en nödvändighet för en socialdemokrat
Efterarbetet är nog en nödvändighet för en socialdemokrat - ja överhuvudtaget för en tänkande människa - i södra Sverige. Här är vi omgivna av ett ett tidningskonsortium med borgerlig förankring. Jo det är många namn Sydsvenskan, Ystads Allehanda, Kristianstadbladet och Hälsingborgs dagblad eller allt vad de nu heter. Överallt i hela södra Sverige speglas allting som sker i den politisk regerande alliansens narrspegel. Ja, t.o.m. med nyheterna sållas genom en allianshålig sil där nyheter positiva för alliansen blir större, får positiva rubriker och glada bilder och nyheter positiva för vänsteroppositionen förminskas får skruvade rubriker och minst sagt "misslyckade" bilder. Satt i system så har man som socialdemokrat varit hänvisade till public service för att inte bli förd bakom ljuset eller få en vrångbild. Detta gäller även enstaka kommuner i söder där alliansen är i opposition. Men så har Efterarbetet kommit - guskelov - en motvikt till den borgerliga nyhets- och åsiktsförmedlingen. Man behöver inte bli vindögd längre!
dagstidningar - alliansens valbroschyrer
Den borgerliga nyhets- och åsiktshegemonin inom dagstidningarna är inget märkvärdigt utan bara ett utslag av det kapitalistiska samhälle vi lever i, där man inte bara driver ett företag utan också ser till att produkten som produceras är en alliansmässigt strömlinjeformad produkt. Dagligen mer än 100 dagstidningar i Sverige med ca 3.000.000 dagsex har en borgerlig agenda mot 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex . M.a.o. så nära en totalitär nyhetysförmedling man komma utan att direkt gå över till nyhetsmoniopol. Vad tyvärr få inser är att det är smartheten in prydno detta att vi inbillandes ett fritt demokratisk utbud får genom prenumerationsavgifterna betala för alliansens valbroschyrer.
friskt vatten i en nyhets- och åsiktstorka
I detta läge har nystartade veckotidningen Efterarbetet kommit som en efterlängtad klunk vatten i en nyhets- och åsiktstorka. En källa till upplysning och stimulans som vederkvicker i denna borgerliga öken. I senaste numret uppmanar Efterarbetets ansvarige utgivare Johan Ehrenberg också alla till "Tänk tvärt om" (http://www.etc.se/22602/vaga-taenka-tvaert-om/). Det är nu inte lätt i den politiska miljö södra Sverige erbjuder. Ett hjälpmedel är Efterarbetet, som i vart fall blivit mitt husorgan.
banksvindleri - är bara fri konkurrensekonomi
Den nyss citerade artikeln handlar bl.a. om Riksbankens senaste räntesänkning med blygsamma tiondelar. Var och en som har lån har väl noterat räntorna i vart fall "långa" lånen inte gått ned trots att ränteläget blivit märkbart lägre. Jo det beror helt enkelt på att riksbanksräntan avser bankernas lån medan vi vanliga innan vi kan få del av räntesänkningar måste vara med att betala vissa bankers ekonomiska äventyr i Balticum. Knycker man en TV eller lurar en gammal dam på några hundralappar så åker man - i vart fall om man gör det systematiskt - in i fängelse. Men håller man på med bankaffärer som för hela länder till konkursens rand eller ger sig in i lättsinniga bankaffärer som leder till att villkoren för vanliga kunder försämras och allting stramas åt för oss som inte tillhör "gänget" då får man extra bonus och är högdjur vid kungamiddagar. Vanliga borgerliga media brukar spegla detta som om vi alla råkat ut för någon slags naturkatastrof när det egentligen bara rör sig om vanlig snikenhet.
vem tjänar på att jag går med strömmen?
Jag avrundar med Johan Ehrenbergs viktiga slutkläm som är en bra levnadsregel: "... det viktigaste vi kan göra för att skydda oss i en värld styrd av kortsiktighet, pengamakt och ekonomiska dimridåer, är att våga tänka tvärtom. Alla alternativ, all småskalighet, all långsiktighet och försök till mänskligare arbetstempo har visat sig rätt. Kom ihåg det enkla. Det förnuftiga hånas alltid av dem som tjänar mer på att du istället litar på dem."
Sista meningen är inte den minst viktiga. Det är inte ovanligt att ens omgivning öppet hånar en för vad man tänkt. Men - just det - vem tjänar på att du tiger? Eller bara går med strömmen?
lördag 18 juli 2009
lördag 11 juli 2009
Övergrepp på döda och levande.
Skandaljournalistik
Samtidigt som media förutom återutsändning av konserter frossar i skandalartiklar om hur många sprutor man plockat bort, spekulationer om om mord, rapporter om alla ansiktsoperationer, intervjuer med uppgifter om att det "inte var hans sperma" osv, osv i skamlig hyenestil så har Jonas Gardell skrivit en tänkvärd minnesruna över Mikael Jackson i Expressen den 30 juni "Varför vi älskar att hata Jackson",http://www.expressen.se/kultur/1.1623868/varfor-vi-alskar-att-hata-jackson.
Det otillåtna "bisarra" - det man kan "känna avsmak för"
Jonas Gardell ironiserar över att alla efter Mikael Jonsons död minns honom ”precis som han var” och då samtidigt mörkar de sista 10 årens experimenterande, med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv: "Det som betecknas som ”bisarrt” är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande. Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? När han nu är död tar vi honom tillbaka. Liksom föräldrarna till bögar döda i aids på 80-talet tog tillbaka sina barn, avhomosexualiserade dem och gjorde dem åter till ”son” och ”bror”. Ofta som en akt av hänsyn och storsinthet... Och begår på så sätt ännu ett övergrepp på den döde."
