Hur går detta ihop?
Det är en säregen värld den borgerliga mediala: Ekonomisidorna är fulla av små rubriker om direktörer eller högre tjänstemän som än i det ena än i det andra skor sig grovt på bolagens kassa trots att den inte visar vinst. Eller uppgifter om löner som är astronomiska 50 gånger större än en vanlig löntagare. Samtidigt är det stora reportage om Wanja Lundby Wedin, som i och för sig gjort sig skyldig till slarv, men inte på något sätt skott sig själv utan faktiskt fortfarande inte kan unggå det betyg som är omöjligt för finanshajarna, nämligen hederlighet och rättfram kamp för de små i samhället.
Högerregringens bluff om 17 miljarder
Mer konkret söker högerregeringen framstå som generös mot kommunerna och talar på DNdebatt om ”Stödpaket till kommunerna ger tillskott på 17 miljarder” och det låter ju bra när Konjunkturinstitutet sagt ifrån att kommunerna akut behöver minst 8 miljarder. Nu visar det sig att högerregeringen vill ge 7 miljarder för 2010 och 5 miljarder 2011 och lika mycket 2012. Dessutom kan det finnas anledning att härvid anteckna att 85 miljarder förlorar statskassan varje år på det s.k. jobbavdraget, som inte alls har något med jobb att göra utan enbart är en skattesänkning som medför högre beskattning för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Dessutom är kommunernas förvärrade situation med ökning av socialbidragen en direkt följd av regeringens politik beträffande A-kassorna som medfört att nu mer än 500.000 löntagare står utan arbetslöshetsskydd. Reinfeldts och Borgs tongångar skorrar därför skärande falskt.
Borgerliga rädda för facklig-politisk samverkan
Sydsvenskan söker i en ledare under vinjetten faklig-politisk motverkan "Wanja och jag", sade Mona Sahlin 7/4 slå en kil mot den fackliga-politiska samverkan som LO och socialdemokratiska partiet sedan organisationerna bildades har hyllat. "S-raset är inte enbart Lundby-Wedins fel. Vilket somliga socialdemokrater nu vill ha det till... Kanske kan LO och Socialdemokraterna äntligen omvärdera sitt ömsesidiga beroende... Den facklig-politiska samverkan hyllas i röda högtidstal, inte minst på första maj. I ena riktningen går fackliga valarbetare och miljontals stödkronor, i den andra riktningen levereras fackligt aptitlig politik. Båda parters självständighet och trovärdighet kan ifrågasättas... Varken Sahlin eller Lundby-Wedin har gjort något för att förändra denna nära, ibland destruktiva, relation... Sida vid sida. Partiet och LO. S-föreningen och fackklubben. Wanja och jag. Wanja, som jag uppskattar så mycket, sade Mona Sahlin..."
Arbetareparti eller arbetarparti?
Det framgår ganska klart att Sydsvenskan, alliansen trogen såsom s.k. oberoende liberal, är orolig över att Wanja och Mona tar ett samlat grepp. Men Arbetarepartiet Socialdemokraterna är ett parti för arbetare och löntagare medan det "nya arbetarpartiet" för en arbetarpolitik som går ut på att försvaga facket och befästa de välbeställdas ekonomiska förhållanden genom skattesänkningar. Det är inte svårt att se vem uppdragsgivaren är när regeringen passivt åsett lönedumpningens frammarsch och utåt talat kollektivavtalets lov men å andra sidan i Bryssel sagt Nej till ändringar i utstationertingsdirektivet.
Vi skäms för bindningen till arbetare och tjänstemän
Skillnaden är alltså att vi socialdemokrater inte skäms för vår bindning till argetstagarparten medan regeringen så skäms för sin uppdragsgivare att man samtidigt med gärningarna sprider en retorik som liknar den socialdemokratiska.
Men man kan ge programmakarna inom alliansen och journalisterna på borgerliga media en eloge för deras skicklighet att vända på sanningen den som kommer att bli väljarnas hårda verklighet när mer än 500.000 står utan A-kassa och arbetslösheten kommer att gå upp i minst 12 procent enligt Borgs egen prognos, välfärden, det sociala omhändertagandet och den kommunala servicen kommer att krympas till minimum samtidigt som högerregeringen varje år förslösar 85 miljarder på jobbskatteavdraget som hittills inte skapat ett enda nytt jobb - ja mer än i den Reinfeldtska retoriken förståss.
onsdag 8 april 2009
måndag 6 april 2009
Vi sysslar med olaga parkering med man rånar oss
Småfifflet får inte skymma finansskandalen
Vi diskuterar fel saker, säger Johan Ehrenberg i en intressant artikel i Efterarbetet nr 7 2009 under rubriken "Skilda världar - om riskkapitalet fifflande" . Vår upprördhet handlar om slarv, små fiffel och girig dumhet. Men vi diskuterar inte de stora skandalerna, de där som gör att en liten grupp på några få procent av samhället bit för bit överfört våra gemensamma rikedomar till sin privata konton. Han beskriver där bl.a. hur pensionspengar snurrar runt i riskkapitalinvesteringar eftersom "alla fonder vill ju försöka slå index".
Riskkapitalaffärer är våra pengar!
Genom riskbolagsaffärer kan man då få det lilla extra när det går bra och förlora ganska avsevärt nätr det går dåligt. Dessa riskkapitalbolag jagar bara utdelning och fifflar med allt från bokföringar till köp i flera lager av värdelösa eller dåliga fordringar, allt för att åstadkomma stora vinster. Och det rör sig om miljardbelopp. Dessa riskkapitalbolag finns runt alla banker och EGT är exempelvis Wallenbergs. Apropå Wallenberg så mins väl alla programmen i Public service om hur Wallenbergs börjat ta dryga arvoden för familjestiftelsernas placeringar utöver de arvoden som utbetalades för deras arbete i styrelserna i de olika Wallenbergföretagen. Denn "dubbla debitering" har ökat de sista åren och slukar nu stora belopp.
Finns giriga direktörer?
Det finns en annan vinkling på finanskrisen och en av dess orsaker, nämligen giriga direktörer. Den kom i dag 5 april i Dagens Nyheter som på DNdebatt borgerligt skanderade "Skyll inte krisen på giriga direktörer". Man vaknade till vid söndagsgröten och svarade direkt med frågan Vem skulle man annars skylla på när man förstått att finansvärlden dominerades inte längre av ansvarfulla och långsiktigt tänkande investerare utan av rika med sikte på ännu större vinster eller betrodda som belönades med miljonbonusar.
Finanskrisen har sina gärningsmän
När jag läser "det är förstås frestande att hitta syndabockar... men att leta syndabockar är inte särskilt konstruktivt om vi vill ta oss ur krisen", så förstår jag att skribenterna inte förstått ett smack. Finanskrisen är nämligen inte alls någon slags naturkatastrof som ett vulkanutbrott utan har faktiskt reella orsaker Och en av ingredienserna är att det bland finansfolk utvecklats en enastående girighet kombinerad med en ansvarslös vilja att riskera andras pengar för att uppnå kortsiktiga vinster. Ser man detta så kan man inte stämma i ån med lagstiftning som begränsar rörelsefriheten för riskinvesteringar och de astronomiska ersättningarna till bolagsledningarna.
