fredag 27 februari 2009

Skattebetalarna har att punga ut med en lagom avelspremie: ca 25 miljoner plus apanage och fritt slottsligt vivre

De förlovade önskas lycka till
Ett ungt par skall gifta sig. Hennes bruna pepparögon glittrar av glädje att ha fått en rekorderlig fästman som ger henne trygghet. En välkammad man med ett snett leende och gråblå ögon som skvallrar om att han är rädd för den framtid som tornar upp sig - hans trygga grepp om den blivande drottningen tyder dock på omtanke och kärlek. Man unnar de unga all lycka.

Men sedan då?
För att passa in kan man inte byta vanligt rött till blåare blod. Men man kan förtidspensionera honom med löfte om väl tilltaget apanage och pynta honom med prins- och hertigtitel för att exteriören skall passa på slottet. Skattebetalarna tvingas betala en lagom avelspremie beräknad till ca 25 miljoner plus gratis boende på något komfortabelt ställe med 40 rum och betjäning.

Krigsrubriker
Jovisst unnar man de unga förälskade all lycka till. Felet är väl att de blandar in oss som om det vore den naturligaste saken i världen. Detta är bara absurt. Vad bryter en nyhetssändning? Jo, ett världskrig, en tsunami, en flygplanskrasch, en estoniaolycka, en regeringsavgång... och Victorias förlovning. Hyckleriet på dagstidningarna är elefantlikt. På ledarsidor har man halvkvädna visor om det är rimligt med ärftlig monarki i en demokrati. Inuti frossas sida upp och sida ner med hela historien "från koja till slott" "Inget klick men ja,ja,ja" Absurt är ordet.

Kalle-Anka-sändning från slottsbacken
Men det mest uppseendegväckande är det som Johan Croneman i dag 26/2 skrev i DNs kulturdel under rubriken "Kalle-Anka-sändning från slottsbacken"
(http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-kalle-anka-sandning-fran-slottsbacken-1.809569): ... Jag hade lite svårt att hämta mig från Rapports första direktsändning (kl 12) från Slottsbacken i tisdags. Anders Lindqvist, erfaren, respekterad inrikesreporter intervjuade frilansjournalisten och kungahusexperten Claes-Johan Larsson. Hela intervjun... rundar Anders Lindqvist av – och då fryser man nästan till is.Först säger han att Kronprinsessan Victorias förlovning ”naturligtvis” (?) glädjer hela det svenska folket. Det retar mig, uppriktigt sagt, som fan. Men sedan något betydligt värre. Han säger nu att detta är ett ”ljus i det här mörkret som vi upplevt med finanskris och med bilindustrin som går på knäna och alla som blir utan jobb.”

Direktlänk till de jublande Saab-anställda
Det förvånar mig att Rapport inte hade en direktlänk till de jublande Saab-anställda i Trollhättan eller i Linköping. Vilken enorm lättnad de måste ha känt. Först detta fruktansvärda med att bli av med jobbet, oro för de tre barnen, för huslånen och billånet och sommarstugan och hela jävla skiten: Allt försvann plötsligt, denna lilla futtiga fattiga oro för något så trivialt som ett jobb på löpande bandet på Saab. Vem orkar egentligen bry sig? Det viktigaste just nu är väl ändå att Victoria och Daniel äntligen får förlova sig, gifta sig och skaffa barn? Nu säger de förresten i tv att bröllopet kostar 20–30 miljoner. Dom pengarna hade ju ändå inte hjälpt Saab! Jag antar att det strömmade in brev och telegram från friställda från hela Sverige. ”Tack Victoria, tack Daniel, nu kan jag sluta både med antidepressiva och sömnmedel. Allt löser sig, bara man tror på det riktigt hårt. Ni är mitt hopp. För Sverige, i tiden.”... Så lång Croneman.

Är svenska folket så...
Det värsta är att jag tror att det är sant. Ja inte att de friställda Saab-anställda men svenska folket. Läste någon blänkare om att nu var 82 procent av svenska folket varma rojalister!! Betänk att jag och diverse journalister på dagstidningarnas ledarsidor utgör den lilla minoriteten icke troende utan några slags demokratiska sekterister! Ganska sensationellt. Och varför tror ni att den hårt av ekonomin pressade statsministern så glatt annonserade bröllopet att äga rum i valspurten 2010. Kan man tänka sig att Schlingman sagt åt honom att det var en panggrej eftersom tidningarnas utrymme skulle fyllas av veckotidningstjafs i månader och att det tjafset ju knappast handlade om finanskrisens hårda tag med det svenska samhället. Nej litet glitter och högstämda vigselreportage istället för friställda arbetare och tjänstemän. Går svenska folket verkligen på den skiten?

