumpade att ge oss underlag för att bedöma framtiden. T.o.m. nu när valkampsröken lagt sig så orkar de som skall ge oss information inte tränga ljupare in i det politiska skeendet än kvasipsykologiska floskler om att nu vänder det i alla fall nedåt. Man kan verkligen fråga sig vad har vi journalister till egentligen?
Orden är journalisten Elisabeth Höglunds i dagens Agenda. Man har under hela kampanjen köpt allt som Obama framfört och fört ut det till läsare/åhörare. Alltså precis samma agerande som utmärkte hela den borgerliga pressen vid alliansens valkampanj och framgång 2006. När Obama valdes var också
svenska dagstidningar övervägande positiva och skildrade dessutom människors glädje över den nye presidenten Barack Obama. SvTs Washington korrespondent summerade: Folk, journalister och kommentatorer är helt enkelt lättade av att äventyret Bush är avslutat.
"Nya presidenten har fått sitt första betyg: Godkänd"
Det skriver Staffan Erfors i Expressen 25/1 efter 4-5 dagar i ämbete medan Lisa Marklund skriver om sin idol och hjälte "Snart är Obamas smekmånad över": Barack Obama är vår tids hjälte. Tänk, om det kunde få fortsätta så.Tänk, om amerikanerna faktiskt lyssnade på vad han sa under sitt installationstal och tog honom på orden: om de förstod att USA:s frälsning inte hänger på honom, utan på dem själva.Den chansen är tämligen obefintlig. Det är bara en tidsfråga innan "yes, we can" har förvandlats till "no, you couldn't"...Fördömandet väntar runt hörnet, oavsett vad administrationen Obama gör eller säger. Alla former av upplevd besvikelse kommer att falla tillbaka på mannen som lovade att det här skulle ordna sig, bara man röstade på honom.
"Världen i Vita huset"
Tidningarnas kostymvariant DN låter Niklas Ekdal skriva ledaren 25/1: Installationstalet visade Barack Obamas perfekta gehör. Markeringarna mot Bushadministrationen var precis så tydliga som situationen krävde, men utan politiska övertoner. Ingen kunde undgå allvaret i de ekonomiska utmaningarna, eller USA:s återfunna vilja att samspela med andra för att göra världen bättre. Obama sade de rätta sakerna, med just det darr på rösten som bara han kan få till.Än så länge kan alla projicera sina skilda förväntningar på denne unike man. En radikal frälsare som ska förändra allt, så att allt ska förbli sig likt...Många åkallar Franklin D Roosevelts New Deal från 1930-talet eller Lyndon B Johnsons Great Society från 1960-talet. De var ledare som skrev om det sociala kontraktet, och omdefinierade betydelsen av begreppet medborgarskap. Barack Obama har redan gjort något liknande, enbart i kraft av sitt exempel. Nu gäller det bara att regera i verkligheten också...
Injektion i ekonomin med 825 miljarder dollar
...Detta är ett högt spel, eftersom det var skuldsättning som skapade krisen från början. USA tar en sista stadig whisky på krita, innan nationen lovar att lägga av med supandet...Den som lever får se. Det enda säkra för dagen är att Obamas popularitet från och med nu bara kan gå åt ett håll, det vill säga neråt... Om ett år kommer Barack Obama att vara lika belägrad och ifrågasatt som Bill Clinton vid motsvarande tidpunkt - allt annat blir en stor överraskning. Men detta hindrar ju inte att man kan njuta av ett historiskt ögonblick så länge det varar. Så långt Ekdal.
