Skattesänkning men inte när eller hur mycket och gapet skall bestå
Reinfeldt pratade om Tre skattesänkningar (http://svt.se/2.22620/1.1967567/reinfeldt_tre_skattesankningar; http://www.dn.se/nyheter/valet2010/reinfeldt-tre-skattesankningar-nasta-mandatperiod-1.1078994 ) i sitt avslutningstal vid Moderaternas kommunala rikskonferens i Göteborg på lördagen. Fortsatt sänkt inkomstskatt, sänkt skatt för pensionärer och höjd brytpunkt i statsskatten. Men bara med fyra förbehåll:
• pengar ska först användas till kvalitetssatsningar i välfärden - och det låter väl juste men frågan är vad det handlar om
• vara ordning i de offentliga finanserna - och även det låter väl juste men ger också möjligheter att hela tiden skjuta frågan framför sig
• ingen precisering hur stora skattesänkningar det kan handla om – och när det gäller pensionärerna så har hittills i de stort annonserade skattesänkningarna det rört sig om att minska gapet mellan skatt på vanlig inkomst och pension med någon hundralapp.
• det är rimligt att minska gapet ytterligare mellan pensionärer och löntagare men gapet ska inte helt tas bort – och det var väl åtminstone klara besked på att (M)alliansen inte siktar på att upphäva den orättfärdiga åldersdiskrimineringen.
Inte mer att säga
När Fredrik inte hade mer att säga om sin egen politik så försökte han skämta bort den misslyckade arbetsmarknadspolitiken med ”Alla i hela världen har märkt finanskrisen utom Mona Sahlin och Thomas Östros. De verkar inte kunna skilja på låg- och högkonjunktur. Hur bra är de då på att bära ansvaret i avgörandets stund?” Vad Fredrik menar är att han är så inriktad på skattesänkningar för de rika att han inte velat använda pengarna till att motverka arbetslösheten på sätt sedvanlig socialdemokratisk politik går ut på, nämligen att satsa stort på den offentliga sektorn i lågkonjunktur. Om socialdemokraterna sa Reinfeldt: ”Socialdemokraternas stora förnyelsearbete resulterade i att de nu lovar att gå till val på Göran Perssons mål. De har dessutom hittat hans gamla toppade lag i någon skrubb på Sveavägen 68" och de korkade (M)-delegaterna applåderade och skrattade.
Just det - hederlig gammal socialdemokratisk politik
Ni högerfolk skrattar och (M)allar er. Fredrik hade helt rätt det är gammal hederlig sociasldemokratisk politik vi ställer mot er rikemanspolitik. Enligt finansdepartementets egna siffror så skall man ha minst 50.000 i årsinkomst och en dunderförmögenhet för att tjäna bra på rikemansregeringen. Ni bara snackar om fackföreningarna samtidigt som ni försvårar deras verksamhet och försvagar deras ekonomiska underlag utan att göra samma med arbetsgivarna. Ni snackar om välfärd och urholkar både a-kassa och sjukförsäkring samtidigt som ni skapar privata filer för de förmögna. Ni snackar om kollektivavtal och arbetsrätt samtidigt som ni inte rör en fena för att motarbeta lönedumpning och bemanningsföretag. Ni snackar om välfärd samtidigt som det nästan inte byggs en hyresrätt utan bara bostadsrätter. Er skattesänkarpolitik och privatisering av elementära offentliga skyldigheter har tagit bort möjligheterna att i längden sörja för välfärd för den stora massan. Därför är också ert tal om rättvisa valårets största hyckleri.
Socialdemokratisk förnyelse - åter till den Svenska modellen
Allt detta vill vi ändra tillbaka och återigen föra en politik som ger även de små i samhället möjligheter till ett bättre liv. Och då är förebilderna inte bara Persson, som klarade av finanskrisen efter den förra borgerliga regeringen som gäller, utan hela raden från Branting, Per-Albin Hansson, Wigfors, Tage Erlander, Palme och Carlsson som skapade den Svenska modellen – en modell, som vi vill försvara mot era angrepp. Detta är förnyelse jämfört med det rikemansexperiment högerregeringen försökt sig på. Vi lär inte kunna återställa ordningen på en mandatperiod utan precis som för Persson så tog det två att städa upp
lördag 17 april 2010
tisdag 13 april 2010
(M)alliansen mobiliserar retorik men skiter i din verklighet!
Ingen slump att alla ska (M)ed skrev Olle Lönnaeus i Sydsvenskan 13/4. Moderaterna accepterar inte orättvisor, bedyrade partisekreteraren Per Schlingmannn när partiets förvalskampanj presenterades på en pressträff i går. ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”, är temat. Och det är naturligtvis ingen slump. Konstaterar Olle Lönnaeus. De nya moderaterna – Artbetarpartiet moderaterna – har systematiskt sen förra valrörelsen tillägnat sig ett språkbruk som ligger socialdemokratin nära. Nu kör Moderaterna en repris på sossarnas gamla valslogan.
Bara valretorik, ty vad är det för rättvisa (M)alliansen står för?
• Vad är det för rättvisa att inte beskatta de rikas förmögenhet och samtidigt låta massor av sjuka människor utförsäkras?
• Vad är det för rättvisa att beskatta slott och lyxvillor med samma belopp som små enfamiljshus?
• Vad är det för rättvisa att beskatta pension, sjukkasse- och a-kasseersättning mer än vanlig löneinkomst?
• Vad är det för rättvisa att satsa massar av pengar på att avslöja fusk i försäkringskassa och samtidigt minska anslag för att bekämpa ekonomisk brottslighet och skatteflykt?