Trea i Botkyrka
Ja, Vickan och Danne har ni någon skam i kroppen så slinker ni i väg till kommunalnämndens ordförande för borgerlig vigsel där stackars mamma Silvia inte behöver sitta och smussla med lappar för att veta hur hon skall uttrycka sina känslor. Sedan ansöker ni om en trea i Botkyrka och lär er litet om medborgarnas liv. Där kunde ju Danne ha keps och bli kompis med hälsovårdsnämndens ordförande och leda ett fitnessinstitut för knegare.

TILLÄGG 28/2:

Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan är inne på samma linje i sin krönika 28/2 "En folksaga för folkhemmet" där hon bl.a. skriver: ...Skulle skattebetalarna betala den privata festen om en president gifte sig? En statsminister? - Nej. - Hela detta ståhej handlar i grunden om den otidsenliga och odemokratiska institutionen som monarkin är: Det högsta ämbetet i Sverige är inte öppet för var och en efter duglighet. Till statschef föds man och med detta följer plikten att leva ett glansbildsliv och snällt vänta på ett ja från pappa kungen och regeringen innan det går att officiellt börja leva ihop med sin utvalda.

fredag 20 februari 2009

Matchen bör spelas och NEJ till bojkott!

Israelisk skuld
Morgan Johansson, som jag i hög grad respekterar, skriver i dag 20/2 på sin blogg "Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt" (http://morganjohansson.blogspot.com/2009/02/vi-kan-inte-bara-ga-vidare-som-om-inget.html): "Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater. Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående."

Hamas skuld
Jag håller med om att det kan vara så. Men samma händelse kan beskrivas på följande sätt: Hamas har sedan lång tid då och då fortsatt att skjuta in raketer över Israel. Denna beskjutning har man fortsatt med trots att man förstått att Israel förr eller senare skulle reagera hårt för att slå ut beskjutningsanordningarna. När israeliska uppmarschen påbörjades intensifierade Hamas raketbeskjutningen. Det är också klarlagt att beskjutningen skedde från tätbefolkade områden trots att Hamas måste förstått att man därmed gjorde om civila mål till militära. Beskjutning från sådana raketställningar fortsattes trots att den israeliska beskjutningen orsakade stort antal dödsoffer och skadade, inte minst bland barn. Detta var en så utstuderad likgiltighet för den egna befolkningens välbefinnande och grym cynism att man blir illamående.

Omöjligt att bedöma skuld
Med detta vill jag inte ha sagt att istället för Morgans linje att krigets fruktansvärda följder är Israels fel vill göra gällande att allt är Hamas fel. Redan tidigare har jag flera ggr skrivit om detta "Corell har fel om folkrättsbrott, nej till blockad och inget stopp på idrottsutbyte." (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29254), "Kriget fortsätter i Sverige" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29031) och "För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29101).

Bådas inställning är obegriplig för en pascifist
Vad jag sammanfattningsvis sagt är: Bådas inställning obegriplig - För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn. - Det lättaste - Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.

Ställer man upp på ena sidan underblåser man våld
Det sista fordrar kanske en förklaring. Genom att visa att man som svensk ställer upp på ena sidan så ger man den andra sidan råg i ryggen och eftersom det på båda sidor finns en oförsonlighet (Hamas: död åt Israel - Israel: slå till hårt som hämd) så kommer man därmed att underblåsa fortsatt krigsstämning. Man försätter sig också i det läget att man inte kan ställa krav på båda sidor att lägga av och och göra eftergifter för att bana väg för fred. Man undergräver alltså möjligheterna för fred och strör ytterligare salt i sår som inte ens börjat läcka. Och detta i ett land som inte haft krig i mannaminne och där man etablerat sanningen att vi måste tala med varandra för att kunna leva i samexistene.

Mentalt krig också i Sverige
Det är ju t.o.m. så att att man spritt "kriget" mentalt till Sverige så att en demonstration till förmån för Israels rätt att existera utsätts för skändligheter och måste ha omfattande polisbevakning för att få utöva sin demokratiska rättighet. Att i detta inflammerade läge högt uppsatta partikamrater går ut - förutom Morgan Johansson, Ilmar Reepalu, Nalin Pekgul och Anne Ludvigsson, S-kvinnor, samt Jytte Guteland, SSU - och häller bensin på lågorna tycker jag är anmärkningsvärt och för mig helt obegripligt. Jag kan dela sorgen med dem som förlorat vänner och anhöriga i Gaza. Men den alltöverskuggande plikten är att sansat verka för fred. Det gör man inte med bojkotter eller angrepp på demionstrationer, se "Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29539)

Socialdemokratisk framtid: Fortsatt upphovsrättsskydd och rättssäkerhet

Thomas Hartman och jag har debatterat bl.a. rättssystemet och Pirate Bay. Senaste kommentaren från Thomas är "Några ord om fildelning och rättsväsendets öppenhet" (http://www.hartman.nu/2009/02/19/nagra-ord-om-fildelning-och-rattsvasendets-oppenhet/).

