Tänker ingen på att V och Mp gick plus?
Varför är det ingen, varken i tidningar, radio eller tv som tar upp den intressanta frågan varför V och Mp som varit lika misslyckade i regeringsförberedelserna tar röster från S. Är det förbjudet att tala om Lissabon och det svek mot löntagarna som ett villkorslöst JA innebär i och med att den svenska modellen därmed inte garanteras?
Klantigt..
Efter raset i opinionen säger socialdemokraternas ledare Mona Sahlin "Det var klantigt av mig", om sitt sätt att hantera samarbetet med v och mp,"Det beror på osäkerheten om det blir något samarbete med vänsterpartiet eller inte" Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog är ense om vad som kan ligga bakom siffrorna i den nya opinionsmätningen: de hänger samman med dels finanskrisen där regeringen vunnit stöd, dels oklarheterna i samarbetet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern.
Finanskrisen och varslen
Alla är överens om att finanskrisen spelat en stor roll. Nyhetsinslagen har ju skjutit alla andra politiker åt sidan för statsministern Fredrik Reinfeldt och finansministern Anders Borg. Borg har ju dessutom gått ut som en ilsken foxterrier och skällt på bankerna. Dessa förklaringar har naturligtvis mycket i sig men det märkliga är att när man börjar titta på siffrrona så finns det även tecken på annat.
Varför tappade S?
Ökningen för moderaterna är naturlig m.h.t. till exponeringen av Reinfeldt och Borg och de ideliga framträdandena i media.Likaledes lär SAPs ledning väl ha fångat en del av förklaringen till det egna tappet. Det var helt enkelt en feldömning att utesluta V. Båda dessa förklaringar ger emellertid inget besked i frågan varför Mp och V gått framåt. Båda dessa partier har ju medverkat till att ett klart regeringsalternativ på vänstersidan inte finns. Även de borde därför ha straffats av väljarna.
Varför plussade V och Mp?
Men det finns ett område som skiljer V och Mp å ena sidan från S å den andra. Mp säger helt nej till Lissabonfördraget och V har lagt en motion där man förutom en hel del andra krav vill ha en garanti för den svenska modellen för att acceptera Lissabon-fördraget. De exempelvis bland LO som varit missnöjda med partiledningens öppna kränkning av LO-kongressen att inte ens utreda vad Ja innebär innan man röstar JA kan på detta sätt ha "missnöjesröstat" på V eller möjligen Mp. Frågan är varför är det ingen som funderar på varför V och Mp tar röster från S. Är Lissabonfördraget redan ratificerat? Och vad det innebär om socialdemokratin inte löser den på ett sätt som kan godtas av LO-kollektivet och vänstern inom partiet?
Se siffrorna och fundera mera..
Mätningen visar fördelningen av partisympatier i väljarkåren om det vore riksdagsval i dag. Siffrorna för fp, mp, c och kd är inte säkerställda. Siffran inom första parentesen visar förändringen mot septembermätningen, de i andra parentesen motsvarar riksdagsvalet 2006 och förändringen från valet till i dag. Härutöver visas siffrorna för blocken. Alla siffror i procent.
m - 26,1(+4,5) ---- (26,2 - -0,1) ---- 42.3 men egentl. 39 eftersom KD faller ur
fp- 7,3 (+0,8) ---- (7,5 - -0,2)
c - 5,6 (-0,5) ---- (7,9 - -2,3)
kd- 3,3 (-0,4) ---- (6,6 - -3,3)
s - 39,5(-6,2) ---- (35,0 - +4,5) ---- 54.2
v - 7,4 (+2,3) ---- (5,9 - +1,5)
mp- 7,3 (+1,1) ---- (5,2 - +2,1)
sd- 2,3 (-1,5) ---- (2,9 - -0,6)
Är det möjligt med ännu en funderare
Hur skulle det vara om de som lurat ut Mona på hal is inte bara ifråga om vilka vi skall samverka i regering med utan också om vi villkorslöst skall rösta Ja till Lissabon tog sig en funderare till. Behöver jag påminna om att art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan innebär ett lagfästande av de marknadsliberala principer som tillämpats i Laval-fallet.
Mona en demokratisk ledare
Fortfarande så tycker jag att på lång sikt har Mona Sahlin vunnit som partiledare, då hon visat att demokrati fungerar så att medlemmarna säger ifrån och då lyssnar partiledaren. Det är skönt. Man vinner knappast val på gnetiga skäl och på att lämna sina egna bakom sig. Vi måste föra fram våra visioner för ett bra alternativ till borgerligheten och det får vi knappast fram om vi söker oss mot mitten. Visionen om ett mera rättvist samhälle som inte bara omfattar de som är i arbete utan är solidariskt med gamla, sjuka och arbetslösa. Och framförallt gör slut på den omvända robin hood där man tar från de fattigaste i samhället och gynnar de rika.
fredag 31 oktober 2008
Kan man avfärda "gnällvänstern" som gnälliga?
Fasta scenario
Stig-Björn Ljunggren skriver om "Socialdemokratiska gnällvänstern - okunniga eller propagandistiska?" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3). Redan i rubriken har han inskränkt frågeställningen så att läsaren rimligen inte skall hitta på något tredje svar, exempelvis de till vänster säger något tänkvärt. I sitt resonemang utgår han från ett fast scenario att Alliansen sitter kvar med SD som stöd, vilket medför att man skall binda upp Mp och öppna för regeringssamverkan ännu mera högerut; var det inte någon på Mps partidagar som mumlade om folkpartiet (det kanske behövs en major istället för den snälle Eriksson). Men det finns ju en hel massa andra alternativ som är minst lika troliga. Tänk i fall vänstern på något sätt får tillräckligt med röster för att bilda regering, exempelvis.
Strategin blir så bra att själen dör
Felet med alla dessa strategiska övervägande är att de politiska partierna inte söker efter sin själ utan spekulerar i de åsikter som kan vinna flest väljare. Ett exempel på en dylik katastrofal felspekulation var Göran Perssons val av strategi inför valet 2006 medan högeralliansens spekulation var exempel på en lyckad. Bara det att dessa spekulationsåsikter vid val väcker stark besvikelse när regeringspolitiken sedan utformas, se på högerregeringens opinionssiffror i dag.
Formulera vänsterpolitik och krydda möjligen med strategi - inte tvärtom
För min del menar jag att partiet alltså bör söka efter sin själ och formulera en kraftfull vänsterpolitik, som man alltså kan stå för. Jag tror på den politiska märgen i budskapet inte på ett flaggande hit och dit beroende på vad någon gurustrateg säger är ett vinnande koncept. Exempelvis så säger flera att väljarna finns till mitten. Det är möjligt men den mittenpolitik som högerregeringen fört vill man i vart fall inte ha. Nej även om naturligtvis många väljare geografiskt befinner sig i mitten så är det vänsterns mer solidariska politik man åter vill ha.