"Vårda eftermälet av den avlidne" - hyckleriets triumf
Jag vet inte hur många gånger som jag som jurist hjälpt "efterlevande partner" att inte bli avförd som inneboende, att bli uppsagd såsom andrahandshyresgäst, att bli utesluten från begravning och minnesarrangemang, att t.o.m. utkastad av den heterosexuella familjen som vill "vårda eftermälet" efter den avlidne. Sambolag och Partnerskapslag har förbättrat läget och naturligtvis nu senast ändringarna i äktenskapsbalken. Men fortfarande försöker släktingar ofta med stöd av religiösa argument få den sörjande efterlämnade partnern att ta sitt förstånd till fånga och låta den avlidne få ett värdigt (=heterosexuellt) eftermäle. Hur långt är det tillåtet att driva hyckleriet? Varför har så många en oförmåga att minnas en avliden "precis så som han/hon var"?
Samtidigt som media förutom återutsändning av konserter frossar i skandalartiklar om hur många sprutor man plockat bort, spekulationer om om mord, rapporter om alla ansiktsoperationer, intervjuer med uppgifter om att det "inte var hans sperma" osv, osv i skamlig hyenestil så har Jonas Gardell skrivit en tänkvärd minnesruna över Mikael Jackson i Expressen den 30 juni "Varför vi älskar att hata Jackson",http://www.expressen.se/kultur/1.1623868/varfor-vi-alskar-att-hata-jackson.
Det otillåtna "bisarra" - det man kan "känna avsmak för"
Jonas Gardell ironiserar över att alla efter Mikael Jonsons död minns honom ”precis som han var” och då samtidigt mörkar de sista 10 årens experimenterande, med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv: "Det som betecknas som ”bisarrt” är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande. Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? När han nu är död tar vi honom tillbaka. Liksom föräldrarna till bögar döda i aids på 80-talet tog tillbaka sina barn, avhomosexualiserade dem och gjorde dem åter till ”son” och ”bror”. Ofta som en akt av hänsyn och storsinthet... Och begår på så sätt ännu ett övergrepp på den döde."
"Vårda eftermälet av den avlidne" - hyckleriets triumf
Jag vet inte hur många gånger som jag som jurist hjälpt "efterlevande partner" att inte bli avförd som inneboende, att bli uppsagd såsom andrahandshyresgäst, att bli utesluten från begravning och minnesarrangemang, att t.o.m. utkastad av den heterosexuella familjen som vill "vårda eftermälet" efter den avlidne. Sambolag och Partnerskapslag har förbättrat läget och naturligtvis nu senast ändringarna i äktenskapsbalken. Men fortfarande försöker släktingar ofta med stöd av religiösa argument få den sörjande efterlämnade partnern att ta sitt förstånd till fånga och låta den avlidne få ett värdigt (=heterosexuellt) eftermäle. Hur långt är det tillåtet att driva hyckleriet? Varför har så många en oförmåga att minnas en avliden "precis så som han/hon var"?
fredag 10 juli 2009
Skriet från kärnfamiljen - jämställdhet är demokrati!
Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjö Rappe på Albert Bonniers förlag är den senaste spännande boken jag läst.
Välartikulerat skrik
Lev som 70-talsmamman, Back to Bullerbyn, Skuld – för vems skull, Glad kåt och tacksam, Bråka för husfridens skull, Jämställt också för pappas skull .. Skriet från kärnfamiljen är mångfacetterat och välartikulerat. Kanske litet splittrat men två som gemensamt tar sig igenom boken har garanterat material till många intressanta diskussioner om hur man skall åstadkomma ett rimligare och mer nära familjeliv.
"Det bara blev så..."
Det handlar om något viktigt. Det vanligaste svaret från svenska par på att arbetsfördelningen blivit sned är ”det bara blev så ...” . Forskare konstaterar att ”många av de beslut som tas inom ramen för parrelationen grundar sig på tämligen oreflekterade traditionella och stereotypa föreställningar ..”. Och detta gäller även parter som är radikala till sin grundhållning. Perspektivet framstår som än mer viktigt när författarna med rätta konstaterar att förutsättningen för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle vilar på att medborgarna kan skapa demokratiskt fungerande hem.
Jämställdhet är kärlek
Särskilt intressanta fann jag avsnitten om hur kulten kring moderskapet spelar roll, om hur konsumtionshetsen tenderar ersätta jämlikhet och att jämställdhet handlar om hela familjen, även barnen. Boken slutar med en receptsamling – men som kökspersonalen själva får göra aptitliga: ”Här är tjugofem konkreta tips på hur ni kan leva jämställt i vardagen... Vi tror att det kommer bli enklare och roligare. För jämställdhet är kärlek. Och en självklarhet”.
...men också demokrati
Tilläggas kan: en förutsättning för demokratin. Jämställdhet är ju demokrati. Den som inte lärt detta i det privata lär heller inte kunna tillämpa det ute i samhället. Det är också därför kvinnors arbete nedvärderas. Det är också därför den heterosexuelle vite mannen används som någon slags rikslikare. Det är också därför patriarkalt våld i olika former riktas mot kvinnor och de som inte vill leva ut mansrollen.
Välartikulerat skrik
Lev som 70-talsmamman, Back to Bullerbyn, Skuld – för vems skull, Glad kåt och tacksam, Bråka för husfridens skull, Jämställt också för pappas skull .. Skriet från kärnfamiljen är mångfacetterat och välartikulerat. Kanske litet splittrat men två som gemensamt tar sig igenom boken har garanterat material till många intressanta diskussioner om hur man skall åstadkomma ett rimligare och mer nära familjeliv.
"Det bara blev så..."
Det handlar om något viktigt. Det vanligaste svaret från svenska par på att arbetsfördelningen blivit sned är ”det bara blev så ...” . Forskare konstaterar att ”många av de beslut som tas inom ramen för parrelationen grundar sig på tämligen oreflekterade traditionella och stereotypa föreställningar ..”. Och detta gäller även parter som är radikala till sin grundhållning. Perspektivet framstår som än mer viktigt när författarna med rätta konstaterar att förutsättningen för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle vilar på att medborgarna kan skapa demokratiskt fungerande hem.