Det otänkbara har inte bara blivit tänkbart- utan verklighet
Även bonniersystern Sydsvenskan finns med genom Per T. Ohlsson 25/1 under rubriken "En dag i Washington" Frågan är om luften i Washington någonsin har varit så laddad av symbolik som denna tisdag. Installationsceremonin ägde rum på Capitoliums trappor. De byggdes av slavar. Obama svor eden på en bibel som använts av Abraham Lincoln, presidenten som befriade slavarna. Från podiet kunde han blicka bort mot Lincoln Memorial och platsen för Martin Luther Kings ”I have a dream” 1963. På hedersplats satt ett antal speciellt inbjudna herrar: de sista bland The Tuskegee Airmen, det mytomspunna svarta flygförband som liksom på nåder fick slåss mot nazismen i en tid då den amerikanska krigsmakten var segregerad... Ja, installationen av Barack Obama var sannerligen ett både euforiskt och värdigt ögonblick: världens mäktigaste nation bröt med sitt förflutna... Barack Obama har kvaliteter som kan göra honom till en stor ledare. Om det verkligen blir så får framtiden utvisa. Men detta står redan klart: I tisdags fullbordades en fredlig omvälvning. Vad som förut var otänkbart har inte bara blivit tänkbart. Det har blivit verklighet.
Naturliga brasklappar
Det är inte särskilt märkligt att dessa journalister skaffar sig brasklappar. Eftersom man ju inte vill bli beslagen med att att ha trott på något som inte höll. Men jag återkommer till Elisabeth Höglunds kommentar (och till erfarenheterna av den samlade borgerliga pressen inför valet 2006 såsom pr-stinna valbroschyrer för alliansen). De som ovan uttalat sig är ju erkända journalister och de skriver faktiskt på samma sätt som enkla iakttagare av ett skeende som det mycket väl är tillåtet att gripas av; på mig själv rann tårarna när Obama höll segertalet och när jag följde installationen.
Vad har vi journalister till egentligen?
Per T. Ohlsson är faktiskt den ende som föredömligt angett källor för sitt resonemang. Men ingen har tydligen gått in på Obamas hemsida där det drösar av material. En del av framgången var ju just hans enorma kommunikation med väljarna runt i Amerika. Obama-Biden har en blogg http://www.barackobama.com/issues/, där program för många sidor av det amerikanska samhället finns från ekonomi via healthcare och Irak till urban policy. Det fanns också en hemsida för The president elect, vilken nu ersatts med veckobrev från vita huset http://www.whitehouse.gov/. Allt finns alltså på pränt. Men precis som alliansens valplattform så granskades inte ObamaBiden journalisterna nöjer sig med slagorden och stämningarna. Journalisterna som skulle ge oss informationen nöjde sig med att dela vår glädje över Buscherans slut men sumpade att ge oss underlag för att bedöma framtiden. T.o.m. nu när valkampsröken lagt sig så orkar de som skall ge oss information inte tränga ljupare in i det politiska skeendet än kvasipsykologiska floskler om att nu vänder det i alla fall nedåt. Man kan verkligen fråga sig vad har vi journalister till egentligen?
söndag 25 januari 2009
Sjukhusvård och omsorg eller sänkta skatter?
Som medborgare kan man fråga sig vad händer om jag blir allvarligt sjuk?
Köerna för vård och omsorg växer och samtidigt publicerar DN i lördags en artikel om att landstingen från norr till söder måste spara ca 3,5 miljarder och varsel hänger på ca 2000 befattningshavare inom vården. En sjuksköterska i Örnsköldsvik säger det uppenbara i artikelkommentar: "vårdkvaliteten kommer att sjunka betydligt". Detta måste vara ett understatement för en situation som börjar bli katastrofal.
Sjukvården går på knäna och tyvingas ändå inskränka
Samtidigt ökar i nyhetsflödet uppgifter om felbehandlingar och vägrad vård. Bl.a. i Stockholm tar man inte emot remisser på vissa sjukhus eftersom man då har att iaktta en vårdgaranti som man inte har med nedskärningarna resurser till. I Lund har onkologiska kliniken fått akut sparkrav på 25 miljoner vilket medfört idiotstopp för verksamheten med undersökning och diagnosticering av cansersjukdomar. På många sjukhus tvingas man stänga hela avdelningar, säga upp vikarier och varsla personal.
Ja, vad händer egentligen om jag blir sjuk?