Politiken måste samla partiet inte splittra
En högerfifflande strategi är därför förmodligen kontraproduktiv, precis som regeringssamverkan bara med Mp och att säga villkorslöst ja till Lissabonfördraget. I båda fallen så går partiledningen emot LO och en stor del av partiet och eftersom partiledningen är beroende av oss gräsrötter så går det aldrig väl i längden. I stället för att skapa samverkan i hela partiet har ledningen genom sina ställningstaganden skapat en stark oro och splittring. Det som du pinsamt lättfärdigt kallar för "gnäll".
Visioner skadar inte, men vänstervisioner tillsammans med LO
Jag hoppas att man lyssnar på mer seriösa rådgivare som förstår vikten att ha de sina bakom sig. Du kan ju själv göra det hypotetiska testet: 1) hade gnölet uppkommit om Mona Sahlin starkt gått ut med att skapa ett gemensamt regeringsalternativ till vänster? 2) hade vi kunnat ha en stark valrörelse i EU-valet om vi gått ut med att vi vill ha garanti för den svenska modellen för att rösta ja till Lissabon?
Sedan en mer personlig fråga till Stickan
Du som kan så mycket som statsvetare, tror du inte att det skulle bli en mer seriös debatt om du avstod att kalla alla som inte omfattar din mening för odemokratiska, "gnällvänster", "okunniga" eller i bästa fall "propagandistiska". Om man vill vara lika avfärdande så skulle man utan att debatten fördes framåt ett dyft kunna benämna dina inlägg som gnäll på "gnällvänstern", okunniga om den mångfald som präglar politik och propagandistiska. Är det så du vill att diskussionen skall föras inom partiet?
Stig-Björn Ljunggren skriver om "Socialdemokratiska gnällvänstern - okunniga eller propagandistiska?" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3). Redan i rubriken har han inskränkt frågeställningen så att läsaren rimligen inte skall hitta på något tredje svar, exempelvis de till vänster säger något tänkvärt. I sitt resonemang utgår han från ett fast scenario att Alliansen sitter kvar med SD som stöd, vilket medför att man skall binda upp Mp och öppna för regeringssamverkan ännu mera högerut; var det inte någon på Mps partidagar som mumlade om folkpartiet (det kanske behövs en major istället för den snälle Eriksson). Men det finns ju en hel massa andra alternativ som är minst lika troliga. Tänk i fall vänstern på något sätt får tillräckligt med röster för att bilda regering, exempelvis.
Strategin blir så bra att själen dör
Felet med alla dessa strategiska övervägande är att de politiska partierna inte söker efter sin själ utan spekulerar i de åsikter som kan vinna flest väljare. Ett exempel på en dylik katastrofal felspekulation var Göran Perssons val av strategi inför valet 2006 medan högeralliansens spekulation var exempel på en lyckad. Bara det att dessa spekulationsåsikter vid val väcker stark besvikelse när regeringspolitiken sedan utformas, se på högerregeringens opinionssiffror i dag.
Formulera vänsterpolitik och krydda möjligen med strategi - inte tvärtom
För min del menar jag att partiet alltså bör söka efter sin själ och formulera en kraftfull vänsterpolitik, som man alltså kan stå för. Jag tror på den politiska märgen i budskapet inte på ett flaggande hit och dit beroende på vad någon gurustrateg säger är ett vinnande koncept. Exempelvis så säger flera att väljarna finns till mitten. Det är möjligt men den mittenpolitik som högerregeringen fört vill man i vart fall inte ha. Nej även om naturligtvis många väljare geografiskt befinner sig i mitten så är det vänsterns mer solidariska politik man åter vill ha.
Politiken måste samla partiet inte splittra
En högerfifflande strategi är därför förmodligen kontraproduktiv, precis som regeringssamverkan bara med Mp och att säga villkorslöst ja till Lissabonfördraget. I båda fallen så går partiledningen emot LO och en stor del av partiet och eftersom partiledningen är beroende av oss gräsrötter så går det aldrig väl i längden. I stället för att skapa samverkan i hela partiet har ledningen genom sina ställningstaganden skapat en stark oro och splittring. Det som du pinsamt lättfärdigt kallar för "gnäll".
Visioner skadar inte, men vänstervisioner tillsammans med LO
Jag hoppas att man lyssnar på mer seriösa rådgivare som förstår vikten att ha de sina bakom sig. Du kan ju själv göra det hypotetiska testet: 1) hade gnölet uppkommit om Mona Sahlin starkt gått ut med att skapa ett gemensamt regeringsalternativ till vänster? 2) hade vi kunnat ha en stark valrörelse i EU-valet om vi gått ut med att vi vill ha garanti för den svenska modellen för att rösta ja till Lissabon?
Sedan en mer personlig fråga till Stickan
Du som kan så mycket som statsvetare, tror du inte att det skulle bli en mer seriös debatt om du avstod att kalla alla som inte omfattar din mening för odemokratiska, "gnällvänster", "okunniga" eller i bästa fall "propagandistiska". Om man vill vara lika avfärdande så skulle man utan att debatten fördes framåt ett dyft kunna benämna dina inlägg som gnäll på "gnällvänstern", okunniga om den mångfald som präglar politik och propagandistiska. Är det så du vill att diskussionen skall föras inom partiet?
torsdag 30 oktober 2008
Sju skäl varför vi inte bör tillåta en liten fundamentalistisk grupp hindra homoäktenskap
Religiösa fundamentalisten och abortmotståndaren Tuve Skånberg har fått en helsida på den nya bloggen Newsmill. Han påstår sig vilja ha större respekt för de kristnas uppfattning och skriver under rubriken "Sju skäl till varför homosexuella inte ska kunna ingå äktenskap"( http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/29/sju-skal-till-varfor-homosexuella-inte-ska-kunna-inga-aktenskap): Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner.
Stor majoritet vill ha en könsneutral äktenskapsbalk
Redan här lämnar Skånberg verkligheten eftersom en stor majoritet av Sveriges befolkning vill ha en könsneutral äktenskapsbalk. De flesta anser att det är odemokratiskt att utesluta homosexuella och göra skillnad. Vårt nuvarande rättssystem för familjebildning lämpar sig också väl för att göras könsneutralt. Detta särskilt som numera även barn ofta förekommer i homosexuella familjer.
Enhetlighet och ingen särbehandling
Systemet blir då enhetligt och markerar statsmakternas vilja att homosexuella, homosexuellas familjer och barn inte skall särbehandlas eller diskriminering i någon form tolereras. Detta är de demokratiska partierna i riksdagen eniga om med undantag för Kristdemokraterna, d.v.s. det parti Skånberg är med i. Men det är t.o.m. så att det finns en fraktion med ledamöter ända upp i KDs partistyrelse som fronderar mot ledningen i denna fråga. Man kan alltså säga att Skånberg representerar en liten fundamentalistisk kvarleva i något gammalt. Allt vad Skånberg säger är gammal skåpmat ältad under årtionden och så allmänt uttryckt att de mycket väl kan vändas i sin motsats, varvid jag följer Skånbergs numrering:
1. Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin "Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet". Alla dessa funktioner även omhändertagande av barn fyller både hetero- och homosexuella familjer. I en demokratisk stat finns det därför inte någon anledning att göra skillnad såvida man inte har svårigheter att låta homosexuella överhuvudtaget vara jämställda med heterosexuella. Detta har nästan alla riksdagspartioer insett. Det finns naturligtvis inte anledning att låta den lilla fördomsfulla grupp bestämma hur samhällets regler skall utformas.
2. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: "Fullvuxna män och kvinnor har rätt att... ingå äktenskap och bilda familj..." "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten." Att försöka använda mänskliga rättigheter för att på något sätt diskriminera homosexuella faller på sin egen orimlighet. FNs förklaring liksom den europeiska varianten gäller naturligtvis också homosexuella.
Bara att använda Mänskliga rättigheter som slagträ mot homosexuella är lika absurt som att påstå att Guds allomfattande kärlek bara tolererar heterosexuell kärlek. Jag skulle vilja påstå att denna mänskliga förminskning av Gud är hädelse. Men så förblindade blir alltså dessa fundamentalister. Allomfattande kärlek omfattar naturligtvis också homosexuell kärlek. Gud har inte fördomar - det är minniskor som har sådana.
3. Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status... Skånsbergs tanke som äktenskapscertifikatet som något slags avelspremie är ganska motbjudande. Även detta är också ett tankefel eftersom familjebildningen inte primärt åsyftar själva avlandet vilket med önskvärd tydlighet framgår av att ett ganska avsevärt antal barn föds utanför äktenskapet. Nej ett av huvudsyftena med familjen är omhändertagandet av barn och det sker naturligtvis lika bra inom den homosexuella familjens ram. Det är bara fördomar som hindrar en del personer att se detta.
4. Den franska utredningen framhöll att "det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet". Nu gäller det ju svensk lagstiftning och där har man löst denna fråga inte genom en "faderskapstanke" (som t.o.m. torde vara den främmande för den franska lagstiftningen) utan genom en faderskapspresumtion och det fungerar allldeles utmärkt även i det i riksdagen lagda förslaget. Man må väl i alla blygsamhet tillägga att äktenskapet har en betydelse även utanför omhändertagandet av barn, vilket det stora antalet barnlösa äktenskap ger en antydan om.
Dessutom så visar utvecklingen o världen att man på flera håll inte alls ser några komplikationer för familjerätten med könsneutrala äktenskap. Sålunda har följande länder infört äktenskap också för oss homosexuella: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Inte heller har man i dessa länder upptäckt några komplikationer vid tillämpning av internationell rätt.
5. Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. - Ett av de mer skamlösa argumenten som Skånberg anför och som såvitt man kan se saknar religiös bakgrund. Det är i sig riktigt att det finns länder som inte tillåter homosexuella adotivföräldrar. Men frågan är om vi skall låta reglera vårt demokratiska samhälle i enlighet med de fördomar som må finnas i andra länder?
6. Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6). - Ännu ett tankefel eftersom äktenskapet faktiskt inte alls "förvaltats" av kyrkan. Vad kyrkan har "förvaltat" är vigseln men knappast äktenskapet som reglerats i borgerlig lagstiftning. Och det förbättras inte av skapelsekapitlet där heterofiler uppmanas att vara fruktsamma och fylla jorden eller Jesus ord om ett kött. Historieskrivningen visar också brister då på Olof Skötkonungs tid omkr. år 1000 inte ens en svensk kyrka var påtänkt.
7. Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar - Här tar sig Skånsberg oro för följderna av könsneutrala äktenskap sig ganska hysteriska former. De som hyser samma betänkligheter upp med en hand! Det gäller att klargöra för sig att Skånsberg representerar en minoritetsgrupp bland kristna och än mer uttalat i samhället i stort; i en intensiv kampanj har man bara lyckat få stöd av 61 253 insamlade namn.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Därför är det viktigt att äktenskapet får en könsneutral omfattning och alltså kommer att omfatta alla familjer i Sverige så att familjerätten kan fylla den stabiliserande verkan som är avsedd i samhällsbygget, där alla familjer utgör byggstenar. Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga på fördomar hur gamla och rotade de än är.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp av de kristna hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution, om barnens intresse och en demokratisk samhällssyn blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Stor majoritet vill ha en könsneutral äktenskapsbalk
Redan här lämnar Skånberg verkligheten eftersom en stor majoritet av Sveriges befolkning vill ha en könsneutral äktenskapsbalk. De flesta anser att det är odemokratiskt att utesluta homosexuella och göra skillnad. Vårt nuvarande rättssystem för familjebildning lämpar sig också väl för att göras könsneutralt. Detta särskilt som numera även barn ofta förekommer i homosexuella familjer.
Enhetlighet och ingen särbehandling
Systemet blir då enhetligt och markerar statsmakternas vilja att homosexuella, homosexuellas familjer och barn inte skall särbehandlas eller diskriminering i någon form tolereras. Detta är de demokratiska partierna i riksdagen eniga om med undantag för Kristdemokraterna, d.v.s. det parti Skånberg är med i. Men det är t.o.m. så att det finns en fraktion med ledamöter ända upp i KDs partistyrelse som fronderar mot ledningen i denna fråga. Man kan alltså säga att Skånberg representerar en liten fundamentalistisk kvarleva i något gammalt. Allt vad Skånberg säger är gammal skåpmat ältad under årtionden och så allmänt uttryckt att de mycket väl kan vändas i sin motsats, varvid jag följer Skånbergs numrering:
1. Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin "Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet". Alla dessa funktioner även omhändertagande av barn fyller både hetero- och homosexuella familjer. I en demokratisk stat finns det därför inte någon anledning att göra skillnad såvida man inte har svårigheter att låta homosexuella överhuvudtaget vara jämställda med heterosexuella. Detta har nästan alla riksdagspartioer insett. Det finns naturligtvis inte anledning att låta den lilla fördomsfulla grupp bestämma hur samhällets regler skall utformas.
2. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: "Fullvuxna män och kvinnor har rätt att... ingå äktenskap och bilda familj..." "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten." Att försöka använda mänskliga rättigheter för att på något sätt diskriminera homosexuella faller på sin egen orimlighet. FNs förklaring liksom den europeiska varianten gäller naturligtvis också homosexuella.
Bara att använda Mänskliga rättigheter som slagträ mot homosexuella är lika absurt som att påstå att Guds allomfattande kärlek bara tolererar heterosexuell kärlek. Jag skulle vilja påstå att denna mänskliga förminskning av Gud är hädelse. Men så förblindade blir alltså dessa fundamentalister. Allomfattande kärlek omfattar naturligtvis också homosexuell kärlek. Gud har inte fördomar - det är minniskor som har sådana.
3. Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status... Skånsbergs tanke som äktenskapscertifikatet som något slags avelspremie är ganska motbjudande. Även detta är också ett tankefel eftersom familjebildningen inte primärt åsyftar själva avlandet vilket med önskvärd tydlighet framgår av att ett ganska avsevärt antal barn föds utanför äktenskapet. Nej ett av huvudsyftena med familjen är omhändertagandet av barn och det sker naturligtvis lika bra inom den homosexuella familjens ram. Det är bara fördomar som hindrar en del personer att se detta.