Personuppgifter
Thomas påstod att jag har fel när det gäller personuppgifter. Vad jag sa var att domar läggs ut på nätet från i vart fall överdomstolarna men "nätmaterialet rensas från personnamn" just därför att nätexmplaret mjöjliggör all nödvändig transparens utan personuppgift. Däremot är domstolen skyldig att när man expedierar ett skriftligt exemplar av domen göra kopian fullständig med namn. Jag vidhåller att det är sökningsmöjligheten på nätet betr personnamn som i hög grad bidrar till den skydd av personligintegritet men ändå möjliggör insyn. I detta har jag alltså ingalunda fel. Thomas påstår också nu att han inte vill ha personuppgifter spridda men i föra bloggen så talade han just om behovet av att kunna söka reda på personer som berördes av domar, så konsekvent är det inte.

Offentlighet
Om nu inte folk köper "gammelmedia redaktionella förtuggning" så står det ju intresserade fritt att uppsöka domstolen för att granska aktmaterialet. Det är ju knappast rimligt att aktmaterialet skall läggas ut på nätet och då skulle det f.ö. bli lika oöverskådligt som googles för en som inte kan avancerad sökning. Jag ser ingen anledning på att gå in på de numrerade omtuggningarna i Thomas inlägg utan vill bara säga följande.

Omöjliga frågeställningar
De frågeställningar som Thomas önskar belysta, såsom "jämföra domare med varandra. Jag vill kunna se hur olika nämndemän tenderar att döma. Finns skillnader i hur nämndemän dömer beroende på ålder? påverkar partifärgen?", lär knappast avslöjas ens om hela aktmaterialet skulle läggas ut på nätet. Thomas har inte heller några frågetecken kring detta att jämföra päron och äpplen. Vad jag menar är att detaljer i utredningen är förmodligen tyngre vägande skäl än de förmodanden han anfört. I vart fall kommer de inte att klargöras på annat sätt än möjligen genom en fördjupad vetenskaplig undersökning. Det sätt man söker "inom systemet" korrigera eventuella olikheter hos nämndemännen är just att man utser personer från olika bostadsområden, med olika kön och partifärg och av olika ålder.

Horn i sidan till jurister?
F.ö. så förstår jag inte Thomas paranoya beträffande domstolarna - om man skulle tillämpa samma behov av insyn överallt i samhället och kräva att allt skulle finnas på nätet så skulle informationskostnaderna bli oerhörda men också all verksamhet i samhället lamslås. Nej det gäller istället att komma fram till rimliga metoder för kontroll och där behövs en diskussion men utan populistiska övertoner om politiska rättegångar och de paroller som Thomas envist upprepar utan att på något sätt underbygga generaliseringarna,

Parollerna för ensidigt uppbyggad
Självklart skall vi stå pall mot "olika särintressen oavsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag. Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder." Men också de särintressen som bl.a. representeras av hänsynslösa gamintressen och en gränslös nätfrihet. Nej, jag är inte beredd att gå under de parollerna. Och demokratiska strävanden innebär faktiskt att alla även den lilla människan som inte inryms i Thomas tankar skall skyddas.

Är Thomas per se mer klarsynt?
Thomas säger "synd för Bo att han inte ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid". Och vad är det som säger att du Thomas ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid klarare än jag som har lång livserfarenhet? Att du är yngre? Skulle det ge dig rätt att avfärda vad jag ser som socialdemokratins framtida uppgifter, nämligen bl.a. att värna om och möjligen reformera rättssystemet men göra det på ett sädant sätt att personlig integritet bevaras och respekt för konstnärernas rätt bevaras?

Politik ger oanade möjligheter
För övrigt så är ju så att vill man ha förändringar så är det ju bara som politiker att samla tillräckligt många meningsfränder och ändra på lagstiftningen. Rent lagstiftningsmässigt finns det inget hinder mot att alla rättegångar i fullständig transparens på nätet eller vid TV-utsändning om man nu tror att det gynnar rättssäkerheten. Plus att du som politiker då får ställa erforderliga medel till förfogande. Domstolarna och "de höga juristerna" kommer inte att vägra att medverka till något sådant. Däremot kommer nog ansvarsfulla jurister med minsta insyn i rättssystemet att ha en del att förklara vad en sådan revolution skulle innebära bl.a. i integritets- och rättssäkerhetshänseende.

torsdag 19 februari 2009

Bristande kunnighet om rättssystemet och Pirate Bay gäller bara att du skall inte stjäla

Viktig diskussion
Thomas Hartman har skrivit flera bloggar om PirateBay och därvid tagit till stora ord om försvar för friheten på nätet och framförallt försökt ge en bild av PirateBay-David i kamp mot (skiv)industri-Goliat. Mot detta skrev jag Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=30172). När det gäller PirateBay tycker jag att David/Goliatbilden döljer vad det egentligen gäller, nämligen medhjälp till stöld. PirateBay har tillhandahållit kofoten och visat hur man stänger av larmet och alltså med råd och dåd hjälpt till med inbrottsstölden. På detta har Thomas svarat "Fildelning: Vi måste kräva mer av sossarna" (http://www.hartman.nu/2009/02/18/fildelning-vi-maste-krava-mer-av-sossarna/.