Och svaret? Det är naturligtvis ingen rättvisa alls utan en ren spekulation i att du som väljare skall tro på orden rättvisa mer än den verklighet du ser och känner omkring dig varje dag. Överhuvudtaget så vill (M)alliansen nu ge sken av att alla grupper man missgynnat genom sin politik de gångna 3,5 åren skall få något som plåster på såren. Se min tidigare blogg här omedelbart nedanför
Anders Borg arbetslinjens spinndoctor
I går var finansministern ute och försäkrade alla (M)alliansens ”arbetslinje” är det som kommer öka rättvisan på sikt. Man kan då konstatera att arbetslinjens jobbskatteavdrag inte bara inneburit en grav orättvisa mot pensionärer, sjuka och arbetslösa utan dessutom knappast gett ett enda nytt jobb. Det säger f.ö. sig självt i det att skattesänkning för dem som har arbete inte genererar jobb och under lågkonjunktur inte ens konsumtion. Dessutom visar finansdepartementets egna siffror, vilket Lönnaeus framhåller, ”tydligt att det är de högavlönade och förmögna som tjänat på alliansregeringens politik de gångna tre åren, medan arbetslösa och sjuka fått dets sämre” Här kan tilläggas stora grupper pensionärer.
Dags att börja se verkligheten!
Bara valretorik, ty vad är det för rättvisa (M)alliansen står för?
• Vad är det för rättvisa att inte beskatta de rikas förmögenhet och samtidigt låta massor av sjuka människor utförsäkras?
• Vad är det för rättvisa att beskatta slott och lyxvillor med samma belopp som små enfamiljshus?
• Vad är det för rättvisa att beskatta pension, sjukkasse- och a-kasseersättning mer än vanlig löneinkomst?
• Vad är det för rättvisa att satsa massar av pengar på att avslöja fusk i försäkringskassa och samtidigt minska anslag för att bekämpa ekonomisk brottslighet och skatteflykt?
Och svaret? Det är naturligtvis ingen rättvisa alls utan en ren spekulation i att du som väljare skall tro på orden rättvisa mer än den verklighet du ser och känner omkring dig varje dag. Överhuvudtaget så vill (M)alliansen nu ge sken av att alla grupper man missgynnat genom sin politik de gångna 3,5 åren skall få något som plåster på såren. Se min tidigare blogg här omedelbart nedanför
Anders Borg arbetslinjens spinndoctor
I går var finansministern ute och försäkrade alla (M)alliansens ”arbetslinje” är det som kommer öka rättvisan på sikt. Man kan då konstatera att arbetslinjens jobbskatteavdrag inte bara inneburit en grav orättvisa mot pensionärer, sjuka och arbetslösa utan dessutom knappast gett ett enda nytt jobb. Det säger f.ö. sig självt i det att skattesänkning för dem som har arbete inte genererar jobb och under lågkonjunktur inte ens konsumtion. Dessutom visar finansdepartementets egna siffror, vilket Lönnaeus framhåller, ”tydligt att det är de högavlönade och förmögna som tjänat på alliansregeringens politik de gångna tre åren, medan arbetslösa och sjuka fått dets sämre” Här kan tilläggas stora grupper pensionärer.
Dags att börja se verkligheten!
fredag 9 april 2010
Högerregeringen utnyttjar budgeten till max
Riksdagen får budgeten via tidningsreportage Oppositionen kommer inte att, som brukligt är, få ta del av regeringens budgetproposition i förväg, meddelade Moderaternas gruppledare i riksdagen, Lars Lindblad, då han beskyllde oppositionen för att ha skvallrat för medierna. ”Det är nästan komiskt” utbrister Sydsvenskan i sin huvudledare i dag 9/4 ”Regeringen läcker” (http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article644941/Regeringen-lacker.html) och pekar på att alliansregeringen gjort det till rutin att åka land och rike runt och lägga fram valda delar av budgeten i förväg. Uträkningen bakom den taktiken är alltför uppenbar. Att presentera budgetproppen stycke¬vis och delt förväntas ge maximal – och maximalt positiv – uppmärksamhet för regeringens politik... Spinn, spinn, lät PR-maskineriet... Alliansregeringens budgetinkontinens är PR-mässigt förståelig men demokratiskt förkastlig.
Pluss i kanten Nog är Sydsvenskan vidsynt alltid i sin förståelse för högerregeringen med egot i högsätet och då får ju demokratin stå tillbaka, naturligtvis. Men att man överhuvudtaget knystade något kritiskt om högerregeringen får väl bokföras som ett plus på hederlighetskontot där det f.n. är konkursmässigt underskott. Däremot omfattas naturligtvis inte hederligheten av förslagens innehåll.
Valfläsket steks så att det osar. Regeringen har gjort utspel under våren till olika grupper där man haft föga framgång med sin politik:
• Regeringen konstaterade att kvinnorna svek högerregeringen då lät man sammankalla media och förkunnade att man i feministisk anda skulle hota näringslivet med kvottering i styrelserna. Något som alla kvinnor genast föll i trans över.
• I mars avslöjades att pensionärerna skulle få sitt grundavdrag höjt. Pensionärerna, som var missnöjda, behövde mutas inför valet. Ja, inte en rättvis beskattning av sin inkomst eftersom Reinfeldt uppgav att det fanns skäl till en skillnad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40997).
• Några dagar senare presenterade högerkvartetten satsningar på infrastruktur och storstadsregioner, vilket visade sig vara en PR-bluff med gammal skåpmat. Däremot skulle samtidigt enligt Borg tillkotten till regionernas och kommunernas välfärd strypas.
• Samtidigt avslöjades budgetposten med höjda flerbarnstillägg i barnbidraget om totalt 700 miljoner kronor, en särskild sommarjobbssatsning för skolungdomar och mer pengar till sommarskolor.