4. Den franska utredningen framhöll att "det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet". Nu gäller det ju svensk lagstiftning och där har man löst denna fråga inte genom en "faderskapstanke" (som t.o.m. torde vara den främmande för den franska lagstiftningen) utan genom en faderskapspresumtion och det fungerar allldeles utmärkt även i det i riksdagen lagda förslaget. Man må väl i alla blygsamhet tillägga att äktenskapet har en betydelse även utanför omhändertagandet av barn, vilket det stora antalet barnlösa äktenskap ger en antydan om.
Dessutom så visar utvecklingen o världen att man på flera håll inte alls ser några komplikationer för familjerätten med könsneutrala äktenskap. Sålunda har följande länder infört äktenskap också för oss homosexuella: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Inte heller har man i dessa länder upptäckt några komplikationer vid tillämpning av internationell rätt.
5. Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. - Ett av de mer skamlösa argumenten som Skånberg anför och som såvitt man kan se saknar religiös bakgrund. Det är i sig riktigt att det finns länder som inte tillåter homosexuella adotivföräldrar. Men frågan är om vi skall låta reglera vårt demokratiska samhälle i enlighet med de fördomar som må finnas i andra länder?
6. Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6). - Ännu ett tankefel eftersom äktenskapet faktiskt inte alls "förvaltats" av kyrkan. Vad kyrkan har "förvaltat" är vigseln men knappast äktenskapet som reglerats i borgerlig lagstiftning. Och det förbättras inte av skapelsekapitlet där heterofiler uppmanas att vara fruktsamma och fylla jorden eller Jesus ord om ett kött. Historieskrivningen visar också brister då på Olof Skötkonungs tid omkr. år 1000 inte ens en svensk kyrka var påtänkt.
7. Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar - Här tar sig Skånsberg oro för följderna av könsneutrala äktenskap sig ganska hysteriska former. De som hyser samma betänkligheter upp med en hand! Det gäller att klargöra för sig att Skånsberg representerar en minoritetsgrupp bland kristna och än mer uttalat i samhället i stort; i en intensiv kampanj har man bara lyckat få stöd av 61 253 insamlade namn.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Därför är det viktigt att äktenskapet får en könsneutral omfattning och alltså kommer att omfatta alla familjer i Sverige så att familjerätten kan fylla den stabiliserande verkan som är avsedd i samhällsbygget, där alla familjer utgör byggstenar. Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga på fördomar hur gamla och rotade de än är.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp av de kristna hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution, om barnens intresse och en demokratisk samhällssyn blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning.
tisdag 28 oktober 2008
Så här ljuger högerregeringen om pensionärsskatten!
Tidningsanka
Pensionärerna får sänkt skatt stod det att läsa i tidningen i söndags. ”Sänkningen” skulle variera mellan 90 och 670 kronor i månaden. Men vad man då helt plötsligt glömt bort var den straffbeskattning som baksidan av jobbavdraget innebär
Skattesänkning = Straffbeskattning Institutet för Privatekonomi Swedbank har räknat fram hur stora skattesäkningarna blir enligt de två första kolumnerna. Den skattesänkning som är särskilt riktad till dem som har pensionsinkomster sker genom att grundavdraget höjs. Tar man hänsyn till högerregeringens ”skattesänkning” och jämför den med skattetabell 31 för år 2008 så får man fram straffskatt per mån och år, dvs det belopp en pensionär betalar extra jämfört med om samma belopp intjänats av direkt arbete (källa Skatteverkets skattetabeller). Redan vid en pension på 18 – 22000 kr uppgår straffskatten till 10000 kr per år. Till saken hör att verkligheten förmodligen kommer att bli än värre för pensionärerna eftersom högerregeringen mumlat om ytterligare ökning av jobbavdraget.
Kr/mån ”Skattesänkning” Straffskatt/mån Straffskatt/år
6000 --------- 350 ---------------- 160 ------------- 1920
7000 --------- 280 ---------------- 230 ------------- 2760
8000 -------- 220 ---------------- 290 ------------- 3480
10000 -------- 130 ---------------- 387 ------------- 4644
12000 -------- 130 ---------------- 447 ------------- 5364
14000 -------- 130 ---------------- 526 ------------- 6312
16000 -------- 130 ---------------- 606 ------------- 7272
18000 -------- 130 ---------------- 685 ------------- 8220
20000 -------- 130 ---------------- 764 ------------- 9408
22000 -------- 130 ---------------- 843 ------------- 10116
24000 -------- 130 ---------------- 922 ------------- 11064
26000 -------- 130 ---------------- 981 ------------- 11772
28000 -------- 90 ---------------- 1048 ------------- 12576
Pension = standardsänkning
När man går i pension så minskar dessutom inkomsten ganska mycket eftersom den uppskjutna lönen, pensionen, är mycket mindre än lönen. Redan här blir det en stor standardförsämring för oss pensionärer. I andra länder är man medveten om detta och brukar tillhandahålla pensionärsrabatter på kommunikationer, i affärer, hos frisören, hos läkaren, på bio och teater ja så gott som överallt. Men inte så i Sverige. Här har man t.o.m. med högerregeringen skapat en speciell straffskattetabell för att kräva ut mer skatt av pensionärerna än löntagarna. Det är inte bara skamligt utan cyniskt elakt att ytterligare inskränka det som en gammal har att röra sig med.
Inte mindre utgifter men andra utgifter Det har sagts att man inte har alla utgifter för arbetsresor , fackförening och a-kassa. Nä, just det. Men det är redan korrigerat genom att pension är mycket lägre. Dessutom så medför åldern större utgifter för att anlita hjälp i olika avseenden och också sjuk- och medicinkostnader. Jag upprepar det är cyniskt elakt att ytterligare straffbeskatta pensionärer. Mått på cynismen finns i tabellen ovan.
"Jobbavdraget" gynnar inte arbetslinjen
Huvudskälet som högerregeringen anfört är att man har en arbetslinje som man på detta sätt vill gynna. Varför kräver ingen bevisen för detta? Om folk har arbete skulle ett jobbavdrag få dem att arbeta mer eller vad? Om folk har avskedats på grund av arbetsbrist på vad sätt skapar jobbavdrag en lösning på bristsituationen? Om folk är sjuka kan det antas att man återvinner sin hälsa om man inte får något jobbavdrag? Det har inte framkommit tillstymmelse till bevis att jobbavdraget skapar fler arbetstillfällen. Det enda högerregeringens politik medfört är att mer än en halv miljon arbetstagare i dag saknar a-kassa när nu tiderna börjar kärva.
Generella skattesänkningar stimulerar
Däremot finns det en nationalekonomisk grundregel, nämligen att skattesänkningar i sig innebär en stimulans. Detta eftersom skattesänkningen ger mer pengar i handen på konsumenter för att köpa varor och tjänster. Härigenom ökar behovet av arbetskraft att producera varorna och utföra tjänsterna. Om skattsänkningen sprids på hela befolkningen, inklusive de 1,7 miljonerna pensionärer så ökar alltså denna jobbstimulerande effekt högst avsevärt. Men om man istället straffbeskattar hela pensionärskollektivet så tvingas alla pensionärer att inskränka sin konsumtion, vilket alltså är starkt kontraproduktivt.