Jämställdhet är kärlek
Särskilt intressanta fann jag avsnitten om hur kulten kring moderskapet spelar roll, om hur konsumtionshetsen tenderar ersätta jämlikhet och att jämställdhet handlar om hela familjen, även barnen. Boken slutar med en receptsamling – men som kökspersonalen själva får göra aptitliga: ”Här är tjugofem konkreta tips på hur ni kan leva jämställt i vardagen... Vi tror att det kommer bli enklare och roligare. För jämställdhet är kärlek. Och en självklarhet”.
...men också demokrati
Tilläggas kan: en förutsättning för demokratin. Jämställdhet är ju demokrati. Den som inte lärt detta i det privata lär heller inte kunna tillämpa det ute i samhället. Det är också därför kvinnors arbete nedvärderas. Det är också därför den heterosexuelle vite mannen används som någon slags rikslikare. Det är också därför patriarkalt våld i olika former riktas mot kvinnor och de som inte vill leva ut mansrollen.
lördag 27 juni 2009
Michael Jacksson, tankar av Mona Sahlin - eller om hatets kackafoni...
Läs Mona på Newsmill
Mona Sahlin skriver fint på Newsmill "Jag känner kärlek för Michael Jacksons mod att vara annorlunda" (http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/26/jag-kanner-karlek-michael-jacksons-mod-att-vara-annorlunda)
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är anorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det. Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån.
Älskar pop och står upp för det annorlunda
Mona Sahlin har alltid älskat pop och hennes stora intresse för de artister som satt prägel på hennes ungdom och uppväxt är omvittnat. Mona Sahlin har också alltid helhjärtat stått för de som är annorlunda och utanförställda i samhället och det skriver hon också om med hjärtat. Hennes tänkvärda och ömsinta minnesord slutar "Att vara älskad och hatad, älskad och hatad. Bara man hittar sig själv. Hoppas att Michael Jackson gjorde det också.". En förhoppning som många instämmer i.
Får man skriva gripand och ömsint?
Det är fler än jag som kommenterat artikeln med lovord. Mona Sahlins artikel är finstämd på ett personligt gripnde sätt som inga av expertkommentarerna; jämför DNs huvudledare "Mannen, myten, legenden" (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/mannen-myten-legenden-1.899542), Dns kulturkommentar "Kungen av det bisarra" (http://www.dn.se/kultur-noje/essa/kungen-av-det-bisarra-1.899676), Svd kultur "Musikgeniet har tystnat" (http://www.svd.se/kulturnoje/michaeljackson/artikel_3128615.svd)och Sydsvenskan "Michael Jackson - en Peter Pan" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article446671/Michael-Jackson---en-Peter-Pan.html)
Hatkommentarerna förstör det demokratiska samtalet
Men också märkligt många som hatfullt ifrågasätter Mona Sahlins syfte. En slags borgerlig hatkakafoni mot att en känd socialdemokratisk politiker kan känna samhörighet med av många just i dessa kretsar hatad popstjärna. Naturligtvis skrivs denna borgerlighetens höga hatvisa även av Dagens Nyheters Marianne Siwe, som aldrig missar ett tillfälle att sparka en socialdemokrat i skrevet. Det enda som kan sägas till DNs försvar är att påhoppet inte publicerats på nätet.
Mona Sahlin skriver fint på Newsmill "Jag känner kärlek för Michael Jacksons mod att vara annorlunda" (http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/26/jag-kanner-karlek-michael-jacksons-mod-att-vara-annorlunda)
Jag har alltid en känsla av gillande och kärlek för de som inte verkar passa in. Som är anorlunda. Som trots omvärldens krav på likhet och symmetri, struntar helt i det. De som gör sin grej. Och får betala ett så högt pris för det. Mänskligheten vill kunna titta på det annorlunda. Men mest för att förfasa sig. King of Pop var en sån.
Älskar pop och står upp för det annorlunda
Mona Sahlin har alltid älskat pop och hennes stora intresse för de artister som satt prägel på hennes ungdom och uppväxt är omvittnat. Mona Sahlin har också alltid helhjärtat stått för de som är annorlunda och utanförställda i samhället och det skriver hon också om med hjärtat. Hennes tänkvärda och ömsinta minnesord slutar "Att vara älskad och hatad, älskad och hatad. Bara man hittar sig själv. Hoppas att Michael Jackson gjorde det också.". En förhoppning som många instämmer i.
Får man skriva gripand och ömsint?
Det är fler än jag som kommenterat artikeln med lovord. Mona Sahlins artikel är finstämd på ett personligt gripnde sätt som inga av expertkommentarerna; jämför DNs huvudledare "Mannen, myten, legenden" (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/mannen-myten-legenden-1.899542), Dns kulturkommentar "Kungen av det bisarra" (http://www.dn.se/kultur-noje/essa/kungen-av-det-bisarra-1.899676), Svd kultur "Musikgeniet har tystnat" (http://www.svd.se/kulturnoje/michaeljackson/artikel_3128615.svd)och Sydsvenskan "Michael Jackson - en Peter Pan" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article446671/Michael-Jackson---en-Peter-Pan.html)
Hatkommentarerna förstör det demokratiska samtalet
Men också märkligt många som hatfullt ifrågasätter Mona Sahlins syfte. En slags borgerlig hatkakafoni mot att en känd socialdemokratisk politiker kan känna samhörighet med av många just i dessa kretsar hatad popstjärna. Naturligtvis skrivs denna borgerlighetens höga hatvisa även av Dagens Nyheters Marianne Siwe, som aldrig missar ett tillfälle att sparka en socialdemokrat i skrevet. Det enda som kan sägas till DNs försvar är att påhoppet inte publicerats på nätet.
måndag 22 juni 2009
Nätet en kloak eller demokratins yttersta utpost?