Svepande formuleringar
Thomas påstår att jag missförstått honom kapitalt eftersom han INTE är för någon total gränslös yttrandefrihet eller öppenhet så att alla ska veta allt om alla eller så att alla ska kunna säga allt om alla. Bristen i Thomas argumentation är att han inte med ett ord preciserar var han vill dra gränsen.
Istället för preciseringar kommer han med svepande formuleringar som "Jag förstår bara inte varför vi socialdemokrater ska skydda ett rättsväsende som är väldigt slutet och förvånat tycks tas på sängen över att det finns något som heter internet och genast indignerat ropar efter mer stängda dörrar.". På vad sätt skyddar vi felaktigt rättssystemet? I vilket avseende är rättsystemet alltför slutet? På vad sätt skall rättssystemet omvandlas för att anpassas till internet? Och vilka har - indignerat eller inte - ropat efter stängda dörrar?

Skall vi lämna ut personuppgifter på nätet?
Thomas tar ett exempel: "Om Bo vill veta om en person fällts för ett brott och vill få fram handlingar om detta (enligt offentlighetsprincipen) så måste han ringa till tingsrätterna i de städer där han misstänker att personen kan ha dömts." Thomas försöker få det till att det handlar om önskemål från "rättsväsendet" att inte anpassa sig till moderna krav på information. Detta är i grunden fel. Vad det handlar är inte att försöka mörka och det framgår också av hemsidorna från i vart fall alla överdomstolar där information om domar och beslut lämnas i samband tillkännagivandet.

Nätmaterialet rensas från personnamn
Däremot rensas beslut och domar på personnamn för att just spara de inblandade för offentlighetens ljus. Det är samma sak att tidningarna - med vissa fåtal undantag - rensar sina domstolssreferat från personnamn. Vi skall väl inte återvända till de ålderdomliga skamstraffen i stocken på sockenbacken. Än värre är att sökning på person - förutom att det strider mot personuppgiftslagen - skulle kunna leda till lynschjustis som jag hoppas även Thomas tar avstånd från. Det är alltså i omsorg om utsatta som rättssystemet inte vill tillhandahålla personuppgifter.

Fria från påverkan
Min åsikt att domstolar skall stå fria från medias eller omvärldens påverkan är enligt Thomas "totalt nys" och en "tom illusion". "Därför måste människor få veta hur domstolarnas makthavare tänker". Naturligtvis har Thomas rätt i att domstolarna inte fungerar i ett vakuum. Å andra sidan finns det inte en domare som inte undviker förhandspublicitet och privata diskussioner i frågor som han själv i tjänsten hanterar. Detta brukar ständigt även tas upp med nämndemännen tillsammans med en diskussion om jäv i målet. Annat sätt för domare att tala om hur de tänker än genom domskälen bör också undvikas, möjligen bör domaren medverka till att ge sammandrag och sammanfattningar utifrån domstexten. Däremot bör rätten att kommentera en dom överlåtas till andra.

Slå vakt om personlig integritet
Thomas påstår att hans kritik bygger på att vi som socialdemokrater måste arbeta för att allmänheten i en demokrati också måste kunna granska rättsväsendet. Jamen visst allt vad du behöver som socialdemokrat för att granska rättsväsendet finns på nätet. Däremot är det i vart min plikt som socialdemokrat att slå vakt om den personliga integritet som rättssystemets handhavande av mål syftar till.

Åter till Pirate Bay
Även när det gäller fildelning och den pågående rättegången så tycks jag missförstå Thomas och det beror väl på att jag är korkad eller Thomas uttrycker sig kryptiskt. Han säger att han inte försvarar the Pirate Bay. Men var och en som läser vad han skriver måste ju få det intrycket. Visserligen så pratar han om att han vill att vi skall gå in på en tredje väg, men vad jag förstår är det inte det målet handlar om. De flesta som lyssnar till enskilda artister förstår ju att det handlar om medhjälp till stöld av upphovsrätt. Även om (skiv)industrin get upphovspersonen förskott på verderlgaet för den konstnärliga prestationen och därmed inträtt i dennes rätt.

Tomma flaskor skranlar mest
Thomas har någon konstig liknelse med att: "Bara för att det kan gå att slå in en spik i väggen med en tomflaska så betyder inte det att det att tomflaskan är ett bra verktyg." Nej var och en som använt sig av PirateBays tjänster vet att det funkar alldeles förträffligt med de hjälpmedel sajten tillhandahåller antingen dessa kan liknas vid en flaska eller en rejäl hammare. Men det är mycket möjligt man kan få en tillfredställande tredje väg men det är knappast PirateBay som banar den.