Berlusconi-tendenser
Man håller med Sydsvenskan när man konstaterar: Så nog läcker det alltid. Men det är klart, det centrala ordet i Lars Lindblads uttalande är ”okontrollerbart”. Regeringen vill själv bestämma vad som skall sippra ut och när. Och då får man väl strunta i demokratin och utnyttja sitt övertag dels att sippra ut nyheterna dels ock att få dem spridda över hela landet genom alla sina 100 dagstidningar med över 3 miljoner dagsex. Snacka om Berlusconi-tendenser
Klar högerprofil på regeringen Reinfeldt En intressant artikel av Olle Lönneaus i samma Sydsvenska 9/4 återges inte på nätet eftersom den innehåller gruvlig kritik av högerregeringen och visar med finansdepartementets egna siffror att höginkomsttagare är de som har tjänat på högerregeringens politik under de gångna tre åren exempelvis har en person (som inte är pensionär, arbetslös eller sjuk) med 6000 kr i månadsinkomst tjänat 252 kr och en med 52000 kr tjänat 3.900 kr. Då är förmögenhetsskattens avskaffande, fastighetsskattens maximering och ändringar i beskattning av aktieutdelning mm inte inräknade och dessa skattelättnader kommer för övrigt knappast låginkomsttagare (m.u.f. nolltaxerare) till del. Störst förlorare är alltså arbetslösa, som fått sänkt a-kassa, och sjuka, som fått försämrade ersättningar, och pensionärer, som tillsammans med de nyssnämnda beskattas högre än andra inkomsttagare.
Apropå med detta med demokrati kan man undrar över vad som styr Sydsvenskans webbtidning när man så konsekvent mörkar sådan som är kritisk för högerregeringen och positivt för de rödgröna.
Pluss i kanten Nog är Sydsvenskan vidsynt alltid i sin förståelse för högerregeringen med egot i högsätet och då får ju demokratin stå tillbaka, naturligtvis. Men att man överhuvudtaget knystade något kritiskt om högerregeringen får väl bokföras som ett plus på hederlighetskontot där det f.n. är konkursmässigt underskott. Däremot omfattas naturligtvis inte hederligheten av förslagens innehåll.
Valfläsket steks så att det osar. Regeringen har gjort utspel under våren till olika grupper där man haft föga framgång med sin politik:
• Regeringen konstaterade att kvinnorna svek högerregeringen då lät man sammankalla media och förkunnade att man i feministisk anda skulle hota näringslivet med kvottering i styrelserna. Något som alla kvinnor genast föll i trans över.
• I mars avslöjades att pensionärerna skulle få sitt grundavdrag höjt. Pensionärerna, som var missnöjda, behövde mutas inför valet. Ja, inte en rättvis beskattning av sin inkomst eftersom Reinfeldt uppgav att det fanns skäl till en skillnad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40997).
• Några dagar senare presenterade högerkvartetten satsningar på infrastruktur och storstadsregioner, vilket visade sig vara en PR-bluff med gammal skåpmat. Däremot skulle samtidigt enligt Borg tillkotten till regionernas och kommunernas välfärd strypas.
• Samtidigt avslöjades budgetposten med höjda flerbarnstillägg i barnbidraget om totalt 700 miljoner kronor, en särskild sommarjobbssatsning för skolungdomar och mer pengar till sommarskolor.
Berlusconi-tendenser
Man håller med Sydsvenskan när man konstaterar: Så nog läcker det alltid. Men det är klart, det centrala ordet i Lars Lindblads uttalande är ”okontrollerbart”. Regeringen vill själv bestämma vad som skall sippra ut och när. Och då får man väl strunta i demokratin och utnyttja sitt övertag dels att sippra ut nyheterna dels ock att få dem spridda över hela landet genom alla sina 100 dagstidningar med över 3 miljoner dagsex. Snacka om Berlusconi-tendenser
Klar högerprofil på regeringen Reinfeldt En intressant artikel av Olle Lönneaus i samma Sydsvenska 9/4 återges inte på nätet eftersom den innehåller gruvlig kritik av högerregeringen och visar med finansdepartementets egna siffror att höginkomsttagare är de som har tjänat på högerregeringens politik under de gångna tre åren exempelvis har en person (som inte är pensionär, arbetslös eller sjuk) med 6000 kr i månadsinkomst tjänat 252 kr och en med 52000 kr tjänat 3.900 kr. Då är förmögenhetsskattens avskaffande, fastighetsskattens maximering och ändringar i beskattning av aktieutdelning mm inte inräknade och dessa skattelättnader kommer för övrigt knappast låginkomsttagare (m.u.f. nolltaxerare) till del. Störst förlorare är alltså arbetslösa, som fått sänkt a-kassa, och sjuka, som fått försämrade ersättningar, och pensionärer, som tillsammans med de nyssnämnda beskattas högre än andra inkomsttagare.
Apropå med detta med demokrati kan man undrar över vad som styr Sydsvenskans webbtidning när man så konsekvent mörkar sådan som är kritisk för högerregeringen och positivt för de rödgröna.
onsdag 7 april 2010
F. d. pol. chefred. Per Evald Torbjörn Ohlsson – en ilsken prinsessa på ärten
”Gammal redaktör gör så gott han kan” skrev jag igår under rubriken ”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken”, se här nedanför. Till min pensionärsfrukost i dag fick jag ett telefonsamtal där en otidig person skrek i luren så att jag fick ta hela armen till hjälp för att inte skada trummhinnan. Är det bo vidergren med sin vidrigt lögnaktiga blogg? – Ja att jag bloggade tillstod jag och frågade vem som gjorde mig den äran. - Du är en notorisk lögnare som förföljt mig i åratal med dina lögner och nu går du över gränsen när du påstår att jag tagit ut avgångsvederlag och blivit petad från Sydsvenskan och jag heter per t ohlsson, fortsatte megafonen. - Den sista uppklysningen om vem samtalet kom från var ju onödig eftersom jag är en ganska förståndig man, om jag får säga det själv.
Konstigt att en så elak skribent själv är så känslig Jag försökte halvhjärtat säga något att det är säreget att han är så känslig som är så elak mot andra i sina texter och att jag bara påstått att han fått en tråkig helsida en gång i veckan som avgångsvederlag. Detta drunkande emellertid i högtalaren som vid motsägelse bara höjde volymen. När jag började skratta av det komiska i situationen så avrundade Perte med salvan: Jag har nu sagt vad jag tycker om sådana lögnhalsar som dig och skällt ut dig för att du förföljt mig. Jag kommer aldrig mer att prata med dig och lägger nu på. Det avslutande klicket i telefonen gjorde mig naturligtvis ledsen eftersom jag alltid drömt om en ingående dialog med Per T. Ohlsson.