Stinkande kloak utan ansvar
Kloakflödet på nätet var temat för Svante Weyler i gårdagens 21/6 Godmorgon, Världen i P1. Han talade om bl.a. Flashback som stinkande kloak av elaka rykten och anonymt skvaller. Bara det att förr skulle skvallret personligen levereras till grannen eller vid kaffebordet med begränsad lokal spridning och ganska lätt att utreda ursprunget för utkrävande av ansvar. Nätskvallret är så mycket mer effektivt och sprids på nolltid över inte bara enstaka land utan delar av hela världen. Det påstås att anonymiteten som garanteras av flashback fungerar till skydd för vår personliga integritet. Men det är en sanning med modifikation eftersom det endast är skvallrarens integritet som garanteras, inte offrens.
Flashback etablerar sig
På grund av det anonyma skitsnacket har också nätet blivit ett hjälpmedel i de politiska smutskastningskampanjer som präglat USA-val men nu också gjort sitt inträde i Sverige. I media har också uppmärksammats den nätmobbning som drabbat många skolelever. Flashback annonserar på nätet om sin anonymisering - 430 kr så garanteras du få slänga skit på vem som helst ett helt år. Det är jätteenkelt: "Du växlar det IP-nummer du får av din Internetleverantör mot ett anonymt IP-nummer. Du får en säker och krypterad uppkoppling mellan din dator och Internet." Så nu år det fritt fram för alla som inte vill stå för vad de säger eller har andra skygga intressen av att dölja identiteten att bara prenumerera. Det gäller allt från terrorister, pedofiler och nazistyer till vanliga fega skitstövlar. Visserligen säger man att grova brott inte skall skyddas men hur skiljer man agnarna från vetet?
Vem vill betala för jounalistiskt arbete i framtiden?
I P1-programmet Medierna ställde man också frågan just med beaktande av en annan aspekt av internet. När journalistiken flyttar till nätet - då hänger nämligen pengarna inte med. Hittills har man inte lyckats lösa detta problem. Tidningsmakare får gärna ont i magen när de tänker på saken. Under mer än hundra år har dagstidningarna levt väl på annonser och prenumerationer. Men nu har Internet slitit sönder den lönsamma kopplingen mellan annonser och journalistik. Journalistiken kan inte längre leva tryggt inpaketerad tillsammans med annonserna, utan måste finansiera sig på egna meriter. Varken med annonser eller prenumerationer har det gått att få rimligt betalt för journalistik på nätet. Många har hoppats att annonser ska kunna betala för journalistiken också på nätet - men det har visat sig att utbudet av annonser blir så stort att priset sjunker. Och det har visat sig omöjligt att ta betalt direkt av besökarna på webben.
"Google är en parasit"
DN:s ledarchef Peter Wolodarski, DN, sa i Medierna att Googles parasiterar på andras skapande. Detta påstående är ungefär lika pubertalt som att påstå att Svensk Uppslagsbok profiterar på alla som nämns där. Men visst är verkligheten att samtidigt som medieföretagen misslyckas med att tjäna pengar på sina webbplatser, drar Google och andra sökföretag in miljarder - bland annat på grund av att vi användare vill hitta till mediernas material. Nu kommer kraven på att medierna ska få del av Googles miljarder. Nicklas Lundblad från Google förklarar att medierna inte kan räkna med att någon annan ska ta kostnaderna för uppfinnandet av en ny affärsmodell för medierna på nätet.
Hur tillgodose upphovsrättshavare?
När det gäller de nymornade journalistiska kravemn så liknar de hög grad de krav som framställs av upphovsrättshavare mot fildelare eller mediaföretag som presenterar musik, ord och bild på nätet. Dilemmat blir desto större när man förstår vilken omfattning fildelning, gratisläsning av både nyheter, litterära alster osv har på internet. Härtill kommer en viktig demokratisk effekt som man kanske inte tänker på så mycket i Sverige men som dagligen speglas av händelser i bl.a. Ryssland, Kina och Iran, nämligen internet som en sista utpost för demokratin. I de nämnda länderna försöker de makthavande med alla tillgänliga medel strypa tillgången till ett fritt internet.
Gordisk knut
Var hittar man mellanvägen som garanterar ett fritt internet men samtidigt inte undandrar upphovsrättshavare ersättning för sin konstnärliga verksamhet, mediaproducenter ersättning för nyhetsförmedling och kunskapsförmedling samt samtidigt stävjar ryktessmidning. Det som gör en konfunderad är att pirater av alla slag förnekar dessa svårigheter och ensidigt kör sitt spår med "inga ingrepp i internet". Det är maturligtvis en enkel hållning men knappast ansvarsfull och hänsynstagande till andra intressen än andras. Det är för mig skrämmande att en dylik enkelspårighet gett utdelning i EU-valet. Det som är än mer skrämmande är att flera andra kandidater till EU-parlamentet börjat sväva på målet av vad man kan förstå rent popuilistiska skäl. Å andra sidan menar jag att saken måste lösas genom ett gemensamt grepp över imaterialrätt, regler för internet med nedladdningsmöjligheter och enskildas ansvar för yttranden på nätet. En gordisk knut - Alexander, tag fram ditt svärd!
Kloakflödet på nätet var temat för Svante Weyler i gårdagens 21/6 Godmorgon, Världen i P1. Han talade om bl.a. Flashback som stinkande kloak av elaka rykten och anonymt skvaller. Bara det att förr skulle skvallret personligen levereras till grannen eller vid kaffebordet med begränsad lokal spridning och ganska lätt att utreda ursprunget för utkrävande av ansvar. Nätskvallret är så mycket mer effektivt och sprids på nolltid över inte bara enstaka land utan delar av hela världen. Det påstås att anonymiteten som garanteras av flashback fungerar till skydd för vår personliga integritet. Men det är en sanning med modifikation eftersom det endast är skvallrarens integritet som garanteras, inte offrens.
Flashback etablerar sig
På grund av det anonyma skitsnacket har också nätet blivit ett hjälpmedel i de politiska smutskastningskampanjer som präglat USA-val men nu också gjort sitt inträde i Sverige. I media har också uppmärksammats den nätmobbning som drabbat många skolelever. Flashback annonserar på nätet om sin anonymisering - 430 kr så garanteras du få slänga skit på vem som helst ett helt år. Det är jätteenkelt: "Du växlar det IP-nummer du får av din Internetleverantör mot ett anonymt IP-nummer. Du får en säker och krypterad uppkoppling mellan din dator och Internet." Så nu år det fritt fram för alla som inte vill stå för vad de säger eller har andra skygga intressen av att dölja identiteten att bara prenumerera. Det gäller allt från terrorister, pedofiler och nazistyer till vanliga fega skitstövlar. Visserligen säger man att grova brott inte skall skyddas men hur skiljer man agnarna från vetet?
Vem vill betala för jounalistiskt arbete i framtiden?
I P1-programmet Medierna ställde man också frågan just med beaktande av en annan aspekt av internet. När journalistiken flyttar till nätet - då hänger nämligen pengarna inte med. Hittills har man inte lyckats lösa detta problem. Tidningsmakare får gärna ont i magen när de tänker på saken. Under mer än hundra år har dagstidningarna levt väl på annonser och prenumerationer. Men nu har Internet slitit sönder den lönsamma kopplingen mellan annonser och journalistik. Journalistiken kan inte längre leva tryggt inpaketerad tillsammans med annonserna, utan måste finansiera sig på egna meriter. Varken med annonser eller prenumerationer har det gått att få rimligt betalt för journalistik på nätet. Många har hoppats att annonser ska kunna betala för journalistiken också på nätet - men det har visat sig att utbudet av annonser blir så stort att priset sjunker. Och det har visat sig omöjligt att ta betalt direkt av besökarna på webben.
"Google är en parasit"
DN:s ledarchef Peter Wolodarski, DN, sa i Medierna att Googles parasiterar på andras skapande. Detta påstående är ungefär lika pubertalt som att påstå att Svensk Uppslagsbok profiterar på alla som nämns där. Men visst är verkligheten att samtidigt som medieföretagen misslyckas med att tjäna pengar på sina webbplatser, drar Google och andra sökföretag in miljarder - bland annat på grund av att vi användare vill hitta till mediernas material. Nu kommer kraven på att medierna ska få del av Googles miljarder. Nicklas Lundblad från Google förklarar att medierna inte kan räkna med att någon annan ska ta kostnaderna för uppfinnandet av en ny affärsmodell för medierna på nätet.
Hur tillgodose upphovsrättshavare?
När det gäller de nymornade journalistiska kravemn så liknar de hög grad de krav som framställs av upphovsrättshavare mot fildelare eller mediaföretag som presenterar musik, ord och bild på nätet. Dilemmat blir desto större när man förstår vilken omfattning fildelning, gratisläsning av både nyheter, litterära alster osv har på internet. Härtill kommer en viktig demokratisk effekt som man kanske inte tänker på så mycket i Sverige men som dagligen speglas av händelser i bl.a. Ryssland, Kina och Iran, nämligen internet som en sista utpost för demokratin. I de nämnda länderna försöker de makthavande med alla tillgänliga medel strypa tillgången till ett fritt internet.
Gordisk knut
Var hittar man mellanvägen som garanterar ett fritt internet men samtidigt inte undandrar upphovsrättshavare ersättning för sin konstnärliga verksamhet, mediaproducenter ersättning för nyhetsförmedling och kunskapsförmedling samt samtidigt stävjar ryktessmidning. Det som gör en konfunderad är att pirater av alla slag förnekar dessa svårigheter och ensidigt kör sitt spår med "inga ingrepp i internet". Det är maturligtvis en enkel hållning men knappast ansvarsfull och hänsynstagande till andra intressen än andras. Det är för mig skrämmande att en dylik enkelspårighet gett utdelning i EU-valet. Det som är än mer skrämmande är att flera andra kandidater till EU-parlamentet börjat sväva på målet av vad man kan förstå rent popuilistiska skäl. Å andra sidan menar jag att saken måste lösas genom ett gemensamt grepp över imaterialrätt, regler för internet med nedladdningsmöjligheter och enskildas ansvar för yttranden på nätet. En gordisk knut - Alexander, tag fram ditt svärd!
onsdag 17 juni 2009
S behöver revolutionera tänkandet - EU-kapitalets maktspråk i Lissabonfrihetens namn
Budet till Lettlands folk: se till att odla din egen mat!
I Lettland erbjuds arbetslös åkermark för att på så sätt nödtorftigt lösa sin försörjning. DN rapporterar under rubriken "Sista utvägen: odla" 16/6, http://www.dn.se/ekonomi/sista-utvagen-odla-1.892857. Krisen i Lettland slår hårt mot landets fattiga. Flera kommuner har därför börjat låna ut åkermark till familjer som vill odla grönsaker inför vintern. Det låter som en krisåtgärd hämtad från 1930-talet. Men det händer 2009 i vårt grannland Lettland. I krisen är det viktigt med grundläggande saker som mat, värme och tak över huvudet, säger socialarbetaren Rudite Petrova, Vi kan inte hjälpa folk om de inte hjälper sig själva eftersom det inte längre finns några pengar till socialhjälp. Totalt har Internationella valutafonden, IMF, och EU gett Lettland nödlån på 7,8 miljarder euro. Ännu hårdare tider väntar det lettiska folket. På tisdagskvällen godkände parlamentet i Riga efter åtta timmars debatt att årets statsbudget minskas medmed ca 8 miljarder kronor (http://www.dn.se/ekonomi/lettiskt-ja-till-budgetbantning-1.893152), vilket främst drabbar fattiga, arbetslösa, sjuka och pensionärer. Samtidigt som stora delar av den sociala hjälporgasnisationen skärs bort.
Kapitalets frihet tar över sociala hänsyn!
Samtidigt skriver samma tidning på ledarsidan "Devalvering: Inga lätta val för letterna.", http://www.dn.se/opinion/signerat/devalvering-inga-latta-val-for-letterna-1.893117. Våra lettiska grannar har det sannerligen tufft. Tillväxtmaskinen i Baltikum förvandlades raskt från EU-landet med högst tillväxt till det med lägst. I går hade parlamentet, Saeiman, att ta ställning till den lettiska regeringens förslag om ett massivt åtstramningspaket. I tre år ska budgeten skäras med fyra procent för att IMF och EU-kommissionen ska öppna penningkranen från väst. Beslutet ligger hos den lettiska regeringen som hårdnackat klamrar sig fast vid den fasta växelkursen.
Vill man vara med i EU så får man bita i det sura äpplet!
Drivkraften att inte företa devalvering är att det är förutsätt ning för inträde i EMU och för fortsatta nödlån från IMF. Vill man bli accepterad av en organisation som i Lissabon-EU, där kapitalets frihet står över sociala rättigheter, så får man bita i det sura äpplet och offra alla social hänsyn när det gäller den egna befolkningen. Ja det är t.o.m. så skenheligt att samtidigt som IMF för fram kraven på budgetbantning och att devalvering inte sker så kräver man enligt dagens DN i en artikel som inte finns på nätet "Lettland måste ta hänsyn till sina fattiga". Kan man tänka sig cynismen driven mer in absurdum?
Bankernas rovdrift har ansvar för krisen!
Krisen i Balticum, särskilt Lettland har sin grund i svenska bankers rovdrift på de första EU-medlemsåren för dessa länder. Särskilt Swedbanken och SEB har ju i hög grad bidragit till den djupa ekonomiska nedgången genom att på alltför lösa grunder låna ut pengar, naturligtvis i euro, vilket banat väg för den verkliga baissen. Man tog hem grova vinster som i sin tur delades ut till bankernas aktieinnehavare. Det fiffiga med EU och IMF är att dessa organisationer, som i hög grad gynnat den skyhöga skuldsättningen i euro, nu villkorar fortsatt stöd till Lettland och också inträdet i eurofamiljen med att devalvering inte sker. Devalvering skulle ju leda till stora kreditförluster för just dessa banker. Nej låt de fattiga och obemedlade betala för kapitalisternas fria köpfest inom EU!
Varför utkrävs inget ansvar?
Man kan fråga sig varför i svenska media inte diskuteras bankernas ansvar för finanskrisen. Och det gäller ju både den världsomfattande krisen och den i Balticum och Lettland. Det är ju faktiskt jobbarna och folket som får bära följderna medan direktörerna fortsätter att kvittera ut sina mångmiljonlöner och juristerna tjänar grova pengar på att räta ut en del ekonomiska frågetecken. Jo, som jag påpekat i flera år och som man börjat uppmärksamma i media de sista dagarna så driver"nio av tio tidningar en borgerlig opionsagenda" (Göran Greider i DN http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/goran-greider-chans-for-arbetarrorelsen-att-ga-till-presshistorien-1.893250).
Medial, ekonomisk och politisk styrning i ett maktblock - fara för demokratin!
Eller som jag mer specifikt har sagt det finns 100 borgerliga dagstidningar med en dagsupplaga på 3.000.000 ex mot 16 vänstertidningar med 600.000 ex, vartill kommer att flera av vänstertidningarna ägs av kapitalister. I den borgerliga pressen vill man lika litet kritisera näringslivet och bankerna som högerregeringen. Den mediala, ekonomiska och politiska makten har förenat sig i ett enda styrblock, vilket är illavarslande för demokratin. Häri ligger svaret till att ansvar för finanskrisen inte utkrävs och att Borgs inte vill ta krafttag mot det fiansiella missbruket och för att lindra följderna av detta. Borgerliga media lägger locket på.
I Lettland erbjuds arbetslös åkermark för att på så sätt nödtorftigt lösa sin försörjning. DN rapporterar under rubriken "Sista utvägen: odla" 16/6, http://www.dn.se/ekonomi/sista-utvagen-odla-1.892857. Krisen i Lettland slår hårt mot landets fattiga. Flera kommuner har därför börjat låna ut åkermark till familjer som vill odla grönsaker inför vintern. Det låter som en krisåtgärd hämtad från 1930-talet. Men det händer 2009 i vårt grannland Lettland. I krisen är det viktigt med grundläggande saker som mat, värme och tak över huvudet, säger socialarbetaren Rudite Petrova, Vi kan inte hjälpa folk om de inte hjälper sig själva eftersom det inte längre finns några pengar till socialhjälp. Totalt har Internationella valutafonden, IMF, och EU gett Lettland nödlån på 7,8 miljarder euro. Ännu hårdare tider väntar det lettiska folket. På tisdagskvällen godkände parlamentet i Riga efter åtta timmars debatt att årets statsbudget minskas medmed ca 8 miljarder kronor (http://www.dn.se/ekonomi/lettiskt-ja-till-budgetbantning-1.893152), vilket främst drabbar fattiga, arbetslösa, sjuka och pensionärer. Samtidigt som stora delar av den sociala hjälporgasnisationen skärs bort.
Kapitalets frihet tar över sociala hänsyn!