Två leende finansklippare
Jo, DN-artikeln är signerad två leende direktörer, Marcus och Jakob Wallenberg, som just smort kråset med höjda arvoden och ersättningar på olika håll inom Wallenbergssfären.
- "Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål", sa Bill.
- "Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande", kompletterade Bull.
- "Nu pekas näringslivet, bankerna och i synnerhet deras "giriga direktörer" ut som syndabockar. Det är inte särskilt konstruktivt. Ska vi komma ur krisen krävs i stället att vi återupplivar den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning mellan näringsliv och politiker", grät man gemensamt sina krokodiltårar.
Just ersättningens relation till prestation och rimlighet har brustit
Men det är ju just detta som har brustit att ersättningar överstigit all rimlig reson såsom lön för en enskild persons arbete del. Dessutom har dessa ersättningar - med otal exempel från bl.a. Wallenbergsfären - just varit frikopplade från prestation och resultat. När Markus och Jakob fortsätter "vår familj har varit en del av svenskt företagande i 150 år och vi tar, och vill fortsätta ta, ansvar" så handlar det om så uppenbar desinformation att man tar sig för pannan.
DNs intelligenstest
DN har intill artikeln en intelligenstest "Är det bra med bonussystem?" där 3 procent svarat ja, 51 Ja, men bara om det finns krav på motprestation och 47 NEJ. Jag kallar det för intelligenstest eftersom rimligen även en chefsperson måste ge en "motprestation" redan när det gäller den lön han/hon åtnjuter. Däremot har försåtligt nog inte angetts vad bonus skall få för ytterligare krav på prestation. På så sätt anknyter Dagens Nyheter till den försåtliga formuleringen i Wallenbergarnas resonemang. Men det är kanske naturligt med hänsyn till att grundsynen lär vara densamma, om ock något "oberoende".
Vi diskuterar fel saker, säger Johan Ehrenberg i en intressant artikel i Efterarbetet nr 7 2009 under rubriken "Skilda världar - om riskkapitalet fifflande" . Vår upprördhet handlar om slarv, små fiffel och girig dumhet. Men vi diskuterar inte de stora skandalerna, de där som gör att en liten grupp på några få procent av samhället bit för bit överfört våra gemensamma rikedomar till sin privata konton. Han beskriver där bl.a. hur pensionspengar snurrar runt i riskkapitalinvesteringar eftersom "alla fonder vill ju försöka slå index".
Riskkapitalaffärer är våra pengar!
Genom riskbolagsaffärer kan man då få det lilla extra när det går bra och förlora ganska avsevärt nätr det går dåligt. Dessa riskkapitalbolag jagar bara utdelning och fifflar med allt från bokföringar till köp i flera lager av värdelösa eller dåliga fordringar, allt för att åstadkomma stora vinster. Och det rör sig om miljardbelopp. Dessa riskkapitalbolag finns runt alla banker och EGT är exempelvis Wallenbergs. Apropå Wallenberg så mins väl alla programmen i Public service om hur Wallenbergs börjat ta dryga arvoden för familjestiftelsernas placeringar utöver de arvoden som utbetalades för deras arbete i styrelserna i de olika Wallenbergföretagen. Denn "dubbla debitering" har ökat de sista åren och slukar nu stora belopp.
Finns giriga direktörer?
Det finns en annan vinkling på finanskrisen och en av dess orsaker, nämligen giriga direktörer. Den kom i dag 5 april i Dagens Nyheter som på DNdebatt borgerligt skanderade "Skyll inte krisen på giriga direktörer". Man vaknade till vid söndagsgröten och svarade direkt med frågan Vem skulle man annars skylla på när man förstått att finansvärlden dominerades inte längre av ansvarfulla och långsiktigt tänkande investerare utan av rika med sikte på ännu större vinster eller betrodda som belönades med miljonbonusar.
Finanskrisen har sina gärningsmän
När jag läser "det är förstås frestande att hitta syndabockar... men att leta syndabockar är inte särskilt konstruktivt om vi vill ta oss ur krisen", så förstår jag att skribenterna inte förstått ett smack. Finanskrisen är nämligen inte alls någon slags naturkatastrof som ett vulkanutbrott utan har faktiskt reella orsaker Och en av ingredienserna är att det bland finansfolk utvecklats en enastående girighet kombinerad med en ansvarslös vilja att riskera andras pengar för att uppnå kortsiktiga vinster. Ser man detta så kan man inte stämma i ån med lagstiftning som begränsar rörelsefriheten för riskinvesteringar och de astronomiska ersättningarna till bolagsledningarna.
Två leende finansklippare
Jo, DN-artikeln är signerad två leende direktörer, Marcus och Jakob Wallenberg, som just smort kråset med höjda arvoden och ersättningar på olika håll inom Wallenbergssfären.
- "Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål", sa Bill.
- "Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande", kompletterade Bull.
- "Nu pekas näringslivet, bankerna och i synnerhet deras "giriga direktörer" ut som syndabockar. Det är inte särskilt konstruktivt. Ska vi komma ur krisen krävs i stället att vi återupplivar den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning mellan näringsliv och politiker", grät man gemensamt sina krokodiltårar.
Just ersättningens relation till prestation och rimlighet har brustit
Men det är ju just detta som har brustit att ersättningar överstigit all rimlig reson såsom lön för en enskild persons arbete del. Dessutom har dessa ersättningar - med otal exempel från bl.a. Wallenbergsfären - just varit frikopplade från prestation och resultat. När Markus och Jakob fortsätter "vår familj har varit en del av svenskt företagande i 150 år och vi tar, och vill fortsätta ta, ansvar" så handlar det om så uppenbar desinformation att man tar sig för pannan.
DNs intelligenstest
DN har intill artikeln en intelligenstest "Är det bra med bonussystem?" där 3 procent svarat ja, 51 Ja, men bara om det finns krav på motprestation och 47 NEJ. Jag kallar det för intelligenstest eftersom rimligen även en chefsperson måste ge en "motprestation" redan när det gäller den lön han/hon åtnjuter. Däremot har försåtligt nog inte angetts vad bonus skall få för ytterligare krav på prestation. På så sätt anknyter Dagens Nyheter till den försåtliga formuleringen i Wallenbergarnas resonemang. Men det är kanske naturligt med hänsyn till att grundsynen lär vara densamma, om ock något "oberoende".
fredag 3 april 2009
Hycklarnas drottning DNs Barbro Hedvall och deras konung SvDs Per Gudmundson
LO-representanter framförde åsikter
I branschtidningen Resumé har förre chefredaktören Anders Gerdin sagt att LO-representanter till honom framfört
* ”Wanja och Erland ville ha en sosse man kunde lita på som debattredaktör”, * ”Man tyckte att sossarnas och LO:s synpunkter inte kom fram tillräckligt”,
* ”Lena Mellin... fick framföra åsikter som de tyckte gick stick i stäv med sossarnas och LO:s linje, och avvek från ledarsidans mer vänliga hållning till partiet och LO",
allt enligt referat i SvDs Per Gudmunsons artikel 3 april "LO | Gärna fri press, men först rejäl pension" (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2689979.svd).
Helle Klein: Inga Krav!