Det är fel att jag ”förföljt” Perte För mer än något år sedan skrev jag en kritisk blogg om en annan artikel av Perte och fick då – eftersom jag har egenheten att skicka en mejlkopia till dem som jag kritiserat på min blogg - svar via hans sekreterare att han inte skulle läsa mina mejl och inte ville ha med mig att göra. Jag lägger mig naturligtvis inte i om andra använder deleat-knappen för mina mejl men anser fortfarande att mitt förfaringssätt att översända en kopia är hederligast. Så har jag gjort i alla mina bloggår och kommer att fortsätta med detta. Detta kan ju knappast betraktas som förföljelse om man inte går med nerverna utanpå huden och inbillar sig att man är centrum för alla andra uppmärksamhet. I det sammanhanget beskyllde Perte mig för en "psykopatisk bindning till honom" vilket säger mer om några slags förföljesemaniska drag hos upphovsmannen. Jag tror ingen mer än Perte själv erinrar sig när jag, bortsett från gårdagens, senast kritiserade honom. Däremot finns det en hel del andra skribenter – även på Sydsvenskan – som råkat ut för ett och annat nålstick från mig. Det blir ju helt enkelt så eftersom Sydsvenskan framträder som beroende liberalt regeringsorgan och det ju knappast är min melodi. Sedan att Perte ger sina skriverier en kvasivetenskaplig form gör dem ovanligt sårbara och såsom patetiska lockande att skriva om.
Vad var det nu som var så hemskt i min blogg? Jo, jag hade skrivit att han petats och fått avgångsvederlag. Och beträffande ”petningen” så hade han ”skriftligt på att han avgått själv för att bli en friare skribent”. Ja det är naturligtvis korrekt utifrån Pertes perspektiv. Men man kan spekulera över hur det sköttes för att få fram den betydligt friskare politiske redaktören Heidi Avellan – i vart fall kan man konstatera att tidningen därmed gjorde ett ”förmånligt köp”. Och ”avgångsvederlaget vara bara lögn eftersom han aldrig fått något sådant och sin helsida hade han haft även som politisk redaktör”. Nu har jag bara påstått att han fick en helsida i veckan som avgångsvederlag och jag vill nu förtydliga det att han fick trots att han avgick som politisk chefredaktör behålla sin sida såsom avgångsvederlag. Detta har ju inneburit att den nya politiska chefredaktören hänvisats till lördagar. Så så var det med den saken.
Men resten då.. Min blogg ”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken” omfattade ju ett ingående resonemang om de punkter som fanns i Pertes krönika med en alternativ – inte beroende borgerlig – tolkning. Men dessa resonemang var inte föremål för den fradgatuggande Pertes telefonsamtal utan bara dessa småsaker som får skrivas på en bloggkrönikörs självklara rätt att vinkla verkligheten litet. Men med det temperamentet så får man gratulera Sydsvenskan till att man numera har en en politisk chefredaktör som aldrig skulle haft det dåliga omdömnet att ringa upp och försöka ta en politisk motståndare i örat på ett så barnsligt narcissistiskt sätt Detta med yttrandefrihet är faktiskt inte bara en rättighet för etablerade journalister
Konstigt att en så elak skribent själv är så känslig Jag försökte halvhjärtat säga något att det är säreget att han är så känslig som är så elak mot andra i sina texter och att jag bara påstått att han fått en tråkig helsida en gång i veckan som avgångsvederlag. Detta drunkande emellertid i högtalaren som vid motsägelse bara höjde volymen. När jag började skratta av det komiska i situationen så avrundade Perte med salvan: Jag har nu sagt vad jag tycker om sådana lögnhalsar som dig och skällt ut dig för att du förföljt mig. Jag kommer aldrig mer att prata med dig och lägger nu på. Det avslutande klicket i telefonen gjorde mig naturligtvis ledsen eftersom jag alltid drömt om en ingående dialog med Per T. Ohlsson.
Det är fel att jag ”förföljt” Perte För mer än något år sedan skrev jag en kritisk blogg om en annan artikel av Perte och fick då – eftersom jag har egenheten att skicka en mejlkopia till dem som jag kritiserat på min blogg - svar via hans sekreterare att han inte skulle läsa mina mejl och inte ville ha med mig att göra. Jag lägger mig naturligtvis inte i om andra använder deleat-knappen för mina mejl men anser fortfarande att mitt förfaringssätt att översända en kopia är hederligast. Så har jag gjort i alla mina bloggår och kommer att fortsätta med detta. Detta kan ju knappast betraktas som förföljelse om man inte går med nerverna utanpå huden och inbillar sig att man är centrum för alla andra uppmärksamhet. I det sammanhanget beskyllde Perte mig för en "psykopatisk bindning till honom" vilket säger mer om några slags förföljesemaniska drag hos upphovsmannen. Jag tror ingen mer än Perte själv erinrar sig när jag, bortsett från gårdagens, senast kritiserade honom. Däremot finns det en hel del andra skribenter – även på Sydsvenskan – som råkat ut för ett och annat nålstick från mig. Det blir ju helt enkelt så eftersom Sydsvenskan framträder som beroende liberalt regeringsorgan och det ju knappast är min melodi. Sedan att Perte ger sina skriverier en kvasivetenskaplig form gör dem ovanligt sårbara och såsom patetiska lockande att skriva om.
Vad var det nu som var så hemskt i min blogg? Jo, jag hade skrivit att han petats och fått avgångsvederlag. Och beträffande ”petningen” så hade han ”skriftligt på att han avgått själv för att bli en friare skribent”. Ja det är naturligtvis korrekt utifrån Pertes perspektiv. Men man kan spekulera över hur det sköttes för att få fram den betydligt friskare politiske redaktören Heidi Avellan – i vart fall kan man konstatera att tidningen därmed gjorde ett ”förmånligt köp”. Och ”avgångsvederlaget vara bara lögn eftersom han aldrig fått något sådant och sin helsida hade han haft även som politisk redaktör”. Nu har jag bara påstått att han fick en helsida i veckan som avgångsvederlag och jag vill nu förtydliga det att han fick trots att han avgick som politisk chefredaktör behålla sin sida såsom avgångsvederlag. Detta har ju inneburit att den nya politiska chefredaktören hänvisats till lördagar. Så så var det med den saken.