Samtidigt skriver samma tidning på ledarsidan "Devalvering: Inga lätta val för letterna.", http://www.dn.se/opinion/signerat/devalvering-inga-latta-val-for-letterna-1.893117. Våra lettiska grannar har det sannerligen tufft. Tillväxtmaskinen i Baltikum förvandlades raskt från EU-landet med högst tillväxt till det med lägst. I går hade parlamentet, Saeiman, att ta ställning till den lettiska regeringens förslag om ett massivt åtstramningspaket. I tre år ska budgeten skäras med fyra procent för att IMF och EU-kommissionen ska öppna penningkranen från väst. Beslutet ligger hos den lettiska regeringen som hårdnackat klamrar sig fast vid den fasta växelkursen.
Vill man vara med i EU så får man bita i det sura äpplet!
Drivkraften att inte företa devalvering är att det är förutsätt ning för inträde i EMU och för fortsatta nödlån från IMF. Vill man bli accepterad av en organisation som i Lissabon-EU, där kapitalets frihet står över sociala rättigheter, så får man bita i det sura äpplet och offra alla social hänsyn när det gäller den egna befolkningen. Ja det är t.o.m. så skenheligt att samtidigt som IMF för fram kraven på budgetbantning och att devalvering inte sker så kräver man enligt dagens DN i en artikel som inte finns på nätet "Lettland måste ta hänsyn till sina fattiga". Kan man tänka sig cynismen driven mer in absurdum?
Bankernas rovdrift har ansvar för krisen!
Krisen i Balticum, särskilt Lettland har sin grund i svenska bankers rovdrift på de första EU-medlemsåren för dessa länder. Särskilt Swedbanken och SEB har ju i hög grad bidragit till den djupa ekonomiska nedgången genom att på alltför lösa grunder låna ut pengar, naturligtvis i euro, vilket banat väg för den verkliga baissen. Man tog hem grova vinster som i sin tur delades ut till bankernas aktieinnehavare. Det fiffiga med EU och IMF är att dessa organisationer, som i hög grad gynnat den skyhöga skuldsättningen i euro, nu villkorar fortsatt stöd till Lettland och också inträdet i eurofamiljen med att devalvering inte sker. Devalvering skulle ju leda till stora kreditförluster för just dessa banker. Nej låt de fattiga och obemedlade betala för kapitalisternas fria köpfest inom EU!
Varför utkrävs inget ansvar?
Man kan fråga sig varför i svenska media inte diskuteras bankernas ansvar för finanskrisen. Och det gäller ju både den världsomfattande krisen och den i Balticum och Lettland. Det är ju faktiskt jobbarna och folket som får bära följderna medan direktörerna fortsätter att kvittera ut sina mångmiljonlöner och juristerna tjänar grova pengar på att räta ut en del ekonomiska frågetecken. Jo, som jag påpekat i flera år och som man börjat uppmärksamma i media de sista dagarna så driver"nio av tio tidningar en borgerlig opionsagenda" (Göran Greider i DN http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/goran-greider-chans-for-arbetarrorelsen-att-ga-till-presshistorien-1.893250).
Medial, ekonomisk och politisk styrning i ett maktblock - fara för demokratin!
Eller som jag mer specifikt har sagt det finns 100 borgerliga dagstidningar med en dagsupplaga på 3.000.000 ex mot 16 vänstertidningar med 600.000 ex, vartill kommer att flera av vänstertidningarna ägs av kapitalister. I den borgerliga pressen vill man lika litet kritisera näringslivet och bankerna som högerregeringen. Den mediala, ekonomiska och politiska makten har förenat sig i ett enda styrblock, vilket är illavarslande för demokratin. Häri ligger svaret till att ansvar för finanskrisen inte utkrävs och att Borgs inte vill ta krafttag mot det fiansiella missbruket och för att lindra följderna av detta. Borgerliga media lägger locket på.
fredag 12 juni 2009
Gumman på skäret och rationaliseringsidén att utvisa cancerpatienter!
Behöver man säga nånting om nånting för att bli parlamentsledamot?
Ja, så är då EU-valet över och det känns litet konstigt att den mest kryssade EU-kandidaten är Marit Paulsen med över 160.000 kryssningar trots att hon egentligen inte säger nånting om nånting och bara förmedlar en "gammelmön på skäret". Att borgerligheten i övrigt toppas av 65994 kryss för surgubben Gunnar Hökmark och 61522 kryss för ärkereaktionären Anna Mari Corazza Bildt , vars enda insatser i svensk politik är att hon servar vår moderate utrikesminister och varit en av inititivtagarna till uppropet Bevara äktenskapet för man och kvinna. Detta säger naturligtvis en del både om personvalsmetoden och EU-parlamentsvalen. En viss tröst är att sådan som Marita Ulvskog 130467, Carl schlyter 64772, Olle Ludvigsson 38883, Isabella Lövin 33378 och Åsa Westlund 30816 också lyckats få åtskilliga kryss.
Fritt vårdval en plånboksfråga
Livet går vidare här hemma i Sverige men numera hänger ju allt samman med EU, så också sjukvården. Gunnar Hökmark & Co skröt i valrörelsen med fritt vårdval inom EU som kommer att medföra att valet att söka vård utomlands blir en ren plånboksfråga istället för att fördelas efter behov. Vad borgarna inte har berättat är att valfriheten också inom Sverige kostar mer eftersom verksamheter nu dubbleras i den heliga konkurrensens namn och dessutom skall ge vinst till sina ägare. Skall man nu dessutom betala för de rikas vård utomlands så beskärs resurserna än mer.
Borgerlighetens kärntrupper drabbas inte
Detta skall också ses mot bakgrund av att överallt inom sjukvården så finns ett antal besparingsbeting vilket bl.a. i Skåne dragit ner på cancersjukvården, stängt vårdavdelningar och avskedat personal. Det är känt att man skurit ned så pass myckdet på kapaciteten inom sjukvården att patienter regelmässigt måste vårdas i korridorer och andra provisoriska lokaler. Redan är väntetiderna på många ställen i Sverige sådana att man inte kan upprätthålla målsättningarna för vårdgarantin. Att då ge rika möjlighet att söka vård utomlands med betalning från försäkringskassan är naturligtvis ett sätt att se till att egna kärntrupper inte drabbas. Men också minska medlen inom sjukvården där de bäst behövs enligt behovsprincipen.