Slutparoller ekar ihåligt
Mot bakgrund av att resonemanget är avsett att vinna gehör för medhjälp till stöld från enskilda upphovsrättshavare tycker jag att det ekar något ihåligt med slutparollerna
* vi måste kunna kräva att sossarna står pall mot olika särintressen Ovsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag
* Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder.
I inget avseende är jag beredd att gå med i det demonstrationståget.

onsdag 18 februari 2009

Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman

Grundläggande demokratiska begrepp
Naturligtvis är detta ett känsligt ämne eftersom samhället, staten, etablissemanget, makteliten alltid vill begränsa friheten att kritisera dem. Därför är tryckfrihet och yttrandefrihet och nätfrihet grundläggande begrepp för demokratin skall fungera och bräddas. Den fråga som Jonas och Thomas på olika sätt ställer är om det överhuvudtaget skall finnas några begränsningar. Ingen av dem är tydliga om det överhuvudtaget skall finnas någon gräns för friheten, även om båda mumlar något otydbart att det skall kanske inte vara obegränsad frihet att kränka andra resp dra nytta av andras upphovsrätt.

Jonas försöker sätta gräns vid förtal
Jonas har flera gånger skrivit om yttrandefrihet och senast frågat sig "Var går gränsen för yttrandefriheten?" (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.htm) Av diskussionen framgår att han kan tänka sig straff för förtal men inte för förolämpning och kränkning exempelvis hets mot folkgrupp. På vad sätt enbart förtal meriterar sig för straffbarhet i detta sammanhang är för mig en gåta?

Gräns bör finnas
För egen del finner jag det inte minsta anmärkningsvärt att man sätter gräns för rätten att yttra sig liksom man sätter gräns för andra handlingssätt i umgänget mellan människor, såsom misshandel, skadegörelse eller stöld. Vi kan inte tillåta anarki på så sätt att det är fritt för var och en att slå till den man tycker har ett misshagligt utseendde, att kludda ner en tunnelbanevagn eller att förse sig bland de på gatan parkerade bilarna. Varför skulle man få förolämpa och kränka andra eller hetsa mot judar eller homosexuella och vad skulle en fri debatt tjäna på det?

Tala den kränkande till rätta
Nå, Jonas menar att när det gäller yttrandefrihetsbrott skall dessa inte straffas utan man skall tala den kränkande till rätta genom att övertyga denne om felaktigheten i det kränkande beteendet. Detta fungerar ibland bland de resonabla och det gäller både misshandel, skadegörelse och stöld också. Men det finns en alldeles för stor grupp som inte respekterar gränserna och som inte är beredda att genom övertalning ändra sig. Detta har man i samhället insett och därför har man varit beredd att till skydd för den svagare parten i samhället ställa upp med straffskydd för att upprätthålla gränserna för acceptabelt beteende. Detta straffskydd har inget med maktelitens önskan att begränsa friheten utan är uppsatt som ett minimiskydd för dem som har svårt att försvara sig. Detta finns inte någon anledning att rucka på. Med Jonas resonemang borde man inte nöja sig med yttranfrihet utan gräns utan avskaffa allt vad fängelser och straffrätt heter - om man nu skall var konsekvent.

Fullständig nätfrihet eller bara en fråga om kamrat Pirate Bay?
Thomas har som sagt varit inne på samma frågeställning om fullständig frihet apropå att han velat ge rättsväsendet en känga och dessutom ösa sin galla över "skivindustrin" och maktetablisemanget med anledning av att han velat försvara The Pirate Bay, PB. Thomas har skriver på Newsmill "The Pirate Bay kan rädda rättsväsendet" (http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/07/pirate-bay-kan-radda-rattsvasendet) och pläderar för att häva "slutenheten inom rättsväsendet" genom att ge Pirate Bay i uppgift att ta hand om domstolarnas diarier och akter. Något så hutlöst dumt att på detta sätt privatisera domstolarnas arkivering kan bara tänkas vara i linje med Thomas försvar av att PB möjliggjorde nedladdning av bilderna på de mördade arbogabarnen.

Offentliga handlingar
Alla diarier och arkivhandlingar är ju offentliga för var och en m.u.f. just bilder och sinnesintyg som bör stanna i privatlivet. För mig framstår det som enbart sjukt att använda sig av en argumentering om tryckfrihet och öppenhet för att försvara en gammentalitet för att slå sönder gränser för vad som bör få vara privat. Öppenheten bör inte få ske på bekostnad av enskildas rätt till privatliv och till privatlivet hör bilder av avlidna offer, som kan vara nödvändiga för utredningen. Det kan också röra sig om personutredning i brottmål.