Pensionärer, sjuka och arbetslösa delfinansierar jobbavdraget
Det är alltså en lögn, som tydligen accepterats, att jobbavdraget skulle bidra till fler arbetstillfällen. Därför framstår det cyniska i denna straffbeskattning som desto mer säreget. Och låt inte lura dig av talet om högerregeringens skattesänkningar för pensionärer.
Det är ju faktiskt på det sättet att pensionärer, sjuka och arbetslösa på detta sätt tvingas delvis betala skattesänkningarna för dem som har arbete och försörjning. Högerregeringens omvända robinhood.
Pensionärerna får sänkt skatt stod det att läsa i tidningen i söndags. ”Sänkningen” skulle variera mellan 90 och 670 kronor i månaden. Men vad man då helt plötsligt glömt bort var den straffbeskattning som baksidan av jobbavdraget innebär
Skattesänkning = Straffbeskattning Institutet för Privatekonomi Swedbank har räknat fram hur stora skattesäkningarna blir enligt de två första kolumnerna. Den skattesänkning som är särskilt riktad till dem som har pensionsinkomster sker genom att grundavdraget höjs. Tar man hänsyn till högerregeringens ”skattesänkning” och jämför den med skattetabell 31 för år 2008 så får man fram straffskatt per mån och år, dvs det belopp en pensionär betalar extra jämfört med om samma belopp intjänats av direkt arbete (källa Skatteverkets skattetabeller). Redan vid en pension på 18 – 22000 kr uppgår straffskatten till 10000 kr per år. Till saken hör att verkligheten förmodligen kommer att bli än värre för pensionärerna eftersom högerregeringen mumlat om ytterligare ökning av jobbavdraget.
Kr/mån ”Skattesänkning” Straffskatt/mån Straffskatt/år
6000 --------- 350 ---------------- 160 ------------- 1920
7000 --------- 280 ---------------- 230 ------------- 2760
8000 -------- 220 ---------------- 290 ------------- 3480
10000 -------- 130 ---------------- 387 ------------- 4644
12000 -------- 130 ---------------- 447 ------------- 5364
14000 -------- 130 ---------------- 526 ------------- 6312
16000 -------- 130 ---------------- 606 ------------- 7272
18000 -------- 130 ---------------- 685 ------------- 8220
20000 -------- 130 ---------------- 764 ------------- 9408
22000 -------- 130 ---------------- 843 ------------- 10116
24000 -------- 130 ---------------- 922 ------------- 11064
26000 -------- 130 ---------------- 981 ------------- 11772
28000 -------- 90 ---------------- 1048 ------------- 12576
Pension = standardsänkning
När man går i pension så minskar dessutom inkomsten ganska mycket eftersom den uppskjutna lönen, pensionen, är mycket mindre än lönen. Redan här blir det en stor standardförsämring för oss pensionärer. I andra länder är man medveten om detta och brukar tillhandahålla pensionärsrabatter på kommunikationer, i affärer, hos frisören, hos läkaren, på bio och teater ja så gott som överallt. Men inte så i Sverige. Här har man t.o.m. med högerregeringen skapat en speciell straffskattetabell för att kräva ut mer skatt av pensionärerna än löntagarna. Det är inte bara skamligt utan cyniskt elakt att ytterligare inskränka det som en gammal har att röra sig med.
Inte mindre utgifter men andra utgifter Det har sagts att man inte har alla utgifter för arbetsresor , fackförening och a-kassa. Nä, just det. Men det är redan korrigerat genom att pension är mycket lägre. Dessutom så medför åldern större utgifter för att anlita hjälp i olika avseenden och också sjuk- och medicinkostnader. Jag upprepar det är cyniskt elakt att ytterligare straffbeskatta pensionärer. Mått på cynismen finns i tabellen ovan.
"Jobbavdraget" gynnar inte arbetslinjen
Huvudskälet som högerregeringen anfört är att man har en arbetslinje som man på detta sätt vill gynna. Varför kräver ingen bevisen för detta? Om folk har arbete skulle ett jobbavdrag få dem att arbeta mer eller vad? Om folk har avskedats på grund av arbetsbrist på vad sätt skapar jobbavdrag en lösning på bristsituationen? Om folk är sjuka kan det antas att man återvinner sin hälsa om man inte får något jobbavdrag? Det har inte framkommit tillstymmelse till bevis att jobbavdraget skapar fler arbetstillfällen. Det enda högerregeringens politik medfört är att mer än en halv miljon arbetstagare i dag saknar a-kassa när nu tiderna börjar kärva.
Generella skattesänkningar stimulerar
Däremot finns det en nationalekonomisk grundregel, nämligen att skattesänkningar i sig innebär en stimulans. Detta eftersom skattesänkningen ger mer pengar i handen på konsumenter för att köpa varor och tjänster. Härigenom ökar behovet av arbetskraft att producera varorna och utföra tjänsterna. Om skattsänkningen sprids på hela befolkningen, inklusive de 1,7 miljonerna pensionärer så ökar alltså denna jobbstimulerande effekt högst avsevärt. Men om man istället straffbeskattar hela pensionärskollektivet så tvingas alla pensionärer att inskränka sin konsumtion, vilket alltså är starkt kontraproduktivt.
Pensionärer, sjuka och arbetslösa delfinansierar jobbavdraget
Det är alltså en lögn, som tydligen accepterats, att jobbavdraget skulle bidra till fler arbetstillfällen. Därför framstår det cyniska i denna straffbeskattning som desto mer säreget. Och låt inte lura dig av talet om högerregeringens skattesänkningar för pensionärer.
Det är ju faktiskt på det sättet att pensionärer, sjuka och arbetslösa på detta sätt tvingas delvis betala skattesänkningarna för dem som har arbete och försörjning. Högerregeringens omvända robinhood.
"Förkrossande allians" - men räcker det för att försvara löntagarnas rättigheter?
Beröm för EU-S-parlamentariker
Per Wirtén har en bra artikel på Dagens arena, När hände det senast? -
Vänstern byggde förkrossande allians i symbolladdad maktfråga (http://www.dagensarena.se/text/2008/10/debatten-efter-vaxholm-ar-en-vaxande-berattelse-om-politisk-kamp). Den ger Jan Andersson och det socialdemokratiska alliansbygget välmotiverad kredit. Men räcker det? Med starka högerkrafter i Europa kommer följden ändå bli lönedumpning och i förlängningen social oro med djupa motsättningar både mellan arbetsgivare och arbetstagare, men framförallt mellan befolkningar i olika medlemsstater. Härtill en utbredd misstro mot utvidgning av EU, särskilt som invånarstarka låglöneländer står på tur.
Hoppas kan man - men frågetecknen..
Per Wirténs artikel bygger litet på: Hoppas kan man! Men det är flera frågetecken. Ett är vilka ändringar gjordes i ursprungsrapporten - finns det något kvar? Ett annat är hur röstade de svenska parlamentarikerna - något som kan vara av intresse inför EU-valet.? Ett tredje är att parlamentet röstat igenom en rekommendation till Kommissionen?
Ändringar mot förnyat mandat?