Men resten då.. Min blogg ”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken” omfattade ju ett ingående resonemang om de punkter som fanns i Pertes krönika med en alternativ – inte beroende borgerlig – tolkning. Men dessa resonemang var inte föremål för den fradgatuggande Pertes telefonsamtal utan bara dessa småsaker som får skrivas på en bloggkrönikörs självklara rätt att vinkla verkligheten litet. Men med det temperamentet så får man gratulera Sydsvenskan till att man numera har en en politisk chefredaktör som aldrig skulle haft det dåliga omdömnet att ringa upp och försöka ta en politisk motståndare i örat på ett så barnsligt narcissistiskt sätt Detta med yttrandefrihet är faktiskt inte bara en rättighet för etablerade journalister
tisdag 6 april 2010
Borgerlig mediakritik mot S ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken
Gammal redaktör gör så gott han kan Per Evald Torbjörn Olsson var politisk redaktör på Sydsvenskan. När han petades från den posten så ingick i avgångsvederlaget en helsida varje söndag. Så även 4/3 då han skrev om något som han tyckte fyndigt kunde kallas Sahlineffekten (http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article643733/Sahlineffekten.html), nämligen ”om det inte blir en rödgrön regering så beror det på Mona Sahlin”. Perte försöker alltid vara helgarderad och har därför i bakfickan en Wetterstrandeffekt, nämligen ”om det blir en rödgrön regering så beror det på Maria Wetterstrand”.
Skillnad på toppstyrning och.. Perte fastslår som en sanning att ”personfrågan kommer sannolikt att spela en ännu större roll i valet den 19 september i år. Med två formaliserade allianser, en borgerlig och en rödgrön, rör sig Sverige mot något som liknar ett presidentiellt tvåpartisystem med ett par tydliga rivaler som suger åt sig uppmärksamhet: statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S).” Ja det kan man ju tro och det gäller säkerligen på högerregeringens sida där den politiska agendan uppenbarligen suveränt bestäms av presidentämnena Reinfeldt och Borg.
Mona Sahlins demokratisk ledarstil Men Mona Sahlin har en annan framtoning. Och det lägger alla mansgrisar, från Perte till Wlodarski, Mona Sahlin i fatet, nämligen att hon lyssnade på partiet och ändrade koalitionspanerna till att också omfatta Vänsterpartiet. Och att detta är en nagel i ögat på alla borgerliga skribeenter är ju ganska naturligt eftersom därför skapats en – i vart fall för närvarande – stabil majoritet i opionen för en rödgrön regeringsbildning. Det är ju faktiskt en politisk katastrof för högerregeringen att siffrorna är sådana som de är med hänsyn till att stora delar av valmanskåren fått så stora skattesänkningar och ytterligare valmutor står på listan. Förtroendesiffrorna avspeglar också detta sätter man sig alltid i centrum så ger det opinionsutdelning för egot. Mona Sahlin framhåller laget och blir då något mindre i fokus. Och frågan kvarstår är det på Sahlin och Reinfeldt väljarna röstar eller är det på den politik man föredrar?
Mona står för något nytt och bra Nu kan kan det ju också vara dags att Socialdemokratin själva får pröva en annan ledarstil än de fem ovannämnda männen. Och det var efter de tidigare ledarna en befrielse att Mona Sahlin så tydligt betonade laget och inte partiledarjaget. Det är förmodligen denna generositet som också medfört att de rödgrönas förhandlingar om valplattform gett så snabba och omfattande resultat. Sedan är det nog ingen som tvekar att Mona Sahlin med sin tidigare politiska erfarenhet kan hålla en fast hand över styråran om det skulle behövas. Det är allt detta som också avspeglas i opinionssiffrorna.
Perte han är beläst han Det finns en mer historisk förklaring varför Sahlin inte når högre förtroendesiffror, hävdar Perte. Han t.o.m. börjar med Per Albin Hansson och fortsätter analysen via Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson och åberopar bl.a. doktoranden Jenny Madestams avhandling: En kompispappa och en ytlig djuping. Det är bara det att den avser förhållanden i början av 2000-talet när Göran Persson hade handen på rodret för Socialdemokratin. Kring detta spinner Perte sina hypotetiska trådar och påstår sig ha funnit det socialdemokratiska ledaridealet för evärderlig tid, nämligen en slags ”diktomi mellan lagspelaren och den starka ledaren”. Ibland finns det tjusiga ord för allt man så originellt hittar på. Och gamla avhandlingar som ger ytterligare ett uppblåst intryck av vetenskaplighet, en slags oberoende liberal skenvetenskaplighet skulle man kunna säga.
Och det blir en hel tidningssida.. Detta är bara en kort sågning av den mycket fantasifulla artikeln som jag får hänvisa till om man nu är intresserad av politiska spetsfundigheter på högerkanten. Ty det är vad det är och man kan konstatera att det finns en rad källhänvisningar men den mest viktiga är uppenbarligen bortglömd, nämligen den till aktuella opinionsundersökningar av väljarsympatierna. Och skall man förklara dem utan att ens gå in på den sittande högerregeringens angrepp på folkhemmets tre grundpelare så hamnar man nog i långrandiga, långsökta förklaringsslingerier.
Någon Perte-effekt av romanen blir det nog inte Det är snarare märkligt hur många sura viktigpettrar det finns på högerkanten som retar sig på Mona Sahlin och låter detta komma till fantasifulla uttryck istället för att tala om den politik hon och S vill föra.. Förmodligen är det just där skon klämmer eftersom den politik som de rödgröna står för är ett så mycket bättre alternativ än borgarnas strävanden att göra det bra bara för alla desom redan har det bra i Sverige.
Förfallet i media gör att prenum,erationerna minskar
Har ”kulturmänniskor” kanske något gemensamt med rättshaverister
Björn af Kléen med varubeteckningen ”kulturjournalist” ondgör sig i dagens Sydsvenska 6/4 över nya medievanor under rubriken ”Nyheter som få vill höra” (finns bara i papperstidningen). Tidigare så var hoten om att säga upp prenumerationen från diverse ”rättshaverister” bara tomma hot, som ett tecken på den ”omistliga roll som tidningen ifråga spelade i vederbörandes liv”. Men nu har detta övergått från ”älskligt skitsnack till reellt hot”. Inte minst redovisar stolt olika journalister och ”kulturmänniskor” för hur de slutat prenumerera.
Kulturskribenten kollega med städtanten
Efter att ha öst förakt över detta beteende avrunder af Kleen med följande ord på vägen: Städtanten och insändarpoeten har inte bara en uppsjö av forum där man kan göra sin röst hörd. Man verkar nu också – förmodligen med tanke ”kulturmänniskorna” – i mediernas mitt. Men kan det möjligen finnas en annan aspekt på detta? ”Kulturmänniskor” är ju ofta själva åsiktsproducenter, exempelvis nämnde kulturjournalist. Kan det vara så att att man som de flesta andra med åsikter inte är ute efter en dialog utan det räcker med att man avsatt sin egen i något forum? Härvid förefaller uppsagd prenumeration vara en fullt logisk åtgärd.
Hur är det då för ”vanliga människor”, vi rättshaverister?
Ja, granskar man samma tidning, som BaK skriver i, nämligen Sydsvenskan, så finns det faktiskt drag som är gemensamma med exempelvis huvudstadsdraken Dagens Nyheter. Tidningen var ju tidigare en förmedling av Nyheter ofta förmedlade av någon kunnig korrespondent på platsen. Sådana journalister finns knappast i dag utan alla nyheter skrivs ut från teleprinter och ges möjligen någon personlig touche. Men nyheter förmedlas lika bra genom gratistidningarnas återgivande av TT-nyheter. I bästa fall utförs skrivarjobbet på redaktionen framför CNN eller annan världsnyhetskanal och förses med bilder samma väg. Den autentiska skildringen av nyheter har för länge sedan försvunnit från officinerna.
Tidningarna har blivit åsiktsmaskiner
Från att ha förmedlat nyheter någorlunda objektivt värderade har tidningarna blivit åsiktsmaskiner, där t.o.m. de ledande politiska nyhetsredaktörerna, såsom Henning Brors eller Olle Lönneaus, först skildrar nyheten och därefter i vad kallas analys klargör för läsaren vad han/hon skall tycka om detta. Samtidigt ökar antalet anställda på ledarredaktionen för fylla allt huvudledare, signerat och ledarbloggar med åsikter. Och det låter väl bra – om det nu inte vore för att alla journalister får betalt för att skruiva de rätta åsikterna. Detta har lett till att vi fått en rad borgerliga partimegafoner. Alla kallar sig ”oberoende” någonting men det är i vart fall ingen tidningsläsare som låter sig luras av den benämningen där oet i praktiken är ren chimär.
Pengarna styr nyheterna och åsikterna
Även om man nu alltså uppträder under falsk flagg så vore detta väl kanske inte så farligt. Men med den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen med dessutom en klar vinkling när det gäller urval, rubriksättning och bildurval så blir det litet mer problematiskt. När man sedan ser till makten över pressen och finner att fler än 100dagstidningar med en dagsupplaga på drygt 3 miljoner ex ägs av borgerliga intressen och 16 med en dagsupplaga kring 600.000 ex av interessen på vänsterkanten så blir man litet mer undrande. Inverkar detta på demokratins möjligheter till fria val? Med 100 borgerliga åsiktsmaskiner, eller valbroschyrer om man så vill?
Omöjlig fråga
Flera har försökt att ta upp detta i medieprogram inom public service, men nej. Och tidningarnas debattsidor är inte intresserade – av naturliga skäl skulle man kunna säga. Vill det sig illa så anklagas man för att angripa vissa väletablerade tidningsfamiljer. Dessutom vad kan man göra? Vi har ju inte underkänt kapitalismen som en faktor i samhället och längtar inte efter att göra så. Och varje år kommer via tidningharna en kampanj för den suveräna pressfrihet vi åtnjuter i Sverieg till skillnad från många andra länder. Men hur är det egentligen med den yttrandefrihet som vi tror oss ha? Vilken journalist skulle på allvar kunna gripa tag i dessa frågor och sedan kunna påräkna en karriär hos Bonnier eller Hjörne? Vem kan inte vässa en penna om man får hyfsat betalt? Är det bara vi ”rättshaverister” som är oroade över mediautvecklingen?
Björn af Kléen med varubeteckningen ”kulturjournalist” ondgör sig i dagens Sydsvenska 6/4 över nya medievanor under rubriken ”Nyheter som få vill höra” (finns bara i papperstidningen). Tidigare så var hoten om att säga upp prenumerationen från diverse ”rättshaverister” bara tomma hot, som ett tecken på den ”omistliga roll som tidningen ifråga spelade i vederbörandes liv”. Men nu har detta övergått från ”älskligt skitsnack till reellt hot”. Inte minst redovisar stolt olika journalister och ”kulturmänniskor” för hur de slutat prenumerera.
Kulturskribenten kollega med städtanten
Efter att ha öst förakt över detta beteende avrunder af Kleen med följande ord på vägen: Städtanten och insändarpoeten har inte bara en uppsjö av forum där man kan göra sin röst hörd. Man verkar nu också – förmodligen med tanke ”kulturmänniskorna” – i mediernas mitt. Men kan det möjligen finnas en annan aspekt på detta? ”Kulturmänniskor” är ju ofta själva åsiktsproducenter, exempelvis nämnde kulturjournalist. Kan det vara så att att man som de flesta andra med åsikter inte är ute efter en dialog utan det räcker med att man avsatt sin egen i något forum? Härvid förefaller uppsagd prenumeration vara en fullt logisk åtgärd.
Hur är det då för ”vanliga människor”, vi rättshaverister?
Ja, granskar man samma tidning, som BaK skriver i, nämligen Sydsvenskan, så finns det faktiskt drag som är gemensamma med exempelvis huvudstadsdraken Dagens Nyheter. Tidningen var ju tidigare en förmedling av Nyheter ofta förmedlade av någon kunnig korrespondent på platsen. Sådana journalister finns knappast i dag utan alla nyheter skrivs ut från teleprinter och ges möjligen någon personlig touche. Men nyheter förmedlas lika bra genom gratistidningarnas återgivande av TT-nyheter. I bästa fall utförs skrivarjobbet på redaktionen framför CNN eller annan världsnyhetskanal och förses med bilder samma väg. Den autentiska skildringen av nyheter har för länge sedan försvunnit från officinerna.
Tidningarna har blivit åsiktsmaskiner
Från att ha förmedlat nyheter någorlunda objektivt värderade har tidningarna blivit åsiktsmaskiner, där t.o.m. de ledande politiska nyhetsredaktörerna, såsom Henning Brors eller Olle Lönneaus, först skildrar nyheten och därefter i vad kallas analys klargör för läsaren vad han/hon skall tycka om detta. Samtidigt ökar antalet anställda på ledarredaktionen för fylla allt huvudledare, signerat och ledarbloggar med åsikter. Och det låter väl bra – om det nu inte vore för att alla journalister får betalt för att skruiva de rätta åsikterna. Detta har lett till att vi fått en rad borgerliga partimegafoner. Alla kallar sig ”oberoende” någonting men det är i vart fall ingen tidningsläsare som låter sig luras av den benämningen där oet i praktiken är ren chimär.
Pengarna styr nyheterna och åsikterna
Även om man nu alltså uppträder under falsk flagg så vore detta väl kanske inte så farligt. Men med den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen med dessutom en klar vinkling när det gäller urval, rubriksättning och bildurval så blir det litet mer problematiskt. När man sedan ser till makten över pressen och finner att fler än 100dagstidningar med en dagsupplaga på drygt 3 miljoner ex ägs av borgerliga intressen och 16 med en dagsupplaga kring 600.000 ex av interessen på vänsterkanten så blir man litet mer undrande. Inverkar detta på demokratins möjligheter till fria val? Med 100 borgerliga åsiktsmaskiner, eller valbroschyrer om man så vill?
Omöjlig fråga
Flera har försökt att ta upp detta i medieprogram inom public service, men nej. Och tidningarnas debattsidor är inte intresserade – av naturliga skäl skulle man kunna säga. Vill det sig illa så anklagas man för att angripa vissa väletablerade tidningsfamiljer. Dessutom vad kan man göra? Vi har ju inte underkänt kapitalismen som en faktor i samhället och längtar inte efter att göra så. Och varje år kommer via tidningharna en kampanj för den suveräna pressfrihet vi åtnjuter i Sverieg till skillnad från många andra länder. Men hur är det egentligen med den yttrandefrihet som vi tror oss ha? Vilken journalist skulle på allvar kunna gripa tag i dessa frågor och sedan kunna påräkna en karriär hos Bonnier eller Hjörne? Vem kan inte vässa en penna om man får hyfsat betalt? Är det bara vi ”rättshaverister” som är oroade över mediautvecklingen?
fredag 2 april 2010
Pensionärer, sjuka och arbetslösa - högerregeringen för en klasskamp!
"Skillnaden i beskattning av pension och lön skalla bestå.."
Lika men ändå olika skriver Sydsvenskan i en ledare av Mats Skogkär 31/3. Regeringsorganet Sydsvenskan hyllar naturligtvis Reinfeldt för att han vill att "skillnaden i beskattning av lön och pension att bestå... Att han följer arbetslinjen, håller på principen." Det är nämligen så , förklarar Skogkär, att "den skattesänkning på 5 miljarder kronor som pensionärerna utlovats ändrar
inte på saken."
Högerns pensionärsutspel kosmetika i valrörelsen
Betänk detta alla pensionärer högerregeringens utspel om 5 miljarder ändrar inte på inriktnimngen utan är kosmetika i valrörelsen. Dessutom kan detta efter valet korrigeras eftersom man har inriktningen att det skall finnas en orättvis skillnad i beskattningen av olika inkomster.
Ingen arbetslinje
Dessutom är det ytterligare ett fel i Skogkärs argumentering det är inte visat att detta är en "arbetslinje" eftersom jobbskatteavdraget inte gett nya jobb. Däremot skulle jobbskatteavdragets 70 miljarder ha skapat massor med jobb inom den offentliga sektorn, en arbetslinje som heter duga.
Pension är redan mindre än lön
Skogkär citerar också Reinfeldt som har mage att argumentera om att "jobbaren har i regel utgifter en pensionär slipper". Det är visserligen sant när det gäller
a-kassa, arbetsresor osv. Men då bortser Reinfeldt (och Skogkär) från det faktum att pension är en bråkdel av lön, ofta kring 65 procent. Pensionering innebär alltså för de flesta en kraftig inskränkning i ekonomin, ja en så kraftig att den är större än de kostnader en aktiv arbetare har. Dessutom så har de flesta pensionärer kostnader som inte jobbare har exempelvis för mer sjukvård och mediciner, hjälp med olika saker nätr krafterna sviker. Att alltså använda detta somn ett argument för att beskatta pension mer än löneinkomst är därför både grundlöst och framförallt synnerligen kränkande: att sätta pensionärer i strykklass.
En femhundring är väl inget att bråka om!
Men Skogkär nöjer sig inte med dumheten att åberopa sin partiledares orättviisa ord utan hånar PRO-ordföranden Anders Teljebäck när han sagt: ”Man river isär ett samhälle, man ställer generation mot generation”. Det rör sig ju enligt Skogkär för pensionären med 14000 kronor i pension cirka 500 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Enligt tabellen på skattekrona 31 betalar pensionären 676 kr mer per månad, vilket per år gör 8.112 kr, och en sjuk eller arbetslös betalar 940 kr mer i månaden, vilket per år gör 11.280 kr. Detta är hur man resonerar när man är en välbetald hejduk för en omoralisk högerregering. Det är dessa utsatta som för övrigt just betalar för de skattesänkningar som bl.a. välbetalda jourmnalister tar in genom högerregeringen. Det vässar väl pennan, eller hur?