Regeringen kommer med det glättiga budskapet att det blir inget tillskott för kommuner och landsting. Göran Hägglund bidrar med tanken: egentligen finns pengar men det gäller för de vårdansvariga att förvalta dem bättre så ordnar det sig. Så svaret på frågan är att det gäller att hålla sig frisk och inte bli gammal.
Jobbavdraget är väl bra och då räcker det inte till sjukvård och service.
Högerregeringen har inga pengar att bistå sjukvård och omsorg. Men man har ju sänkt skatterna för de som är friska och har ett säkert arbete. Just det man väljer att smörja de som har det hyfsat bra och hoppas på att de inte tänker tanken: men också jag kan bli sjukvård eller behöva omsorg. Det är faktiskt ett val som de som har den politiska makten gör. Men också väljarna...
Sänkt skatt eller sjukvård?
Så den fråga man vill ställa till väljarna är: vad väljer du sänkt skatt eller bra sjukvård och omsorg? Redan nu är situationen sådan att det inte finns några marginaler utan personalen får jobba för högtryck på en nivå som inte är hälsosam i längden. Frågan är också viktig för framtiden, ty väljer vi försämringar i sjukvården med stora personaluppsägningar så cementerar vi det dåliga läget även för tiden efter lågkonjunkturen eftersom kunnig personal söker andra arbeten och också lämnar sina kunskapsområden.
Vi måste bli av med högerregeringen!
Köerna för vård och omsorg växer och samtidigt publicerar DN i lördags en artikel om att landstingen från norr till söder måste spara ca 3,5 miljarder och varsel hänger på ca 2000 befattningshavare inom vården. En sjuksköterska i Örnsköldsvik säger det uppenbara i artikelkommentar: "vårdkvaliteten kommer att sjunka betydligt". Detta måste vara ett understatement för en situation som börjar bli katastrofal.
Sjukvården går på knäna och tyvingas ändå inskränka
Samtidigt ökar i nyhetsflödet uppgifter om felbehandlingar och vägrad vård. Bl.a. i Stockholm tar man inte emot remisser på vissa sjukhus eftersom man då har att iaktta en vårdgaranti som man inte har med nedskärningarna resurser till. I Lund har onkologiska kliniken fått akut sparkrav på 25 miljoner vilket medfört idiotstopp för verksamheten med undersökning och diagnosticering av cansersjukdomar. På många sjukhus tvingas man stänga hela avdelningar, säga upp vikarier och varsla personal.
Ja, vad händer egentligen om jag blir sjuk?
Regeringen kommer med det glättiga budskapet att det blir inget tillskott för kommuner och landsting. Göran Hägglund bidrar med tanken: egentligen finns pengar men det gäller för de vårdansvariga att förvalta dem bättre så ordnar det sig. Så svaret på frågan är att det gäller att hålla sig frisk och inte bli gammal.
Jobbavdraget är väl bra och då räcker det inte till sjukvård och service.
Högerregeringen har inga pengar att bistå sjukvård och omsorg. Men man har ju sänkt skatterna för de som är friska och har ett säkert arbete. Just det man väljer att smörja de som har det hyfsat bra och hoppas på att de inte tänker tanken: men också jag kan bli sjukvård eller behöva omsorg. Det är faktiskt ett val som de som har den politiska makten gör. Men också väljarna...
Sänkt skatt eller sjukvård?
Så den fråga man vill ställa till väljarna är: vad väljer du sänkt skatt eller bra sjukvård och omsorg? Redan nu är situationen sådan att det inte finns några marginaler utan personalen får jobba för högtryck på en nivå som inte är hälsosam i längden. Frågan är också viktig för framtiden, ty väljer vi försämringar i sjukvården med stora personaluppsägningar så cementerar vi det dåliga läget även för tiden efter lågkonjunkturen eftersom kunnig personal söker andra arbeten och också lämnar sina kunskapsområden.
Vi måste bli av med högerregeringen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