Till det säger Per W att möjligen kan Parlamentet utöva press på Kommissionen då den skall förnyas nästa år och på så sätt tvinga fram en lagstiftning. Hoppas kan man ju . Men när såg vi en högermajoritet utöva press på en av huvudsakligen högerkrafter tillsatt kommission och dessutom få grönt från mertalet högerstyrda medlemsstater för att garantera fackliga rättigheter? Det är många höga högertrösklar som skall passeras. Så det kanske är dags att på allvar börja undra över om det finns en säkrare väg?
Röstvillkor
Den enda säkra vägen som jag ser är att socialdemokratiska riksdagsmännen, vars ja-bidrag är nödvändiga för ratifikation p.g.a. kravet på kvalificerad majoritet, är att på något sätt villkora sitt ja. Jag vet inte om det är möjligt att rösta Ja men avge en röstförklaring som innehåller villkor. I annat fall bör de socialdemokratiska riksdagsmännen rösta nej med röstförklaringen att så snart garantier lämnas för den svenska modellen så kommer vi att rösta ja.
Art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.Ett dylikt ställningstagande är desto viktigare eftersom Lissabonfördraget lagfärster de principer som ligger bakom Laval-domen och dess efterföljare, nämligen att den fria rörligheten tar över grundläggande rättigheter såsom kollektivavatals- och strejkrätt. Detta framgår av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Svika förtroendet...
Säger vi villkorslöst Ja så är det förmodligen kört för lång tid. Frågan är då berättigad: Har vi fullgjort vår plikt att försvara löntagarnas villkor och fackföreningarnas möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. Eller har vi svikit deras förtroende?
Per Wirtén har en bra artikel på Dagens arena, När hände det senast? -
Vänstern byggde förkrossande allians i symbolladdad maktfråga (http://www.dagensarena.se/text/2008/10/debatten-efter-vaxholm-ar-en-vaxande-berattelse-om-politisk-kamp). Den ger Jan Andersson och det socialdemokratiska alliansbygget välmotiverad kredit. Men räcker det? Med starka högerkrafter i Europa kommer följden ändå bli lönedumpning och i förlängningen social oro med djupa motsättningar både mellan arbetsgivare och arbetstagare, men framförallt mellan befolkningar i olika medlemsstater. Härtill en utbredd misstro mot utvidgning av EU, särskilt som invånarstarka låglöneländer står på tur.
Hoppas kan man - men frågetecknen..
Per Wirténs artikel bygger litet på: Hoppas kan man! Men det är flera frågetecken. Ett är vilka ändringar gjordes i ursprungsrapporten - finns det något kvar? Ett annat är hur röstade de svenska parlamentarikerna - något som kan vara av intresse inför EU-valet.? Ett tredje är att parlamentet röstat igenom en rekommendation till Kommissionen?
Ändringar mot förnyat mandat?
Till det säger Per W att möjligen kan Parlamentet utöva press på Kommissionen då den skall förnyas nästa år och på så sätt tvinga fram en lagstiftning. Hoppas kan man ju . Men när såg vi en högermajoritet utöva press på en av huvudsakligen högerkrafter tillsatt kommission och dessutom få grönt från mertalet högerstyrda medlemsstater för att garantera fackliga rättigheter? Det är många höga högertrösklar som skall passeras. Så det kanske är dags att på allvar börja undra över om det finns en säkrare väg?
Röstvillkor
Den enda säkra vägen som jag ser är att socialdemokratiska riksdagsmännen, vars ja-bidrag är nödvändiga för ratifikation p.g.a. kravet på kvalificerad majoritet, är att på något sätt villkora sitt ja. Jag vet inte om det är möjligt att rösta Ja men avge en röstförklaring som innehåller villkor. I annat fall bör de socialdemokratiska riksdagsmännen rösta nej med röstförklaringen att så snart garantier lämnas för den svenska modellen så kommer vi att rösta ja.
Art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.Ett dylikt ställningstagande är desto viktigare eftersom Lissabonfördraget lagfärster de principer som ligger bakom Laval-domen och dess efterföljare, nämligen att den fria rörligheten tar över grundläggande rättigheter såsom kollektivavatals- och strejkrätt. Detta framgår av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Svika förtroendet...
Säger vi villkorslöst Ja så är det förmodligen kört för lång tid. Frågan är då berättigad: Har vi fullgjort vår plikt att försvara löntagarnas villkor och fackföreningarnas möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. Eller har vi svikit deras förtroende?
söndag 26 oktober 2008
Det var ett jävla gnällande på att "det är ett jävla gnällande på Mona Sahlin".
Thomas Hartman & Co
Det finns en del moralister som försöker ta poäng på att det i partiet finns olika meningar om vägen mot att vinna valet 2010. En riktig fullblodsmoralism av gammalt hederligt slag serverar Thomas Hartman på sin blogg just nu, assisterad av flera medjamsare. Inte ett enda exempel på vad han menar utan svepande formuleringar som kan innefatta det mesta som förekommer på s-info just nu. Är man riktigt elak så verkar det vara ett sätt att skaffa sig en fjäder i karriärshatten och samtidigt läggande en våt filt över den demokratiska medlemsdebatten.
Sälja lotter är bra för kverulanter
Thomas Hartman klagar över att "Det var då ett jävla gnällande på Mona
Sahlin" ( http://www.hartman.nu/2008/10/25/det-var-da-ett-javla-gnallande-pa-mona-sahlin/) Nej, istället skall vi om Thomas får bestämma sälja mer lotter, skriva fler insändare och peka på visionen för vart vi ska. Vi vanliga medlemmar som inte uppnått Thomas egen position såsom politiskt orakel beter oss "som fågelungar som ska bli matade hela tiden utan eget ansvar". Vi är helt enkelt en bunt kverulanter av värsta slag.
Vad gnälls det om?
Men vad är det då man "gnällt om". Vad jag förstår så är det huvudsakligen två frågor, nämligen regeringssamverkan och ratificeringen av Lissabonfördraget. I båda dessa frågor har partiledningen, symboliserad av Mona Sahlin, intagit en ståndpunkt som är i tvärt mot LO och partifolk till vänster.
Mp-sjabbel
När det gäller regeringssamverkan så har sjabblet kommit att klargöra för väljarna att det inte finns något friktionsfritt fungerande regeringssamverkan på vänsterkanten. För många partimedlemmar, särskilt LO-anknutna, har också tyckt att det varit oroväckande att V inte funnits med i det att Mp drar åt höger och saknar en ideologisk bakgrund som ger Mp fria händer åt höger bl.a. i arbetsrättsliga frågor. Detta kommer att kräva åtskilligt partiarbete för att restaurera
Lissabonsjabbel
När det gäller ratficeringen av Lissabonfördraget utan att avvakta konsekvensutredningen, vilket LO och en rad partiorganisationer krävt, så går man ut med samma olyckliga strategi. Det säger ju sig nämligen självt att man inte röstar Ja först och sedan tar reda på vad Ja innebär.
Svek mot löntagarna
När tiden gått och man sett klart att Lissabonfördraget lagfäster EG-domstolens marknadsliberala domslut att ge de fria rörligheterna överhöghet över grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan) så kommer man att se detta som ett stort svek mot löntagarna. Genom att ratificeringen kräver kvalificerad majoritet har socialdemokratiska gruppen möjlighet att villkora godkännandet av att garanti skapas för den svenska modellen. Sumpar man den chansen så kommer även detta att betraktas som ett svek.