Pension är uppskjuten lön
Efter att ha konstaterat att lika skatt för lika inkomst är en bra princip angriper regeringens talesman Skogkär talet om pension som ”uppskjuten lön”, som han betecknar som ett avsiktligt vilseledande. Bortsett från premiepensionsdelen "omfördelar pensionssystemet nämligen pengar från dagens skattebetalare till dagens pensionärer". Min pension är alltså något slags bidrag från Skogkär och andra som fortfarande är aktiva i arbetslivet! Men detta är ju rena skenbilden av verkligheten, nämligen varje jobbare har under sitt aktiva arbetsliv haft avdrag på lön för att detta skulle gå till pension. En helt annan sak är att de avdragna pensionspengarna gått till pensioner för dem som vid tillfället var berättigade till det mot samhällskontraktet att senare genaration skulle svara för min pension. Ur den enskilde jobbarens synpunkt är det därför sjukt att påstå att pension inte är "uppskjuten lön".
Upp till kamp pensionärer mot en orättvis regering
Alltså upp till kamp pensionärer. Högerregeringen snor våra pengar och argumenterar sjukt för det berättigade i detta. Ingen annan regering i hela världen resonerar lika omoraliskt som Reinfeldt & Co. Vi är 1,7 miljoner och nu får vi se till att vi själva röstar och att alla våra barn och barnbarn röstar på en rättvis regering. Detta är verklig klasskamp där man orättvist sätter åt oss pensionärer, sjuka och arbetslösa för att ge skatteavdrag till dem som redan har det bra.
Lika men ändå olika skriver Sydsvenskan i en ledare av Mats Skogkär 31/3. Regeringsorganet Sydsvenskan hyllar naturligtvis Reinfeldt för att han vill att "skillnaden i beskattning av lön och pension att bestå... Att han följer arbetslinjen, håller på principen." Det är nämligen så , förklarar Skogkär, att "den skattesänkning på 5 miljarder kronor som pensionärerna utlovats ändrar
inte på saken."
Högerns pensionärsutspel kosmetika i valrörelsen
Betänk detta alla pensionärer högerregeringens utspel om 5 miljarder ändrar inte på inriktnimngen utan är kosmetika i valrörelsen. Dessutom kan detta efter valet korrigeras eftersom man har inriktningen att det skall finnas en orättvis skillnad i beskattningen av olika inkomster.
Ingen arbetslinje
Dessutom är det ytterligare ett fel i Skogkärs argumentering det är inte visat att detta är en "arbetslinje" eftersom jobbskatteavdraget inte gett nya jobb. Däremot skulle jobbskatteavdragets 70 miljarder ha skapat massor med jobb inom den offentliga sektorn, en arbetslinje som heter duga.
Pension är redan mindre än lön
Skogkär citerar också Reinfeldt som har mage att argumentera om att "jobbaren har i regel utgifter en pensionär slipper". Det är visserligen sant när det gäller
a-kassa, arbetsresor osv. Men då bortser Reinfeldt (och Skogkär) från det faktum att pension är en bråkdel av lön, ofta kring 65 procent. Pensionering innebär alltså för de flesta en kraftig inskränkning i ekonomin, ja en så kraftig att den är större än de kostnader en aktiv arbetare har. Dessutom så har de flesta pensionärer kostnader som inte jobbare har exempelvis för mer sjukvård och mediciner, hjälp med olika saker nätr krafterna sviker. Att alltså använda detta somn ett argument för att beskatta pension mer än löneinkomst är därför både grundlöst och framförallt synnerligen kränkande: att sätta pensionärer i strykklass.
En femhundring är väl inget att bråka om!
Men Skogkär nöjer sig inte med dumheten att åberopa sin partiledares orättviisa ord utan hånar PRO-ordföranden Anders Teljebäck när han sagt: ”Man river isär ett samhälle, man ställer generation mot generation”. Det rör sig ju enligt Skogkär för pensionären med 14000 kronor i pension cirka 500 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Enligt tabellen på skattekrona 31 betalar pensionären 676 kr mer per månad, vilket per år gör 8.112 kr, och en sjuk eller arbetslös betalar 940 kr mer i månaden, vilket per år gör 11.280 kr. Detta är hur man resonerar när man är en välbetald hejduk för en omoralisk högerregering. Det är dessa utsatta som för övrigt just betalar för de skattesänkningar som bl.a. välbetalda jourmnalister tar in genom högerregeringen. Det vässar väl pennan, eller hur?
Pension är uppskjuten lön
Efter att ha konstaterat att lika skatt för lika inkomst är en bra princip angriper regeringens talesman Skogkär talet om pension som ”uppskjuten lön”, som han betecknar som ett avsiktligt vilseledande. Bortsett från premiepensionsdelen "omfördelar pensionssystemet nämligen pengar från dagens skattebetalare till dagens pensionärer". Min pension är alltså något slags bidrag från Skogkär och andra som fortfarande är aktiva i arbetslivet! Men detta är ju rena skenbilden av verkligheten, nämligen varje jobbare har under sitt aktiva arbetsliv haft avdrag på lön för att detta skulle gå till pension. En helt annan sak är att de avdragna pensionspengarna gått till pensioner för dem som vid tillfället var berättigade till det mot samhällskontraktet att senare genaration skulle svara för min pension. Ur den enskilde jobbarens synpunkt är det därför sjukt att påstå att pension inte är "uppskjuten lön".
Upp till kamp pensionärer mot en orättvis regering
Alltså upp till kamp pensionärer. Högerregeringen snor våra pengar och argumenterar sjukt för det berättigade i detta. Ingen annan regering i hela världen resonerar lika omoraliskt som Reinfeldt & Co. Vi är 1,7 miljoner och nu får vi se till att vi själva röstar och att alla våra barn och barnbarn röstar på en rättvis regering. Detta är verklig klasskamp där man orättvist sätter åt oss pensionärer, sjuka och arbetslösa för att ge skatteavdrag till dem som redan har det bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