Offentlighet men ingen lynchjustis
Domstolarnas domar skall naturligtvis - liksom akterna - vara offentliga. Men även här kan det finnas anledning att tänka sig begränsningar av vad som publiceras på nätet. Exempelvis tycker inte jag att det borde vara tillåtet att publicera en "pedofilsajt" på nätet där man tar upp upp avtjänade straff och eller domstolsavgöranden. I förlängningen av Thomas resonemang om rättsväsendet öppenhet med exempelvis en kanal in under pågående rättegång något som skulle kunna utveckla sig till rena folkdomstolar där lynchjustis är det som gäller. Och det domstolarna inte åstadkommer med sin straffmätning kan ett öppet mediadrev fullborda. Nej, ett sådant samhälle vill jag inte medverka till. Visst skall rättsväsendets källor öppet redovisas och visst skall rättegångarna vara offentliga med domstolen skall skyddas från direktpåverkan under rättegången; demonstrationer och kritik av domen får avvakta till efter domslutet. Även domsluten under match får av deltagarna inte kväljas - publiken må bua och domslutet kan överklagas. Men det är viktigt att domarnas integritet skyddas.

Upphovsrättsbrott
Thomas har på sin blogg fullföljt resonemanget “Obehaglig öppenhet” i piraträttegång" (http://www.hartman.nu/2009/02/16/tpb-obehaglig-oppenhet-i-piratrattegangen/) och En vanlig myt om fildelning (http://www.hartman.nu/2009/02/16/en-vanlig-myt-om-fildelning/) men här talas om friheten på nätet och att man inte skall köpa (skiv)industrins argument för begränsningar i form av upphovsrättsbrott. Han talar om att det finns en tredje väg att se till att konstnärer och andra med upphovsrätt får njuta de ekonomiska frukterna av sitt skapande och att människor faktiskt är beredda att betala. Men den tredje vägen är inte etablerad mer än i mycket liten skala på några sajter.

Piraträttegången handlar om piraters smarthet
Bra att tredje vägen utvecklas utvecklas. Men piraträttegången handlar inte om detta eftersom all förtjänst av pirateriet gått till dem som tillhandahållit tjänsten för fildelning. De har alltså ganska uppenbart medverkat till brottet mot upphovsrättslagen. En helt annan sak hade varit om PB slutit avtal med utövande konstnärer att de skulle för deras räkning tillhandahålla nättjänster där inkomsterna i vart fall till någon del gick till upphovsrättshavaren. Men som sagt så var det inte. Istället har PB utnyttjat friheten på nätet för att i eget syfte tjäna pengar på medverka till att andras verk tillhandahållits.

Sitta på två stolar samtidigt ...
Såvitt jag kan se så försöker Thomas sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill han försvara en total frihet på nätet och å den andra så vill han se till att upphovsrättshavarna på annat sätt än genom mediaindustrins “föråldrade affärsmodeller” tillhandahålla musik och annan konst. Detta försök till försvar för obegränsad frihet på nätet och Pirate Bay resulterar i pladask på golvet mellan stolarna.

Ett laglydigt Bay
Om det vore så att Thomas genom att försvara ett Bay som genom en ny lösning gav berättigade utbyte av sin upphovsrätt som ett alternativ till industrin så skulle jag gärna satsa på det han säger. Men nu så är Thomas alternativ några smarta killar som faktiskt snyltar på de upphovsrättsberättigade. Då man sviker de svaga i samhället. Jag köper alltså inte industrins världsbild och jag satsar gärna på en tredje väg. PB är emellertid en värre snyltare än (skiv)industrin som väl roffar åt sig alltför mycket men inte allt som PB. Därför är det för mig som socialdemokrat omöjligt att ställa upp på PB

Frihet innebär ansvar
All frihet måste utövas under ansvar. Redan i franska revolutionens Deklaration 1789 om Mänskliga Rättigheter stod det La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui ne nuit pàs à autrui - Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan. Någon annan frihet är vi inte betjänta av inom socialdemokratin enligt min mening. Eftersom det är anarki.

lördag 14 februari 2009

"Obama är bra och jag själv litet lös i magen"

Skrattspegel
I Public Service finns många hörvärda program och ett av dem som jag ogärna missar är Spanarna under ledning av Ingvar Storm. I dagens (efter fredagen den 13) så utlät sig dessa snillen under Calle Norléns ledning om "Professionalismens död blir kunskapens". Nu som alltid visade spanarna upp en ironisk bild som har samma egenskaper som Grönas Lunds skrattspeglar, nämligen att förgrova och förvanska lagom mycket tendenser i samhället eller tänkandet som är värda att närmare granskas med ett befriande skratt.

Litet lös...
Under denna diskussion om professionalismens död så beskrev Calle Norlén bloggvärldens 98 procent som "Obama är bra och själv är jag litet lös i magen". - Kände jag igen mig och hade jag anledning att känna mig träffad? Var jag en av dessa medlöpare i amatörismens breda mainstream? Och var
ytligheten och självfixeringen något att hänga upp sig på?

Träffad..?
Även om jag inte tyckte mig ha anledning att känna mig träffad så var det en nyttig påminnelse om att inte förfalla till det ytliga, det ogenomtänkta, det oreflekterade. Och visst kände jag igen beskrivningen av bloggsfären. Och visst hade jag förvånats av de personliga uppkast som präglar större delen av bloggvärlden. Men är det inte bra att de som känner för detta kan diskutera sin personliga problem med andra som känner likadant - nu när man har fler vänner på nätet än i "verkligheten"?