Demokratiskt förhållningssätt
Skulle man inte få diskutera och pressa på i dessa frågor som enligt ens uppfattning innefattar grava startegiska misstag av partiledningen? Är det så du menar, Thomas, (vilket ju inte framgår av din blänkare) så håller jag verkligen inte med dig. Det framstår också som säreget för en demokrat.
Det finns en del moralister som försöker ta poäng på att det i partiet finns olika meningar om vägen mot att vinna valet 2010. En riktig fullblodsmoralism av gammalt hederligt slag serverar Thomas Hartman på sin blogg just nu, assisterad av flera medjamsare. Inte ett enda exempel på vad han menar utan svepande formuleringar som kan innefatta det mesta som förekommer på s-info just nu. Är man riktigt elak så verkar det vara ett sätt att skaffa sig en fjäder i karriärshatten och samtidigt läggande en våt filt över den demokratiska medlemsdebatten.
Sälja lotter är bra för kverulanter
Thomas Hartman klagar över att "Det var då ett jävla gnällande på Mona
Sahlin" ( http://www.hartman.nu/2008/10/25/det-var-da-ett-javla-gnallande-pa-mona-sahlin/) Nej, istället skall vi om Thomas får bestämma sälja mer lotter, skriva fler insändare och peka på visionen för vart vi ska. Vi vanliga medlemmar som inte uppnått Thomas egen position såsom politiskt orakel beter oss "som fågelungar som ska bli matade hela tiden utan eget ansvar". Vi är helt enkelt en bunt kverulanter av värsta slag.
Vad gnälls det om?
Men vad är det då man "gnällt om". Vad jag förstår så är det huvudsakligen två frågor, nämligen regeringssamverkan och ratificeringen av Lissabonfördraget. I båda dessa frågor har partiledningen, symboliserad av Mona Sahlin, intagit en ståndpunkt som är i tvärt mot LO och partifolk till vänster.
Mp-sjabbel
När det gäller regeringssamverkan så har sjabblet kommit att klargöra för väljarna att det inte finns något friktionsfritt fungerande regeringssamverkan på vänsterkanten. För många partimedlemmar, särskilt LO-anknutna, har också tyckt att det varit oroväckande att V inte funnits med i det att Mp drar åt höger och saknar en ideologisk bakgrund som ger Mp fria händer åt höger bl.a. i arbetsrättsliga frågor. Detta kommer att kräva åtskilligt partiarbete för att restaurera
Lissabonsjabbel
När det gäller ratficeringen av Lissabonfördraget utan att avvakta konsekvensutredningen, vilket LO och en rad partiorganisationer krävt, så går man ut med samma olyckliga strategi. Det säger ju sig nämligen självt att man inte röstar Ja först och sedan tar reda på vad Ja innebär.
Svek mot löntagarna
När tiden gått och man sett klart att Lissabonfördraget lagfäster EG-domstolens marknadsliberala domslut att ge de fria rörligheterna överhöghet över grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan) så kommer man att se detta som ett stort svek mot löntagarna. Genom att ratificeringen kräver kvalificerad majoritet har socialdemokratiska gruppen möjlighet att villkora godkännandet av att garanti skapas för den svenska modellen. Sumpar man den chansen så kommer även detta att betraktas som ett svek.
Demokratiskt förhållningssätt
Skulle man inte få diskutera och pressa på i dessa frågor som enligt ens uppfattning innefattar grava startegiska misstag av partiledningen? Är det så du menar, Thomas, (vilket ju inte framgår av din blänkare) så håller jag verkligen inte med dig. Det framstår också som säreget för en demokrat.
fredag 24 oktober 2008
Ett försvarstal för SAPs ställningstagande betr. Lissabon.
SAP godkände tidigt förslaget till Lissabonfördrag såsom ett framtidsdokument för fredsprojektet med ett utvidgat EU. Ingen hade en tanke på att den svenska modellen, fackföreningens rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder för att genomdriva krav på sådant avtal på något sätt påverkades. Och det var ju bra att man inte tänkte så mycket på det.
Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Lagom till jul, den 18 december samma år, gavs Laval-målet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke: uppskov på 5 dagar för att inte oroa fördragsprocessen. Men en sådan tanke får naturligtvis inte tänkas om EUs högsta organ EG-domstolen. I sina röda slängkappor och yviga peruker kan de naturligtvis inte delta i ett politiskt tjyv- och rackarspel. Hur skulle det se ut?
Efter Laval kom Viking Line, Ruffert och Luxemburg. Vidare har EU-Kommissionen lämnat in en stämning mot Tyskland i samband med offentlig upphandling. Alla målen andas visserligen en rent marknadsliberal inställning till facket och fackliga rättigheter. Samtidigt är det ju bra att det blir litet ordning och reda med vem som bestämmer på arbetsmarknaden och strejker kostar ju pengar för de av högerkrafterna omhuldade arbetsgivarna. Och vi kan ju inte räkna med att få bestämma allt.
Nu försäkrar dessutom ledande socialdemokraterna Jan Andersson, Jens Nilsson, Sven-Erik Österberg, Urban Ahlin, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och andra i ärendet väl insatta att det gamla Nicefördraget är mycket sämre och ligger till grund för EG-domstolens domar medan det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
När man hör sådana auktoritativa uttalanden måste det väl vara en ren osanning att EG-domstolen under Lissabonfördraget skulle fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström har visserligen uttalat sig så. Men de har förmodligen bara missuppfattat saken.
Jag blev jätteglad när jag såg att de tagit in rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder i art 28 i Rättighetsstadgan som är juridiskt bindande, vilket bl.a. Jan Andersson så finurligt pekat på. Litet tveksam blev jag när jag läste vidare i art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Där stod nämligen, vilken ingen av de ovannämnda socialdemokraterna pekat på, att de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) vid konflikt tar över de grundläggande rättigheterna. Men det är säkert inte så viktigt. Dessutom så kanske det inte är lika juridiskt bindande?
Irländarna röstade nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Irländare är ju litet konstiga – tar gärna för sig med fördelar men ställer sedan inte upp för andra. "Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", sa Mona Sahlin till TT. Men det gäller säkerligen inte längre eftersom det är en sådan brådska med ratificeringen. Tydligen är det mest vägande skälet att högerregeringen fått klart för sig att det är en spricka i socialdemokratiska gruppen. Litet oklart varför det skall få oss socialdemokrater att delta i snabbratificering. Men det är så mycket man får finna sig i utan att kvirra.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av ett JA redovisats. Men varför denna formalism. Nu har riksdagsgruppen beslutat att det blir JA antingen man vet konsekvenserna eller ej. Och jag håller oförbehållsamt med eftersom det är i det närmaste ojuste att utnyttja att man har ett trumfkort på hand. Jens Nilson jämtlandsordförande i S har så väl formulerat det: ”Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget.” Och oansvariga är bara ett par knickerdicker som lägger ner sina röster. Vilken hejdlöst dum demonstration bara därför att man skall följa en LO-kongress diktat och dessutom ta reda på vad man beslutar om.