Är du lönsam sjukling - prata snabbt!
Med privatiseringarna och de stränga rationaliseringarna drabbas hela fältet av ett obehagligt lönsamhets- och tidsberäkningstänkande. Jag minns hur illa jag tyckte om den läkare jag besökte för några år sedan just när den aktuella vårdcentralen privatiserats, dvs i det fallet övertagits av läkarna. Läkaren sa apropå en sköterska som kom in med en handling till mig: den där människan går för långsamt för att vara kvar när vi tar över. Det där var för några år sedan. Nu läser vi i tidningarna hur sköterskor och läkare får bonus när de snabbar på behandlingen och hanterar fler patienter på samma tid som man avsatt för ett fåtal. Det finns fortfarande en del läkare som menar att samtalet med patienten är det mest värdefulla i sökandet efter diagnos. Vad är det för sjukvård vi skall ha i Sverige?
Rationaliseringsidé: Skicka ut sjuka?
Dessutom så hörde jag på Nyheterna att en cancersjuk patient avvisats till någon avlägsen öststat trots att vårdansvarig läkare intygat att patienten för överlevnad var i behov av pågående vård i Sverige. Någon byråkrat hade alltså jävat intyget och sagt att han ändå kunde utvisas. Nej, detta är inte det samhälle som jag varit med bygga upp. Och jag kommer när det är dags för räkenskap inför Sankte Per säga att en dylik byråkrati skulle jag aldrig kunna vara del så jurist jag är. Det är klart cancerpatienter kostar sjukvården och samhället pengar. Och då är ju avvisning alltid en lösning om man är omäskligt cynisk.
Ja, så är då EU-valet över och det känns litet konstigt att den mest kryssade EU-kandidaten är Marit Paulsen med över 160.000 kryssningar trots att hon egentligen inte säger nånting om nånting och bara förmedlar en "gammelmön på skäret". Att borgerligheten i övrigt toppas av 65994 kryss för surgubben Gunnar Hökmark och 61522 kryss för ärkereaktionären Anna Mari Corazza Bildt , vars enda insatser i svensk politik är att hon servar vår moderate utrikesminister och varit en av inititivtagarna till uppropet Bevara äktenskapet för man och kvinna. Detta säger naturligtvis en del både om personvalsmetoden och EU-parlamentsvalen. En viss tröst är att sådan som Marita Ulvskog 130467, Carl schlyter 64772, Olle Ludvigsson 38883, Isabella Lövin 33378 och Åsa Westlund 30816 också lyckats få åtskilliga kryss.
Fritt vårdval en plånboksfråga
Livet går vidare här hemma i Sverige men numera hänger ju allt samman med EU, så också sjukvården. Gunnar Hökmark & Co skröt i valrörelsen med fritt vårdval inom EU som kommer att medföra att valet att söka vård utomlands blir en ren plånboksfråga istället för att fördelas efter behov. Vad borgarna inte har berättat är att valfriheten också inom Sverige kostar mer eftersom verksamheter nu dubbleras i den heliga konkurrensens namn och dessutom skall ge vinst till sina ägare. Skall man nu dessutom betala för de rikas vård utomlands så beskärs resurserna än mer.
Borgerlighetens kärntrupper drabbas inte
Detta skall också ses mot bakgrund av att överallt inom sjukvården så finns ett antal besparingsbeting vilket bl.a. i Skåne dragit ner på cancersjukvården, stängt vårdavdelningar och avskedat personal. Det är känt att man skurit ned så pass myckdet på kapaciteten inom sjukvården att patienter regelmässigt måste vårdas i korridorer och andra provisoriska lokaler. Redan är väntetiderna på många ställen i Sverige sådana att man inte kan upprätthålla målsättningarna för vårdgarantin. Att då ge rika möjlighet att söka vård utomlands med betalning från försäkringskassan är naturligtvis ett sätt att se till att egna kärntrupper inte drabbas. Men också minska medlen inom sjukvården där de bäst behövs enligt behovsprincipen.
Är du lönsam sjukling - prata snabbt!
Med privatiseringarna och de stränga rationaliseringarna drabbas hela fältet av ett obehagligt lönsamhets- och tidsberäkningstänkande. Jag minns hur illa jag tyckte om den läkare jag besökte för några år sedan just när den aktuella vårdcentralen privatiserats, dvs i det fallet övertagits av läkarna. Läkaren sa apropå en sköterska som kom in med en handling till mig: den där människan går för långsamt för att vara kvar när vi tar över. Det där var för några år sedan. Nu läser vi i tidningarna hur sköterskor och läkare får bonus när de snabbar på behandlingen och hanterar fler patienter på samma tid som man avsatt för ett fåtal. Det finns fortfarande en del läkare som menar att samtalet med patienten är det mest värdefulla i sökandet efter diagnos. Vad är det för sjukvård vi skall ha i Sverige?
Rationaliseringsidé: Skicka ut sjuka?
Dessutom så hörde jag på Nyheterna att en cancersjuk patient avvisats till någon avlägsen öststat trots att vårdansvarig läkare intygat att patienten för överlevnad var i behov av pågående vård i Sverige. Någon byråkrat hade alltså jävat intyget och sagt att han ändå kunde utvisas. Nej, detta är inte det samhälle som jag varit med bygga upp. Och jag kommer när det är dags för räkenskap inför Sankte Per säga att en dylik byråkrati skulle jag aldrig kunna vara del så jurist jag är. Det är klart cancerpatienter kostar sjukvården och samhället pengar. Och då är ju avvisning alltid en lösning om man är omäskligt cynisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