Tröttnat på det enkla...
Själv har jag tröttnat på detta och vet ganska snart vilka bloggar jag föredrar att läsa. Ja, det är t.o.m. så att man ganskla snart lär sig vilka som har täckning i bloggtexten för det som frammanas i rubriken. Rubriken sätts ju ofta med samma blick för det sensationella som de som sätter rubriker på våra dagstidningar.

Long and thin goes further in - short and thick does the trick?
För visso är det inte bloggtextens längd som är avgörande för dess vederhäftighet. Men redovisar man en tankekedja så för man i alla fall debatten framåt. Men även här på s-info nöjer man sig ofta med att utan några som helst skäl för och emot redovisa antipatier eller dess motsats vad det nu heter. Typiska exempel är Gazakriget och fallen med olämpliga uttalanden av polis. Jag vill inte säga att sådana känsloyttringar saknar värde, inte alls, som demokratisk viljeyttring är de belysande men tenderar ändå att bli en del av ett drev där konstruktiviteten blir offer för massverkan i känslostorm.

Bristande ansvar
En annan tendens som jag ogillar är det bristande ansvarstagandet på internet. Nöjer man sig med rubrikens ämnesval så är det kanske inget behov för att identifiera sin diskussionspartner. Men jag vill inte diskutera med maskförsedda oidentifierbara individer lika litet som jag anser att demonstranter med ansiktsmask bör tolereras. Masken verkar upplösande på ansvaret för handlingar och yttranden. Och det är kanske det som är drivkraften bakom stenkastning mot polis och förlämpande och rasistiska uttalanden på nätet. Jag menar att alla yttranderätt i en demokrati skall kunna härledas till en ansvarig. Detta för att det skall inte skall urarta. Frihet under ansvar - det gäller också yttrandefrihet.

Amatörism - professionalitet
Nu kan man som spanarna fråga sig om detta har med amatörism resp professionalism att göra. Många tycker faktiskt att en professionell sammanställning blir tråkig och "alldeles för lång" medan en kort slagkraftigt formulerad blänkare med raka besked typ "du är dum" är både klar, talande och lättläst. Var och en har rätt att här välja efters sin smak.

Analys blir propaganda
Nu är väl de senaste tendensen att gränserna suddas ut. Läser man dagligdags exempelvis ett antal olika tidningars ledarkommentarer, ledarbloggar och allt vad dessa opinionsyttringar nu heter eller de kloka ord som på nyhetssidor tas upp under rubriken Analys - och detta gäller inte minst de stora drakarna - så finner man att det som förr betecknades som analys eller mer övervägda kommentarer till faktiskt skeende förfallit till samma rent känslomässigt underbyggda budskap som kännetecknar amatörism. De mest hutlösa exemplen på detta är dagstidningarnas medverkan i samband med EMU-omröstningen, inte minst efterskörden där Nej-väljare betecknades som vettlösa ufon, eller de borgerliga tidningarnas kraftfulla allianskampanj i samband med valet 2006, där man fungerade som välmatade valbroschyrer för borgerligheten utan minsta distans eller analys av budskapet.

Välbetalda tryckfrihetsriddare med fördumning på vapenskölden
För min del så tror jag att bloggarnas amatörism är av godo för demokratins breddning medan jag tror att de borgerliga dagstidningarnas hegemoni är till skada för demokratin eftersom man där med 3.000.000 dagsex mot vänsterns ung 600.000 ex utan eftertanke går kapitalets ärenden. Man skulle med alludering på rubriken kunna säga "det egna partiets mening är bra och på vilket sätt bör varken jag eller du fråga efter". Att tryckfrihetens riddare därmed bidrar till fördumningen tycks inte oroa dem. De får ju - tillsammans med en del "professionella" bloggare - bra betalt.

torsdag 12 februari 2009

Borgerlig kulturkris till marknadspris.

Borgerligt kött på de marknadsliberalt anorektiska benen
Borgerlighetens kulturkris började redan vid förberedelsen för maktövertagandet - inte ett ord en rörelse för kulturen. Den fortsatte med att högerregeringens kulturminister för "en dag" fick sparken bl.a. därför att hon vägrat betala TV-avgifter för att demonstrera sin motvilja mot public service. Hon ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte kunde beskyllas för något, inte ens några mer avancerade åsikter om kultur än att även kultur måste bära sina kostnader. Eftersom man tagit regeringsansvaret och fortsatt att driva kulturpolitik utan att veta något annat än att kultur inte fick kosta mer så tillsatte man en utredning för att ge litet kött på de marknadsliberalt anorektiska benen. Och denna har nu kommit gubevars.

Lärdom för oss socialdemokrater
Och vad är så långt den lärdom som vi socialdemokrater måste dra. Jo, att vi genast skall tillsätta en arbetsgrupp inom alliansen med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan. Det kan inte vara riktigt att kultursynen präglas av en nyttofilosofi, att en kulturutredning sysslar med organisationsfrågor men är knäpptyst om kulturlivet och dess kulturutövare.