Detta att man släpper konsekvensutredningen och alla villkor har partiledningen så klokt kompenserat med uttalanden och olika ganska hårdföra krav. Exempelvis publicerade ordföranden i LO, TCO respektive SAP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008 ”Regeringen måste värna den svenska modellen”: För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Bra, på dem bara men inget ultimatum det är fackliga rättigheter inte värda.
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt och senare en rad socialdemokrater och LO-funktionärer från norra Sverige ungefär följande
• att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
• att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal och en social klausul införs
• att rätten att vidta stridsåtgärder för upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
• att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
• Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget
Ypperligt att kraven ställs. Hårda tag. Redan därigenom klargör man ju att man står på löntagarnas sida. Sedan att de marknadsliberala högerkrafterna i Sveriges regering och EU-kommissionen förklarat att man fullständigt struntar i kraven det var ju väntat. När vi släppt vårt trumfkort att villkora ratificeringen så kan vi ju bara hålla god min i elakt spel. Annars tappar vi ju ansiktet. Och gud nåde den som nämner ordet svek mot löntagarna!
Där finns också exempel på överdrivna sådana krav exempelvis från fackfolk som Lindholm och Tilly som pekat på risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt". De talar säkert i egen sak. Och att måla faen på väggen är ju lätt och sedan kan det vara svårt att få bort klottret.
En glad Jan Andersson, som fått en kraftigt reviderad upplaga av sin rapport godkänd av parlamentet skriver 2-0 till socialdemokraterna i EU-parlamentet. Samtidigt skrivs på Europaportalen: Europaparlamentets beslut har ingen direkt juridisk betydelse utan utgör bara en rekommendation. Uttalandet kan ses som ett försök att påverka EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Och det är väl jättebra att man försöker påverka. Tur att det finns sådana eldsjälar.
Själv vill jag slutligen citera ur ett brev som den ganska kände författaren August Strindberg skrev apropå ”En dåres försvarstal” i ett brev till kollegan Axel Lundegård i november 1887:
"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats.”
Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Lagom till jul, den 18 december samma år, gavs Laval-målet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke: uppskov på 5 dagar för att inte oroa fördragsprocessen. Men en sådan tanke får naturligtvis inte tänkas om EUs högsta organ EG-domstolen. I sina röda slängkappor och yviga peruker kan de naturligtvis inte delta i ett politiskt tjyv- och rackarspel. Hur skulle det se ut?
Efter Laval kom Viking Line, Ruffert och Luxemburg. Vidare har EU-Kommissionen lämnat in en stämning mot Tyskland i samband med offentlig upphandling. Alla målen andas visserligen en rent marknadsliberal inställning till facket och fackliga rättigheter. Samtidigt är det ju bra att det blir litet ordning och reda med vem som bestämmer på arbetsmarknaden och strejker kostar ju pengar för de av högerkrafterna omhuldade arbetsgivarna. Och vi kan ju inte räkna med att få bestämma allt.
Nu försäkrar dessutom ledande socialdemokraterna Jan Andersson, Jens Nilsson, Sven-Erik Österberg, Urban Ahlin, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och andra i ärendet väl insatta att det gamla Nicefördraget är mycket sämre och ligger till grund för EG-domstolens domar medan det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
När man hör sådana auktoritativa uttalanden måste det väl vara en ren osanning att EG-domstolen under Lissabonfördraget skulle fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström har visserligen uttalat sig så. Men de har förmodligen bara missuppfattat saken.
Jag blev jätteglad när jag såg att de tagit in rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder i art 28 i Rättighetsstadgan som är juridiskt bindande, vilket bl.a. Jan Andersson så finurligt pekat på. Litet tveksam blev jag när jag läste vidare i art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Där stod nämligen, vilken ingen av de ovannämnda socialdemokraterna pekat på, att de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) vid konflikt tar över de grundläggande rättigheterna. Men det är säkert inte så viktigt. Dessutom så kanske det inte är lika juridiskt bindande?
Irländarna röstade nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Irländare är ju litet konstiga – tar gärna för sig med fördelar men ställer sedan inte upp för andra. "Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", sa Mona Sahlin till TT. Men det gäller säkerligen inte längre eftersom det är en sådan brådska med ratificeringen. Tydligen är det mest vägande skälet att högerregeringen fått klart för sig att det är en spricka i socialdemokratiska gruppen. Litet oklart varför det skall få oss socialdemokrater att delta i snabbratificering. Men det är så mycket man får finna sig i utan att kvirra.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av ett JA redovisats. Men varför denna formalism. Nu har riksdagsgruppen beslutat att det blir JA antingen man vet konsekvenserna eller ej. Och jag håller oförbehållsamt med eftersom det är i det närmaste ojuste att utnyttja att man har ett trumfkort på hand. Jens Nilson jämtlandsordförande i S har så väl formulerat det: ”Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget.” Och oansvariga är bara ett par knickerdicker som lägger ner sina röster. Vilken hejdlöst dum demonstration bara därför att man skall följa en LO-kongress diktat och dessutom ta reda på vad man beslutar om.
Detta att man släpper konsekvensutredningen och alla villkor har partiledningen så klokt kompenserat med uttalanden och olika ganska hårdföra krav. Exempelvis publicerade ordföranden i LO, TCO respektive SAP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008 ”Regeringen måste värna den svenska modellen”: För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Bra, på dem bara men inget ultimatum det är fackliga rättigheter inte värda.
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt och senare en rad socialdemokrater och LO-funktionärer från norra Sverige ungefär följande
• att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
• att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal och en social klausul införs
• att rätten att vidta stridsåtgärder för upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
• att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
• Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget
Ypperligt att kraven ställs. Hårda tag. Redan därigenom klargör man ju att man står på löntagarnas sida. Sedan att de marknadsliberala högerkrafterna i Sveriges regering och EU-kommissionen förklarat att man fullständigt struntar i kraven det var ju väntat. När vi släppt vårt trumfkort att villkora ratificeringen så kan vi ju bara hålla god min i elakt spel. Annars tappar vi ju ansiktet. Och gud nåde den som nämner ordet svek mot löntagarna!
Där finns också exempel på överdrivna sådana krav exempelvis från fackfolk som Lindholm och Tilly som pekat på risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt". De talar säkert i egen sak. Och att måla faen på väggen är ju lätt och sedan kan det vara svårt att få bort klottret.
En glad Jan Andersson, som fått en kraftigt reviderad upplaga av sin rapport godkänd av parlamentet skriver 2-0 till socialdemokraterna i EU-parlamentet. Samtidigt skrivs på Europaportalen: Europaparlamentets beslut har ingen direkt juridisk betydelse utan utgör bara en rekommendation. Uttalandet kan ses som ett försök att påverka EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Och det är väl jättebra att man försöker påverka. Tur att det finns sådana eldsjälar.
Själv vill jag slutligen citera ur ett brev som den ganska kände författaren August Strindberg skrev apropå ”En dåres försvarstal” i ett brev till kollegan Axel Lundegård i november 1887:
"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