Det hela blir mystiskt då Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein säger i en kommentar till Resumé att "Några krav har aldrig framförts” (http://www.resume.se/nyheter/2009/04/02/nagra-krav-har-aldrig-fram/index.xml). Hon känner inte igen Anders Gerdins uppgifter om att LO:s styrelserepresentanter skulle haft synpunkter på tidningens krönikörer. Det är inte särskilt märkligt att tidningsägare har synpunkter på vad vi skriver i tidningen däremot är det självklart vilka det är som gör tidningen, nämligen tidningens redaktörer. Detta vet både Schibsted och LO. Något krav på enskilda medarbetares avgång har mig veterligt aldrig framförts i styrelsen.
LO får ha åsikter men vi gör tidningen fritt
Några krav på en mer LO-anpassad debattsida har heller aldrig framförts...LO har ett avgörande inflytande på tillsättningen av Aftonbladets politiske chefredaktör. Om LO:s inflytande över henne i arbetet som politisk redaktör säger Helle Klein:
– I ägaravtalet ligger att Aftonbladet ska vara en oberoende s-tidning på ledarplats... Enligt Helle Klein gjorde hon redan från sin första arbetsdag 2001 klart för LO-ledningen att om de på något sätt skulle kräva vissa åsikter på ledarsidan så skulle hon avgå. Detsamma gäller liknande krav från Schibsted. Som opinionsjournalist är jag van vid att maktens män och kvinnor ibland starkt ogillar vad vi skriver. Det är inga problem för mig att folk vädrar sina åsikter bara det är glasklart att det är jag som bestämmer opinionsbildningen på ledarsidan. Detta har fullt ut respekterats av både LO och Schibsted.
Journalistisk hemligstämpling
När jag som intresserad går in för att få tag i ursprungsintervjun så får jag reda på att artikeln är spärrad för insyn för oss vanliga läsare. Jag kan alltså inte kontrollera om dessa journalister bara överdriver eller om det finns fog för kritik. Enligt min mening är det skandal att ett dokument som allmänt diskuteras i pressen inte ges offentlighet genom att branschtidningen "hemligstämplat" det hela. Journalisterna själva vill snacka utifrån hockus pockus. Vi vanliga människor göre oss ej besvär.
Barbro Hedvall saftar på
"Aftonbladet: Visst får LO ha åsikter men..." skriver Barbro Hedvall i en signerad ledare i Dagens Nyheter den 3 april (http://www.dn.se/opinion/signerat/aftonbladet-visst-far-lo-ha-asikter-men--1.836852). Men i korthet - det som Barbro Hedvall gör en saftig trespaltare om - kan man hålla med om att det är en urbota korkad strategi att såsom ägare ha synpunkter på hur tidningens opinionsbildande verksamhet sköts. Å andra sidan är det naturligtvis ljusblått att tro att tidningsägare är mer överseende än andra människor - istället är de lika småsinta och lättstötta som alla.
Krokodiltårar
Barbro Hedvall skildrar det hela:Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO. Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll. I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.
Pressen och journalister är oberoende - gubevars
Men Barbro Hedvall söker förklaringar "kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst. Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval... När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde... Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.
Naturligtvis så blev dom fockade - Jaså inte?!
När Barbro Hedvall utmålat Wanja och Erland som riktiga allsmäktiga mediamoguler så väntar man bara på den slutliga klämmen. Men det det blev bara ett pys eftersom kommentarerna bara rörde några texter av de nämnda och inte föranledde någonting. Om så varit fallet hade Anders Gerdin om det varit någon ruter i honom sagt ifrån redan vid tillfället ifråga. Utan det som de borgerliga tidningarna nu spyr galla över är det som Helle Klein vist anser självklart, nämligen att både Wanja Lundby Wedin och Eland Olausson hade synpunkter på hur LOs och socialdemokratins politik presenterades. Men att tidningens opinionsverksamhet - liksom på DN får hoppas - handlades fritt på redaktionen.
3.000.000 mot 600000 dagsex, varav AB ca 350.000
Men det finns ytterligare en sak att säga. Naturligtvis kan det hos en ansvarig socialdemokratisk politiker finnas en befogad oro för att socialdemokratiska partiets politik inte kommer fram i media. Exempelvis så pågår nu i borgerliga dagstidningar en mobbningskampanj av sällan skådat slag mot vår partiledare Mona Sahlin; där även Barvbro Hedvall bidragit med några grova nålstick. Läget är ju de facto det att de borgerliga tidningarna är över 100 till antalet och i en dagsupplaga på över 3 miljoner dagsex spyr ut en alliansvänlig och vänsterfientlig propaganda. Under sista valrörelsen fungerade tidningarna inkl nyhetssidorna som välmatade valbroschyrer för en borgerlig regering. Detta medan det finns 16 vänstertidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet ca 350.000 ex. Detta ställer måhända Wanjas och Erlands frustration särskilt över Lotta Grönings skriverier i litet annan dager. En tänkare skulle säga att mediasituationen utgör ett allvarligt avbräck för yttrandefriheten och därmed för demokratin. Men så långt tänker man sällan i medikretsar.
Oberoende - ett av tidningssvenskans mest missbrukade ord
Nu säger Barbro Hedvall att detta att borgerliga intressen äger stor del av dagspressen inte betyder något därför att man kallar sig "oberoende". Ja det låter ju sig sägas och är därmed ett av det mest missbrukade ordet i svenska journalistspråket. Är det någon som hört talas om att verka i chefens anda? Tidningsägaren/chefen ger alltså inga order om hur man skall skriva på tidningen men journalisterna vet vad chefen tycker och pennan flödar i denna anda. Barbro Hedvall och Per Gudmunson är talande exempel på detta om man under år följt deras journalistiska verksamhet. Det är också därför som det var ganska hyggligt med medial granskning under den socialdemokratiska regeringstiden medan denna granskning så gott som upphört under högerregeringen med några undantagsfall som endast bekräftar huvudregeln.
Förbättrad CV inför näringslivskarriär
Barbro Hedvall har ytterligare uppmärksammat en sak, nämligen frågan varför Anders Gerdin inget sa när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna. Ja, det är naturligtvis ett för Barbro Hedvall själv näraliggande motiv för sin trespaltare. Men det finns faktiskt en annan mer näraliggande förklaring och det är att Anders Gerdin behöver förbättra sin CV nu när han vill bli mediakonsult för näringslivet.
I branschtidningen Resumé har förre chefredaktören Anders Gerdin sagt att LO-representanter till honom framfört
* ”Wanja och Erland ville ha en sosse man kunde lita på som debattredaktör”, * ”Man tyckte att sossarnas och LO:s synpunkter inte kom fram tillräckligt”,
* ”Lena Mellin... fick framföra åsikter som de tyckte gick stick i stäv med sossarnas och LO:s linje, och avvek från ledarsidans mer vänliga hållning till partiet och LO",
allt enligt referat i SvDs Per Gudmunsons artikel 3 april "LO | Gärna fri press, men först rejäl pension" (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2689979.svd).
Helle Klein: Inga Krav!
Det hela blir mystiskt då Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein säger i en kommentar till Resumé att "Några krav har aldrig framförts” (http://www.resume.se/nyheter/2009/04/02/nagra-krav-har-aldrig-fram/index.xml). Hon känner inte igen Anders Gerdins uppgifter om att LO:s styrelserepresentanter skulle haft synpunkter på tidningens krönikörer. Det är inte särskilt märkligt att tidningsägare har synpunkter på vad vi skriver i tidningen däremot är det självklart vilka det är som gör tidningen, nämligen tidningens redaktörer. Detta vet både Schibsted och LO. Något krav på enskilda medarbetares avgång har mig veterligt aldrig framförts i styrelsen.
LO får ha åsikter men vi gör tidningen fritt
Några krav på en mer LO-anpassad debattsida har heller aldrig framförts...LO har ett avgörande inflytande på tillsättningen av Aftonbladets politiske chefredaktör. Om LO:s inflytande över henne i arbetet som politisk redaktör säger Helle Klein:
– I ägaravtalet ligger att Aftonbladet ska vara en oberoende s-tidning på ledarplats... Enligt Helle Klein gjorde hon redan från sin första arbetsdag 2001 klart för LO-ledningen att om de på något sätt skulle kräva vissa åsikter på ledarsidan så skulle hon avgå. Detsamma gäller liknande krav från Schibsted. Som opinionsjournalist är jag van vid att maktens män och kvinnor ibland starkt ogillar vad vi skriver. Det är inga problem för mig att folk vädrar sina åsikter bara det är glasklart att det är jag som bestämmer opinionsbildningen på ledarsidan. Detta har fullt ut respekterats av både LO och Schibsted.
Journalistisk hemligstämpling
När jag som intresserad går in för att få tag i ursprungsintervjun så får jag reda på att artikeln är spärrad för insyn för oss vanliga läsare. Jag kan alltså inte kontrollera om dessa journalister bara överdriver eller om det finns fog för kritik. Enligt min mening är det skandal att ett dokument som allmänt diskuteras i pressen inte ges offentlighet genom att branschtidningen "hemligstämplat" det hela. Journalisterna själva vill snacka utifrån hockus pockus. Vi vanliga människor göre oss ej besvär.
Barbro Hedvall saftar på
"Aftonbladet: Visst får LO ha åsikter men..." skriver Barbro Hedvall i en signerad ledare i Dagens Nyheter den 3 april (http://www.dn.se/opinion/signerat/aftonbladet-visst-far-lo-ha-asikter-men--1.836852). Men i korthet - det som Barbro Hedvall gör en saftig trespaltare om - kan man hålla med om att det är en urbota korkad strategi att såsom ägare ha synpunkter på hur tidningens opinionsbildande verksamhet sköts. Å andra sidan är det naturligtvis ljusblått att tro att tidningsägare är mer överseende än andra människor - istället är de lika småsinta och lättstötta som alla.
Krokodiltårar
Barbro Hedvall skildrar det hela:Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO. Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll. I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.
Pressen och journalister är oberoende - gubevars
Men Barbro Hedvall söker förklaringar "kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst. Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval... När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde... Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.
Naturligtvis så blev dom fockade - Jaså inte?!
När Barbro Hedvall utmålat Wanja och Erland som riktiga allsmäktiga mediamoguler så väntar man bara på den slutliga klämmen. Men det det blev bara ett pys eftersom kommentarerna bara rörde några texter av de nämnda och inte föranledde någonting. Om så varit fallet hade Anders Gerdin om det varit någon ruter i honom sagt ifrån redan vid tillfället ifråga. Utan det som de borgerliga tidningarna nu spyr galla över är det som Helle Klein vist anser självklart, nämligen att både Wanja Lundby Wedin och Eland Olausson hade synpunkter på hur LOs och socialdemokratins politik presenterades. Men att tidningens opinionsverksamhet - liksom på DN får hoppas - handlades fritt på redaktionen.
3.000.000 mot 600000 dagsex, varav AB ca 350.000
Men det finns ytterligare en sak att säga. Naturligtvis kan det hos en ansvarig socialdemokratisk politiker finnas en befogad oro för att socialdemokratiska partiets politik inte kommer fram i media. Exempelvis så pågår nu i borgerliga dagstidningar en mobbningskampanj av sällan skådat slag mot vår partiledare Mona Sahlin; där även Barvbro Hedvall bidragit med några grova nålstick. Läget är ju de facto det att de borgerliga tidningarna är över 100 till antalet och i en dagsupplaga på över 3 miljoner dagsex spyr ut en alliansvänlig och vänsterfientlig propaganda. Under sista valrörelsen fungerade tidningarna inkl nyhetssidorna som välmatade valbroschyrer för en borgerlig regering. Detta medan det finns 16 vänstertidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet ca 350.000 ex. Detta ställer måhända Wanjas och Erlands frustration särskilt över Lotta Grönings skriverier i litet annan dager. En tänkare skulle säga att mediasituationen utgör ett allvarligt avbräck för yttrandefriheten och därmed för demokratin. Men så långt tänker man sällan i medikretsar.
Oberoende - ett av tidningssvenskans mest missbrukade ord
Nu säger Barbro Hedvall att detta att borgerliga intressen äger stor del av dagspressen inte betyder något därför att man kallar sig "oberoende". Ja det låter ju sig sägas och är därmed ett av det mest missbrukade ordet i svenska journalistspråket. Är det någon som hört talas om att verka i chefens anda? Tidningsägaren/chefen ger alltså inga order om hur man skall skriva på tidningen men journalisterna vet vad chefen tycker och pennan flödar i denna anda. Barbro Hedvall och Per Gudmunson är talande exempel på detta om man under år följt deras journalistiska verksamhet. Det är också därför som det var ganska hyggligt med medial granskning under den socialdemokratiska regeringstiden medan denna granskning så gott som upphört under högerregeringen med några undantagsfall som endast bekräftar huvudregeln.
Förbättrad CV inför näringslivskarriär
Barbro Hedvall har ytterligare uppmärksammat en sak, nämligen frågan varför Anders Gerdin inget sa när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna. Ja, det är naturligtvis ett för Barbro Hedvall själv näraliggande motiv för sin trespaltare. Men det finns faktiskt en annan mer näraliggande förklaring och det är att Anders Gerdin behöver förbättra sin CV nu när han vill bli mediakonsult för näringslivet.
torsdag 2 april 2009
Jag har väntat snart nog ett helt liv på att få gifta mig - Äntligen!
Bred majoritet för riksdagsbeslut
Riksdagen biföll med 261 röster för, 22 mot och 16 avstående propositionen med avskaffande av den s.k. Partnerskapslagen och ändringar i bl.a. Äktenskapsbalken. Det var Kristdemokraterna som var emot med bara en modig ledamot fronderande såsom avstående. 1 centerpartist röstade också nej och inte mindre än 15 moderater avstod. Innebörden är att äntligen från 1 maj så får homosexuella par också få gifta sig i Sverige. Kärleken har segrat!
Homosexualitet var dolt (och skamligt)
När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället. Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem - något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.
En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand, ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.
Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig också barn.
Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna, fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.
Förtrycket öppnade ögonen
När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor. Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att jag inte blundar mig genom livet.
Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i så fall ha en direktlinje. Men en sak är jag övertygad om, nämligen att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är. Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.
Kärleken har segrat! Tack alla som medverkat till att rätt äntligen blev lag.
Riksdagen biföll med 261 röster för, 22 mot och 16 avstående propositionen med avskaffande av den s.k. Partnerskapslagen och ändringar i bl.a. Äktenskapsbalken. Det var Kristdemokraterna som var emot med bara en modig ledamot fronderande såsom avstående. 1 centerpartist röstade också nej och inte mindre än 15 moderater avstod. Innebörden är att äntligen från 1 maj så får homosexuella par också få gifta sig i Sverige. Kärleken har segrat!
Homosexualitet var dolt (och skamligt)
När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället. Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem - något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.
En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand, ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.
Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig också barn.
Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna, fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.
Förtrycket öppnade ögonen
När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor. Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att jag inte blundar mig genom livet.
Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i så fall ha en direktlinje. Men en sak är jag övertygad om, nämligen att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är. Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.
Kärleken har segrat! Tack alla som medverkat till att rätt äntligen blev lag.
tisdag 31 mars 2009
Girigbukarnas skrupulösa försvare i borgerliga media
Sydsvenskans signerade ledare av Mats Skogkär daterad 31 mars "Det verkliga chefsproblemet" är ett märkligt dokument dels fortsätter uthängningen av Wanja Lundby Wedin dels ondgör man sig över att man talar om girigbukar.
Lista på 100 girigbukar
I LO-tidningen konstaterades att "Snitt-vd:n tjänar som 34 arbetare" i en artikel . Man konstaterade också att en genomsnittlig vd i de 100 största företagen hade 8,6 miljoner kronor. Det är cirka 360.000 kronor mer än året före. På tre år har genomsnittslönen för direktörerna ökat med 38 procent. Det nästan fyra gånger snabbare än löneutvecklingen för industriarbetarna, som under samma tid ökat sin lön med cirka 10 procent. Ett annat exempel på hur snabbt vd-lönerna skjutit i höjden är att lägsta lönen för att komma med på direktörernas 100-lista förra året var 2 miljoner kronormedan det 2004 räckte det med 1,2 miljoner kronor. Lägstalönen för direktörerna på 100-listan har alltså höjts med 800 000 kronor på tre år. På SvTs hemsida redogör man för LO-artikeln under rubriken "Direktörslöner mot nya höjder".
Moderat bild av näringslivet: ”kortsiktighet, girighet och ansvarslöshet”
Mot denna bakgrund framstår Sydsvenskans ledare som okänslig och som ett patetiskt försök att smussla med sanningen. Dels försöker Mats Skogkär i enlighet med borgerliga tidningars policy även fortsättningvis kasta skit på Wanja Lundby Wedin trots att nu fler i styrelsen för AMF tydligen anser sig förda bakom ljuset. Mats Skogkär talar om "undanflykter som slår tillbaka mot henne själv". Han talar ocks nedlåtande om att "det är mycket moraliserande nu". Särskilt irriterad är han över att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann talat om att de tydligaste dragen i ”den bild av näringslivet som nu träder fram och som förstärks” är ”kortsiktighet, girighet och ansvarslöshet”, vilket Skogkär kallar "ohöljd opportunism". Det är precis som om Sydsvenskan inte är medveten om den verklighet som LO-tidningen skissat, en verklighet som bara redogör för löneläget men ändå inte beaktar alla fantasifulla pensionsavsättningar uppgående till mångmiljonbelopp.
Diskussionen inte representativ??
Sydsvenskan avrundar med följande konklusion: Samtidigt är det viktigt att inse att de VD:ar vars löner och andra förmåner nu diskuteras inte är representativa. Enligt chefsorganisationen Ledarnas statistik låg snittlönen för landets 500 000 chefer förra året på drygt 34 000 kronor i månaden. Girigbuksdebatt och hotande moralpanik riskerar att ge en skev bild av verkligheten: Det stora problemet är inte några få chefers extremt höga ersättningar utan snarare att så många chefer får så lite i kompensation för det arbete de utför.
Fan trot. Tydligen inte ens alla borgerliga partier.
Och vad säger Sydsvenskan om LO-tidningens genomgång? Det är ju fakta som finns tillgängliga på nätet men som Mats Skogkär i sann borgerlig nit mörkar.
Försvaras girigheterna av att andra inte är lika giriga?
Det är ju dessutom ett märkligt sätt att försvara höjdarnas fullständigt hutlösa ersättningsanspråk med att det finns ett stort antal lägre chefer som har mindre i lön. Det märkliga är ju den fullständigt sanslösa huggsexan i toppen. Om man nu bortser från de makalösa siffrorna så är det dessutom så att det är fråga om ett stort antal företagschefer som utgör ett bestämmande skikt i svenskt näringsliv och som man skulle kunna tänka sig hade ett visst ansvar för ekonomiska förhållanden under den pågående finanskrisen. Nu är ju snarare så att många av dessa girigbukar aktivt medverkat till att finanskrisen fått sådana förödande följder - i vart fall om man får tro den inte helt okände Obama.
Lista på 100 girigbukar
I LO-tidningen konstaterades att "Snitt-vd:n tjänar som 34 arbetare" i en artikel . Man konstaterade också att en genomsnittlig vd i de 100 största företagen hade 8,6 miljoner kronor. Det är cirka 360.000 kronor mer än året före. På tre år har genomsnittslönen för direktörerna ökat med 38 procent. Det nästan fyra gånger snabbare än löneutvecklingen för industriarbetarna, som under samma tid ökat sin lön med cirka 10 procent. Ett annat exempel på hur snabbt vd-lönerna skjutit i höjden är att lägsta lönen för att komma med på direktörernas 100-lista förra året var 2 miljoner kronormedan det 2004 räckte det med 1,2 miljoner kronor. Lägstalönen för direktörerna på 100-listan har alltså höjts med 800 000 kronor på tre år. På SvTs hemsida redogör man för LO-artikeln under rubriken "Direktörslöner mot nya höjder".
Moderat bild av näringslivet: ”kortsiktighet, girighet och ansvarslöshet”
Mot denna bakgrund framstår Sydsvenskans ledare som okänslig och som ett patetiskt försök att smussla med sanningen. Dels försöker Mats Skogkär i enlighet med borgerliga tidningars policy även fortsättningvis kasta skit på Wanja Lundby Wedin trots att nu fler i styrelsen för AMF tydligen anser sig förda bakom ljuset. Mats Skogkär talar om "undanflykter som slår tillbaka mot henne själv". Han talar ocks nedlåtande om att "det är mycket moraliserande nu". Särskilt irriterad är han över att moderaternas partisekreterare Per Schlingmann talat om att de tydligaste dragen i ”den bild av näringslivet som nu träder fram och som förstärks” är ”kortsiktighet, girighet och ansvarslöshet”, vilket Skogkär kallar "ohöljd opportunism". Det är precis som om Sydsvenskan inte är medveten om den verklighet som LO-tidningen skissat, en verklighet som bara redogör för löneläget men ändå inte beaktar alla fantasifulla pensionsavsättningar uppgående till mångmiljonbelopp.
Diskussionen inte representativ??
Sydsvenskan avrundar med följande konklusion: Samtidigt är det viktigt att inse att de VD:ar vars löner och andra förmåner nu diskuteras inte är representativa. Enligt chefsorganisationen Ledarnas statistik låg snittlönen för landets 500 000 chefer förra året på drygt 34 000 kronor i månaden. Girigbuksdebatt och hotande moralpanik riskerar att ge en skev bild av verkligheten: Det stora problemet är inte några få chefers extremt höga ersättningar utan snarare att så många chefer får så lite i kompensation för det arbete de utför.
Fan trot. Tydligen inte ens alla borgerliga partier.
Och vad säger Sydsvenskan om LO-tidningens genomgång? Det är ju fakta som finns tillgängliga på nätet men som Mats Skogkär i sann borgerlig nit mörkar.
Försvaras girigheterna av att andra inte är lika giriga?
Det är ju dessutom ett märkligt sätt att försvara höjdarnas fullständigt hutlösa ersättningsanspråk med att det finns ett stort antal lägre chefer som har mindre i lön. Det märkliga är ju den fullständigt sanslösa huggsexan i toppen. Om man nu bortser från de makalösa siffrorna så är det dessutom så att det är fråga om ett stort antal företagschefer som utgör ett bestämmande skikt i svenskt näringsliv och som man skulle kunna tänka sig hade ett visst ansvar för ekonomiska förhållanden under den pågående finanskrisen. Nu är ju snarare så att många av dessa girigbukar aktivt medverkat till att finanskrisen fått sådana förödande följder - i vart fall om man får tro den inte helt okände Obama.
måndag 30 mars 2009
Det godas seger - står du på de svagas och förtrycktas sida?
Merlin en paus i verkligheten där rättrådigheten segrar
Merlin var i den brittiska, keltiska mytologin en trollkarl vid kung Arthurs hov. Han har blivit en symbol för trollkarlar även utanför Storbritannien. I Public service sänds varje söndag ett avsnitt. Filmen är för ungdomar men jag sitter klistrad varje söndagseftermiddag. Merlin tjänar kronprinsen Arthur under kung Uther, som hatar allt vad trollkarlar heter. Det är hemsk trolldom som varje söndag hemsöker Uthers rike Camelot men med hjälp av Merlins hemliga kunskaper och Arthurs mod och rättrådgighet så avvärjs hoten och rättvisan segrar. Och framförallt så blir de elaka figurerna straffade. Visst kan man fördjupa sig i det "demokratiska underskottet" när det gäller Uthers, Arthurs och Merlins gestalter men det är ju i grunden goda (även om deras personliga brister då och då spelar dem ett spratt). Men visst är det skönt med en värld långt från bonusar, giriga dirketörer, vanliga kungligheter och brats, marknadsliberala kapitalister och högerregeringar som tar från de fattiga och ger till de välbeställda. Till ett trekvartsavsnitt där allt moraliskt lågstående och utnyttjande av ond trolldom förgörs innan ordet END förklarar att nu är det slut och dags för verkligheten igen.
Lisbeth Salander
Om man nu inte är lagd åt trollsagohållet så finns det moderna exempel på samma fantastiska visa om det godas seger över det onda. Jag tänker på Stieg Larssons deckartrilogi, där Lisbeth Salander är trollkvinnan som lyckas besegra och förinta ondskefulla varelser såsom våldtäktande advokater och diverse andra skumma individer. Enda problemmet med henne är väl att hon inte kan anses ha samma blått oskyldiga blick som Merlin. Men nog får de som förtjänar det gruvliga straff alltid. I stor mån så segrar alltså rättvisan. Jätteskönt. Det finns faktiskt en fördel med Lisbeth Salander jämfört med Merlin - det erkänner jag - och det är att Lisbeth Salander i alla fall inte har sin styrka att slå det onda medfödd utan först efter hårt arbete med datorkunskap och idogt hackande.
Håll ljuset i det inre tänt och tro på det godas seger!
Ibland, när man hör påvar som försvarar pedofiler och förbjuder det bästa botemedlet mot AIDS, dvs kondomer, när man ser direktörer som utan att blinka tar för sig av företagets vinst mer än 50 ggr mer än jobbarna på verkstadsgolvet, när man hör politiker plädera för sänkta sjuk- och arbetslöshetsersättningar och samtidigt högre beskattnimng av dessa, när man med vinst vill exploatera oss som skolbarn, sjuka och gamla, ja då behöver man se att denna ofärd kan övervinnas om man bara sluter sig samman med andra goda krafter. Man måste försöka hålla ljuset i sitt inre tänt och tro på det godas seger. Kanske inte just i den form man tänkte sig men i alla fall att det kommer något gott ur arbetet för det gemensamma bästa.
I det varma mötet med andra finns verklig lycka!
Man kan håna detta. Och cyniskt påstå att man tjänar mest på en rent egoistiskt förhållningssätt. OK, tänk efter om den andre också är egoistisk komma han/hon dig då till hjälp när du får det svårt? Det är faktiskt enkel matematik detta med politik. Egentligen är det mest synd om cynikern eftersom cynism precis som ond trolldom fräter på det egna sinnet. Det är nämligen endast i det varma mötet med andra som verklig lycka finns.
Merlin var i den brittiska, keltiska mytologin en trollkarl vid kung Arthurs hov. Han har blivit en symbol för trollkarlar även utanför Storbritannien. I Public service sänds varje söndag ett avsnitt. Filmen är för ungdomar men jag sitter klistrad varje söndagseftermiddag. Merlin tjänar kronprinsen Arthur under kung Uther, som hatar allt vad trollkarlar heter. Det är hemsk trolldom som varje söndag hemsöker Uthers rike Camelot men med hjälp av Merlins hemliga kunskaper och Arthurs mod och rättrådgighet så avvärjs hoten och rättvisan segrar. Och framförallt så blir de elaka figurerna straffade. Visst kan man fördjupa sig i det "demokratiska underskottet" när det gäller Uthers, Arthurs och Merlins gestalter men det är ju i grunden goda (även om deras personliga brister då och då spelar dem ett spratt). Men visst är det skönt med en värld långt från bonusar, giriga dirketörer, vanliga kungligheter och brats, marknadsliberala kapitalister och högerregeringar som tar från de fattiga och ger till de välbeställda. Till ett trekvartsavsnitt där allt moraliskt lågstående och utnyttjande av ond trolldom förgörs innan ordet END förklarar att nu är det slut och dags för verkligheten igen.
Lisbeth Salander
Om man nu inte är lagd åt trollsagohållet så finns det moderna exempel på samma fantastiska visa om det godas seger över det onda. Jag tänker på Stieg Larssons deckartrilogi, där Lisbeth Salander är trollkvinnan som lyckas besegra och förinta ondskefulla varelser såsom våldtäktande advokater och diverse andra skumma individer. Enda problemmet med henne är väl att hon inte kan anses ha samma blått oskyldiga blick som Merlin. Men nog får de som förtjänar det gruvliga straff alltid. I stor mån så segrar alltså rättvisan. Jätteskönt. Det finns faktiskt en fördel med Lisbeth Salander jämfört med Merlin - det erkänner jag - och det är att Lisbeth Salander i alla fall inte har sin styrka att slå det onda medfödd utan först efter hårt arbete med datorkunskap och idogt hackande.
Håll ljuset i det inre tänt och tro på det godas seger!
Ibland, när man hör påvar som försvarar pedofiler och förbjuder det bästa botemedlet mot AIDS, dvs kondomer, när man ser direktörer som utan att blinka tar för sig av företagets vinst mer än 50 ggr mer än jobbarna på verkstadsgolvet, när man hör politiker plädera för sänkta sjuk- och arbetslöshetsersättningar och samtidigt högre beskattnimng av dessa, när man med vinst vill exploatera oss som skolbarn, sjuka och gamla, ja då behöver man se att denna ofärd kan övervinnas om man bara sluter sig samman med andra goda krafter. Man måste försöka hålla ljuset i sitt inre tänt och tro på det godas seger. Kanske inte just i den form man tänkte sig men i alla fall att det kommer något gott ur arbetet för det gemensamma bästa.
I det varma mötet med andra finns verklig lycka!
Man kan håna detta. Och cyniskt påstå att man tjänar mest på en rent egoistiskt förhållningssätt. OK, tänk efter om den andre också är egoistisk komma han/hon dig då till hjälp när du får det svårt? Det är faktiskt enkel matematik detta med politik. Egentligen är det mest synd om cynikern eftersom cynism precis som ond trolldom fräter på det egna sinnet. Det är nämligen endast i det varma mötet med andra som verklig lycka finns.
måndag 23 mars 2009
Borgerliga medias skitsnack om vänsterns energiöverenskommelse.
De fyras gäng
Det väckte berättigat uppseende när de fyra gäng sinsemellan enats om en ny energipolitik. Redan överenskommelsens kategoriska formuleringar tydde på att den härvid gjorda inviten till en energisamverkan med oppositionen enbart var en inbjudan med armbågen. Att svenskt näringsliv fick hicka av tillfredställelse 3/2 är inte att förundras över. Urban Bäckström: Det är svårt att nu tänka sig någon billigare och mer effektiv tillväxt- och investeringssignal till Svenskt Näringsliv än detta. Kanske funderade han över om det finns något som heter energibonus?
Kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas
I går kom vänsteralliansens energipolitiska svar i DN "Kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas" (http://www.dn.se/opinion/debatt/karnkraften-blir-kvar-tills-den-kan-ersattas-1.827295). Oppositionen presenterade huvuddragen till en gemensam energipolitik:
* Kärnkraftens framtid prövas varje mandatperiod. Nya energisamtal bör hållas för att arbeta fram ett brett och hållbart beslut om energipolitiken.
* Kärnkraften ska fasas ut när den kan ersättas med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering, allt i enlighet med vad svenska folket bestämt i folkomröstning.
* Vänsteralliansen är emot höga europeiska elpriser och motsätter sig en forcerad integrering av den nordiska och den europeiska elmarknaden med negativ inverkan för svensk industris konkurrenskraft.
* Vattenfall skall kvarstå i statlig ägo och användas som ett energipolitiskt instrument för förnyelsebar el.
* Elpriserna har stigit kraftigt efter avregleringen av elmarknaden. Vi vill se en fungerande konkurrens på elmarknaden
Så långt vad som har hänt.
Regeringstidningarna struntar i frågetecknen
De fria marknadsliberala borgerliga tidningarna hade inget annat än lovord till de egna partiledarna som litet överraskande kunnat enas. Detta trots att det finns vissa fundamentala krux med högerregeringens linje:
* Motiven kan ifrågasättas för högeralliansens diktat att ta bort förbudet mot nybyggnation av kärnkraftverk trots att det inte finns behov av nya kärnkraftverk på överskådlig sikt i Sverige och att ett politiskt besked därför kunde ha skjutits upp flera år. På goda grunder kan man därför anta att det inte handlar om energipolitik utan om schlingmansk spekulation i en bra valfråga som avleder uppmärksamheten från den sociala försämringen under högerregeringen.
* Än allvarligare är att högerdiktatet innefattar att kärnkraftsfrågan, som handlar om en högriskindustri, överlämnas i privata händer när det gäller byggande och vinstutnyttjande medan staten skall svara för säkerheten både kring själva industriskyddet och slutförvaring. Som vanligt med privat verksamhet skall vinsterna gå i privata fickor medan staten - läs skattebetalarna - skall var städgumma.
* Högerregeringen vill enligt deklarationen inte göra något åt de sedan avregleringen galloperande elpriserna utan med friskt mod förvärra elprisituationen genom att ansluta oss till den gemensamma europeiska elmarknaden som domineras av helt andra intressen än att tillhandahålla konkurrenskraftig el till svensk storindustri.
* Högerdiktatet överlämnar åt kommande generationer att ta hand om frågor om avfall och avveckling av strålningsriskerna.
* Eftersom kärnkraften är en oerhört dyrbar energi så kan man på goda grunder anta att valet att fortsätta in i kärnkraftssamhället inte lämnar utrymme för de erforderliga investeringarna i förnyelsebara energikällor.
Fungerar yttrandefriheten när media ägs av borgerliga intressen?
Man kan fråga sig varför inga röster i den borgerliga pressen tagit upp dessa kritiska funderingar. Man kan rent av fråga sig om yttrandefriheten fungerar när alla kritiska röster fått munkavle. Samma munkavle har inte funnits när oppositionens alternativ presenterats. Nej då har de alliansvänliga tidningarna som en person bytt lovprisandet till en elakt kritisk journalistik utan att med ett uns av argument underbygga sina teser. Jag nöjer mig med att citera några smakprov ur DN, GP, Sydsvenskan och Expressen:
Motdrag i motvind (DN)
http://www.dn.se/opinion/huvudledare/motdrag-i-motvind-1.827702
Om man tittar på det som står inser man att det faktiskt inte är mycket till politisk... Det är inte seriöst...Här finns ambitiösa planer på utbyggnad av förnyelsebar energi. Så ambitiösa att man kan fråga sig om de är realistiska....påminner mer om en valslogan än ett energipolitiskt program...här passar vänstertrion.
MP-reträtt om kärnkraft.(GP)
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=484435
Vad som händer i det rödgröna fallet om den alternativa produktionen inte räcker tvingas däremot alla leva i fortsatt ovisshet om. Kortsiktig taktik är där viktigare än långsiktig strategi.
Energiskt utspel utan energi(Sydsvenskan)
http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article421234/ENERGISKT-UTSPEL-UTAN-ENERGI.html
... Men de rödgrönas energipolitiska alternativ duger knappast... Att luftiga ambitioner ersätter besked är särskilt bekymmersamt i ett pressat ekonomiskt läge. Det är föga troligt att förnybara källor kommer att kunna ersätta kärnkraften under överskådlig tid... Hellre än att ta hänsyn till verkligheten... mest ses som en grandios, politisktaktisk, gest... än en gång bristen på politisk färdriktning i Sveriges – än så länge – största parti.
Kraftlöst(Expressen)
http://www.expressen.se/ledare/1.1507659/kraftlost
Nu har Socialdemokraterna flyttat det rödgröna alternativet mot mitten och gör det lite svårare för Alliansen att göra en valvinnande fråga av kärnkraften. Men den eniga fasaden har redan tydliga sprickor... en stor osäkerhet kring vad uppgörelsen innebär i praktiken... motsatsen till den långsiktighet i energifrågan som industrin efterfrågar.
Falska krokodiltårar
Flera regeringsvänliga tidningar ger oppositionen skulden för att man inte fått en blocköverskridande samling kring kärnkraften. Krokodiltårarna falskhet framgår redan i sättet att närma sig frågan - det handlar inte längre om för Sverige erforderlig energi utan om "samling kring kärnkraften". En tankeställare är att det som under år manglats fram i högerkoalitionen gavs två veckor i förhandlingarna med oppositionen - de hade inte ens startats när de plötligt från regeringens sida avbröts under påstående att oppositionen var förhandlingsovillig, ett påstående som jävas redan av tidsfaktorn.
Borgerligheten äger merparten av alla dagstidningar och åsikterna blir därefter
Jag påminner återigen om att borgerligheten disponerar över 100 dagstidningar med över 3 miljoner dagsex medan 16 kan betecknas som vänstertidningar med ca 600.000 ex. Man kan fundera över den demokratiska aspekten när den samlade pressen utgör en kraftfull megafon för kapitalintressena bakom högerregeringen. En liten kuriositet som kan sättas på hyckleriets konto är att det är samma tidningar som bruka åberopa vikten av yttrandefrihet och som är mest noga med beteckningen "fri liberal" el likn.
Det väckte berättigat uppseende när de fyra gäng sinsemellan enats om en ny energipolitik. Redan överenskommelsens kategoriska formuleringar tydde på att den härvid gjorda inviten till en energisamverkan med oppositionen enbart var en inbjudan med armbågen. Att svenskt näringsliv fick hicka av tillfredställelse 3/2 är inte att förundras över. Urban Bäckström: Det är svårt att nu tänka sig någon billigare och mer effektiv tillväxt- och investeringssignal till Svenskt Näringsliv än detta. Kanske funderade han över om det finns något som heter energibonus?
Kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas
I går kom vänsteralliansens energipolitiska svar i DN "Kärnkraften blir kvar tills den kan ersättas" (http://www.dn.se/opinion/debatt/karnkraften-blir-kvar-tills-den-kan-ersattas-1.827295). Oppositionen presenterade huvuddragen till en gemensam energipolitik:
* Kärnkraftens framtid prövas varje mandatperiod. Nya energisamtal bör hållas för att arbeta fram ett brett och hållbart beslut om energipolitiken.
* Kärnkraften ska fasas ut när den kan ersättas med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering, allt i enlighet med vad svenska folket bestämt i folkomröstning.
* Vänsteralliansen är emot höga europeiska elpriser och motsätter sig en forcerad integrering av den nordiska och den europeiska elmarknaden med negativ inverkan för svensk industris konkurrenskraft.
* Vattenfall skall kvarstå i statlig ägo och användas som ett energipolitiskt instrument för förnyelsebar el.
* Elpriserna har stigit kraftigt efter avregleringen av elmarknaden. Vi vill se en fungerande konkurrens på elmarknaden
Så långt vad som har hänt.
Regeringstidningarna struntar i frågetecknen
De fria marknadsliberala borgerliga tidningarna hade inget annat än lovord till de egna partiledarna som litet överraskande kunnat enas. Detta trots att det finns vissa fundamentala krux med högerregeringens linje:
* Motiven kan ifrågasättas för högeralliansens diktat att ta bort förbudet mot nybyggnation av kärnkraftverk trots att det inte finns behov av nya kärnkraftverk på överskådlig sikt i Sverige och att ett politiskt besked därför kunde ha skjutits upp flera år. På goda grunder kan man därför anta att det inte handlar om energipolitik utan om schlingmansk spekulation i en bra valfråga som avleder uppmärksamheten från den sociala försämringen under högerregeringen.
* Än allvarligare är att högerdiktatet innefattar att kärnkraftsfrågan, som handlar om en högriskindustri, överlämnas i privata händer när det gäller byggande och vinstutnyttjande medan staten skall svara för säkerheten både kring själva industriskyddet och slutförvaring. Som vanligt med privat verksamhet skall vinsterna gå i privata fickor medan staten - läs skattebetalarna - skall var städgumma.
* Högerregeringen vill enligt deklarationen inte göra något åt de sedan avregleringen galloperande elpriserna utan med friskt mod förvärra elprisituationen genom att ansluta oss till den gemensamma europeiska elmarknaden som domineras av helt andra intressen än att tillhandahålla konkurrenskraftig el till svensk storindustri.
* Högerdiktatet överlämnar åt kommande generationer att ta hand om frågor om avfall och avveckling av strålningsriskerna.
* Eftersom kärnkraften är en oerhört dyrbar energi så kan man på goda grunder anta att valet att fortsätta in i kärnkraftssamhället inte lämnar utrymme för de erforderliga investeringarna i förnyelsebara energikällor.
Fungerar yttrandefriheten när media ägs av borgerliga intressen?
Man kan fråga sig varför inga röster i den borgerliga pressen tagit upp dessa kritiska funderingar. Man kan rent av fråga sig om yttrandefriheten fungerar när alla kritiska röster fått munkavle. Samma munkavle har inte funnits när oppositionens alternativ presenterats. Nej då har de alliansvänliga tidningarna som en person bytt lovprisandet till en elakt kritisk journalistik utan att med ett uns av argument underbygga sina teser. Jag nöjer mig med att citera några smakprov ur DN, GP, Sydsvenskan och Expressen:
Motdrag i motvind (DN)
http://www.dn.se/opinion/huvudledare/motdrag-i-motvind-1.827702
Om man tittar på det som står inser man att det faktiskt inte är mycket till politisk... Det är inte seriöst...Här finns ambitiösa planer på utbyggnad av förnyelsebar energi. Så ambitiösa att man kan fråga sig om de är realistiska....påminner mer om en valslogan än ett energipolitiskt program...här passar vänstertrion.
MP-reträtt om kärnkraft.(GP)
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=484435
Vad som händer i det rödgröna fallet om den alternativa produktionen inte räcker tvingas däremot alla leva i fortsatt ovisshet om. Kortsiktig taktik är där viktigare än långsiktig strategi.
Energiskt utspel utan energi(Sydsvenskan)
http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article421234/ENERGISKT-UTSPEL-UTAN-ENERGI.html
... Men de rödgrönas energipolitiska alternativ duger knappast... Att luftiga ambitioner ersätter besked är särskilt bekymmersamt i ett pressat ekonomiskt läge. Det är föga troligt att förnybara källor kommer att kunna ersätta kärnkraften under överskådlig tid... Hellre än att ta hänsyn till verkligheten... mest ses som en grandios, politisktaktisk, gest... än en gång bristen på politisk färdriktning i Sveriges – än så länge – största parti.
Kraftlöst(Expressen)
http://www.expressen.se/ledare/1.1507659/kraftlost
Nu har Socialdemokraterna flyttat det rödgröna alternativet mot mitten och gör det lite svårare för Alliansen att göra en valvinnande fråga av kärnkraften. Men den eniga fasaden har redan tydliga sprickor... en stor osäkerhet kring vad uppgörelsen innebär i praktiken... motsatsen till den långsiktighet i energifrågan som industrin efterfrågar.
Falska krokodiltårar
Flera regeringsvänliga tidningar ger oppositionen skulden för att man inte fått en blocköverskridande samling kring kärnkraften. Krokodiltårarna falskhet framgår redan i sättet att närma sig frågan - det handlar inte längre om för Sverige erforderlig energi utan om "samling kring kärnkraften". En tankeställare är att det som under år manglats fram i högerkoalitionen gavs två veckor i förhandlingarna med oppositionen - de hade inte ens startats när de plötligt från regeringens sida avbröts under påstående att oppositionen var förhandlingsovillig, ett påstående som jävas redan av tidsfaktorn.
Borgerligheten äger merparten av alla dagstidningar och åsikterna blir därefter
Jag påminner återigen om att borgerligheten disponerar över 100 dagstidningar med över 3 miljoner dagsex medan 16 kan betecknas som vänstertidningar med ca 600.000 ex. Man kan fundera över den demokratiska aspekten när den samlade pressen utgör en kraftfull megafon för kapitalintressena bakom högerregeringen. En liten kuriositet som kan sättas på hyckleriets konto är att det är samma tidningar som bruka åberopa vikten av yttrandefrihet och som är mest noga med beteckningen "fri liberal" el likn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