Samverkan och "samhällsnyttig" kultur istället för oberoende och fri
En slags nyttofilosofi alltså. När det sedan gäller kulturutredningen så var alltså budet till utredningen det får inte kosta något men gör något för kulturen. Vad återstod då jo att börja riva runt med organisationen och det gör man grundligt och rekommendera - eftersom det var penningnobb från kulturministern - en utveckling mot ökad sponsring. Kulturen ”syftar till att bekräfta att politikens huvuduppgifter är att stärka och främja öppna sociala gemenskaper, kommunikationen mellan människor och grupper i samhället samt att ge människor utrymme och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor”. Ordbajseri i högsta potens och inte ett enda ord om det som hittills varit kreativitetens huvudmål, nämligen att stärka oberoende och ge underlag för den konstnärlig frihet.

"Portföljmetoden"
Den stora statliga utredningen om kulturen släpptes i dag. Den föreslår ramarna för hur kulturlivet ska organiseras. En viktig del är att staten ska dela med sig av kulturansvaret till regioner och kommuner. Fördelningen mellan stat, landsting och kommun skall ske enligt vad kallas "portföljmetoden". Detta innebär att staten lämnar samlade bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. M.a.o.istället för centralt utdelade bidrag kommer nu landstinget eller kommunen ha hand om det.

Kulturpolitik som aspektpolitik
Apsekt - nej aspekt var det. Utredningen förordar ”att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, förmågor, kunskaper och insikter, som kulturområdets myndigheter, institutioner och aktörer i övrigt besitter, i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen.” Det vore något att bita i för Lena Cronquist, Lars Norén eller Bruno Lilljefors eller Axel Strindberg också för den delen.

60 = 3 = rationalisering
Det talas om att sammanslagningar av ett sextiotal myndigheter som i dag hanterar kulturfrågor till tre statliga myndigheter ska rädda kulturen. Detta innebär att den inom myndigheter för olika kulturslag uppbyggd kunskap slås sönder och rationaliseras bort. Istället så skall principbesluten hanteras av mastodontmyndighet med renons på specialkunskaper.

"Demokratisk process"
I stället för att kulturfrågorna ska hanteras på statliga myndigheter vill utredarna också låta lokala och regionala aktörer dela mer på ansvaret för kulturpolitiken. Det påstås vara en "demokratisk process, att besluten tas där de hör hemma", naturligtvis i samverkan med staten, att det ska finnas en tydlig översyn av hela landet så att man inte skapar små egna kungadömen som inte har någon som helst sammanhållning inom landet, men att det är rimligt att besluten tas där de utförs. Hur nu detta går ihop?

Grundskott mot kulturens frihet
Detta är en i grunden felaktig syn och kommer att skjuta ett grundskott mot kulturens frihet. Demokrati handlar inte om att kommunalpolitiker refuserar konstverk eller drar in kommunala bidrag för att en utställning kan förefalla misshaglig för en kommunal opinion. Det bara är ett mer sofistikerat sätt att sabotera kulturen än vad fascister och marodörer som mer handgripligt förstör konst genom att de facto slå sönder den. Demokrati handlar om att man fastställer regler för konsthallar, bidrag, stipendier och kultursponsring för att sedan lämna fritt till konstutövarna att hålla upp den narrspegel som vi i samhället måste ha för att humanismen skall leva vidare.

Demokrati ja men populism nej
Om kulturens fria skapande är ett huvudmål - symtomatiskt så nämns detta inte ens i de tre banden tjocka kulturutredningen - så måste kulturen istället frigöras från tillfälliga lokal och populistiska opinioner. Demokratin har fått sitt när vi överlämnar förvaltningen av bidragen till kulturen och reglerna för detta till en statlig myndighet. Det är precis samma sak som att vi i Sverige inte tillämpar lynchjustis genom att begära att allmänheten skall döma pedofiler utan att detta överlämnas till domstol. Kulturen är liksom vägväsendet och rättsskipningen och forskningen en riksfråga.

Kommunalt kulturstöd avsomnar
Dessutom kommer regionaliseringen av det statliga stödet innebära att den regionala och kommunala kulturstödet avsomnar. Man kan ju freda sig med att man delar ut de statliga pengarna så långt de räcker och sedan får det vara bra med det. Nu går det lokala stödet ofta till verksamheter som kan beräknas spegla speciella lokala särdrag i mat, teater, konst osv vilka ger kommunen särskild "turistisk nytta". Genom regionaliseringen kan tänkas sistnämnda kulturuttryck "konkurrerar" ut mer "experimentella" uttryck.

Vad kan vi lära?
Och jag upprepar vi socialdemokrater måste redan nu förbereda en röd-grön kulturpolitik för vår regering 2010. Därför bör vi genast tillsätta en arbetsgrupp inom vårt alternativ med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan.