Stylad Bogdanor
På DN-debatt i dag 8/2 förekommer rubriken "S-politiken sköts bäst av Reinfeldt"(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881614) på en debattartikel skriven av en brittisk stasvetarprofessor Vernon Bogdanor. Denne Bogdanor är professor vid Oxfords Universitet i statsrätt, mentor till konservativa partiets ledare David Cameron och medlem av den neokonservativa organisationen Henry Jackson Society; denna information tillhandahåller naturligtvis inte högerallianstidningen Dagens Nyheter. Till yttermera visso har rubriksättaren förfalskat innehållet i och med att det citerade inte återfinns i artikeln. Starkt stylat som vanligt alltså.
Friedman saknas bland källorna
Den är litet intressant som dokument för hur en marknadsliberal nykonservativ ser på historien. Milton Friedmans råkapitalistiska marknadsliberalism inte ens nämns så som nyliberalismens främsta ideologiska källa och strejkvågorna i Storbrittanien 1978 och 79 antecknas som brister ifråga om "samhällssolidaritet" istället för att tala om urusla arbetsvillkor. Blairs New Labour utmålas som en socialt uppiffad thatcherism - "Labour hade tvingats övertyga folket att det inte längre var ett socialdemokratiskt parti".
Juste problembeskrivning?
När det sedan gäller dagens problembeskrivning: "För våra ekonomiska problem är ett resultat av otillräckligt reglerade marknader, av en ordning som frambringat överhettning på fastighetsmarknaden och en besinningslös utlåning från banker och finansinstitut." Det är märkligt att här inte finns ett ord om bonussystem som frambringar hutlösa skillnader i ekonomiska villkor, hur systemet med bonus verkar verkar rekryterande på risktagande och kortsiktiga vinster medan konsolidering och utjämning av toppar sätts på undantag. Hur kommnunikationssystem möjliggjort en hysterisk omflyttning av kapital vilket kan leda till svårigheter för mindre länder och enskilda banker.
Nyliberalismens kaputtisering
Med Barck Obama för ögonen talar man om nyliberalismens kaputtisering: I USA har Barack Obama, som mer än någon annan amerikansk politiker liknar en socialdemokrat, fått gehör med just detta budskap. På båda sidor om Atlanten har den politiska debatten flyttat fokus från statens misslyckande till en ny förståelse av marknadens svagheter. Det ger en mer aktiv roll för staten "större legitimitet".
Egenintresset bör begränsas
Regeringarna kommer att behöva engagera sig i samhället mera intensivt än man gjorde under de år då marknaden härskade oinskränkt. I tider av ekonomisk osäkerhet kommer folk att kräva sociala trygghetsnät. De kommer inte att vilja riskera allt när marknader flyttar. Doktrinen att vi bara ska ta hand om oss själva och lita på bankirer, som ska göra oss rika, har mycket mindre genklang nu än den hade under den nyliberala eran. I stället kommer vi att återvända till efterkrigstidens filosofi enligt vilken doktrinen om egenintresset behöver begränsas av samhällsintresset och att ett land klarar sig bättre om alla arbetar tillsammans än om man förlitar sig på konkurrerande individualism.
Regeringen styr
Grundtemat i socialdemokratin är att ekonomiska och sociala förändringsprocesser kan styras av regeringen. Denna tanke blir alltmer relevant efter hand som recessionen förvärras.
Koalitionsregeringen ses som mer pålitliga socialdemokrater än oppositionen
Sedan kommer klämmen om Sverige: Egendomligt nog är det så i dagens Sverige att det är statsminister Fredrik Reinfeldt och partierna i koalitionsregeringen som ses som mer pålitliga socialdemokrater än Mona Sahlin och den socialdemokratiska oppositionen. Paradoxalt nog behöver de svenska socialdemokraterna återupptäcka en socialdemokratisk filosofi.För övervinnandet av den ekonomiska recessionen beror till inte så liten del på om Västeuropas socialdemokratiska ledare kan återuppliva vad som till helt nyligen verkade vara en död doktrin, om de kan återupptäcka den fruktbara filosofi som de svenska socialdemokraterna hade funnit under sin glanstid.
____________________
Rent nonsens
Detta att Reinfeldt skulle vara en bättre på socialdemokratiska värden än vi själva är ju bara rent nonsens och en fortsättning på talet om det "nya arbetarpartiet". Skälen är många - här är några
1) Finanskris okänd - Högerregeringen Reinfeldt valdes som en reaktion mot Göran Perssons styre och i en tid då ingenting för gemene man förebådade rådande finanskris: Hjulen rullade och högkonjunkturen ledde till minskad arbetslöshet.
2) Ren råkapitalistisk högerpolitik - Den politik som högerregering fört kan knappast sägas innehålla ett enda moment av socialdemokratisk solidarisk politik med sänkta ersättningar i de offentliga systemen, höjda avgifter för dessa, en utarm,ning av arbetslöshetskassan som ställt en halv miljon svenska arbetare utan skyff vid arbetslöshet; höggre skatteuttag för sjuka, arbetslösa och pensionärer och samtidigt avskaffande av förmögenhetsskatt och sänkt skatt för dem med rejäla arbetsinkomster osv osv.
3) Utan åtgärd mot lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter - Högerregeringen har inte vidtagit en enda åtgärd för att mottarbeta den försvagning av facken som uppkommit genom Lavalfalet och i rådet motsatt sig att Utsttioneringsdirektivet tas upp och en social klausul införs.
Rödgrönt alternativ.
Däremot är det naturligtvis riktigt att vi socialdemokrater måste ånyo formulera vår politik och det är ett pågående arbete i samverkan med både vänster- och miljöpartiet, som kan bli en verklig lyckträff med ett rödgrönt alternativ. Vad saken gäller, vilket Bogdanor med sin neokonservativa framtoning aldrig kan komma på, är att vi kan ha de gamla värderingarna om solidaritet och omtanke men anpassade till att möta en ny värld där miljökraven är mycket högre och där kapitalet skaffat sig en internationell frihet som gör att det svårt att begränsa dess skadliga användning. Men just i detta kan krisen ha skapat möjligheter för länders samverkan att ge en ekonomisk reglering auktoritet.
söndag 8 februari 2009
lördag 7 februari 2009
Daniel, släng inte bort din vänsterröst - den behövs för ett socialt Europa!
Hej Daniel, du har på din blogg skrivit att du inte tänker rösta i EU-valet.(http://blogg.aftonbladet.se/17360/perma/1108869/)
Jag förstår dig och jag har på min blogg kämpat länge för ett annat EU och mot att Lissabonfördraget godtogs utan att Lavallerierna ordnades upp i fackets favör. Senast skrev jag om detta för några dagar sedan (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29786).
Nu är läget som det är. Inom Europeiska socialdemokratin förbereder man sig för att framtvinga en ändring av utstationeringsdirektivet och införande av ett socialt protokoll (det som Kommissionen just gjort tummen ner för). Detta för att framtvinga att utländska arbetare inte diskrimineras och lönedumpning omöjliggörs. Strategin är att tvinga Kommissionen till ändring i detta genom framkasta misstroende mot Kommissionen eller dess ordförande om inte Parlamentets krav genomförs.
På längre sikt måste man se över fördragets marknadsliberal framtoning med fria rörligheter bl.a. för kapital och tjänster och ta in en skyldighet till avvägning mot de sociala rättigheterna bl.a. rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder. Ja överhuvudtaget gör Unionen till ett socialt projekt och inte en tummelplats för kapitalister. EUs kvarnar kan med rätt lagstiftning t.o.m. användas för att tämja överdrivna yttringar av kapitalistisk girighet.
Kruxet Daniel, för att vi skall kunna genomföra dessa för enskilda medborgare viktiga ändringar behövs en stor vänstergrupp i Parlamentet. Det får vi inte om du avstår från att rösta och uppmanar andra att göra detsamma kan du tänka dig att tänka om? Tänk på vad som sker om du och andra vänsterungdomar avstår medan alliansungdomarna röstar!
Jag medger gärna att detta är ett långt perspektiv. Men på din hemsida såg jag att du är 20 år så om du röstar rätt så kommer du att få uppleva en förändring. Och jag skall rösta på socialdemokraterna i EU-valet för att så skall ske eftersom jag känner solidaritet med dagens röda ungdomar och vill att de skall få uppleva en bättre värld.
Rösta på socialdemokraterna i EU-valet!
Jag förstår dig och jag har på min blogg kämpat länge för ett annat EU och mot att Lissabonfördraget godtogs utan att Lavallerierna ordnades upp i fackets favör. Senast skrev jag om detta för några dagar sedan (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29786).
Nu är läget som det är. Inom Europeiska socialdemokratin förbereder man sig för att framtvinga en ändring av utstationeringsdirektivet och införande av ett socialt protokoll (det som Kommissionen just gjort tummen ner för). Detta för att framtvinga att utländska arbetare inte diskrimineras och lönedumpning omöjliggörs. Strategin är att tvinga Kommissionen till ändring i detta genom framkasta misstroende mot Kommissionen eller dess ordförande om inte Parlamentets krav genomförs.
På längre sikt måste man se över fördragets marknadsliberal framtoning med fria rörligheter bl.a. för kapital och tjänster och ta in en skyldighet till avvägning mot de sociala rättigheterna bl.a. rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder. Ja överhuvudtaget gör Unionen till ett socialt projekt och inte en tummelplats för kapitalister. EUs kvarnar kan med rätt lagstiftning t.o.m. användas för att tämja överdrivna yttringar av kapitalistisk girighet.
Kruxet Daniel, för att vi skall kunna genomföra dessa för enskilda medborgare viktiga ändringar behövs en stor vänstergrupp i Parlamentet. Det får vi inte om du avstår från att rösta och uppmanar andra att göra detsamma kan du tänka dig att tänka om? Tänk på vad som sker om du och andra vänsterungdomar avstår medan alliansungdomarna röstar!
Jag medger gärna att detta är ett långt perspektiv. Men på din hemsida såg jag att du är 20 år så om du röstar rätt så kommer du att få uppleva en förändring. Och jag skall rösta på socialdemokraterna i EU-valet för att så skall ske eftersom jag känner solidaritet med dagens röda ungdomar och vill att de skall få uppleva en bättre värld.
Rösta på socialdemokraterna i EU-valet!
fredag 6 februari 2009
Vad bör vi göra i Afganistan?
500 svenska soldater
Vi i Sverige har själva knappt 400 soldater i Afganistan. Denna styrka skall snart utökas till 500. Vad jag förstår är S enig med högerregeringen på denna punkt. Men finns det kanske anledning till frågan
* vad gör vi där?
* och om det anses rätt på vilket sätt bör vi närvara?
Carsten Jensen: "Varför är vi i Afganistan?"
I DN medarbetar den danska författaren Carsten Jensen som nu senast varit inbäddad journalist i den danska afganistantruppen. Han ställer i gårdagens DN 5/2 frågan "Varför är vi i Afganistan?" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=880805). Som ett fylligt, gripande och personligt underlag för frågeställningen har han publicerat tre mycket läsvärda artiklar. Jag visste inte ett smack om Afganistan, om vad det egentligen rörde sig om; nu vet jag litet mer.
Artiklarna är:
"Nedstigning i skuggriket" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877110), "De vinkar inte, de drunknar" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877647)
"Den afganska dödsdansen" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=878399)
...vi har svikit dem förr..
Ur gårdagens artikel citerar jag: ...vi har svikit dem förr. Vi hjälpte dem att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad. Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.
Är vi beredda att verkligen hjälpa?
Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det? Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet.
Så långt Carsten Jensen.
Vad gör vi i Afganistan?
Frågan inledningsvis vad vi gör där har såvitt jag kan förstå ingen gett något sammanhängande svar på. Även om styrkan sägs vara fredsbevarande så lär det väl vara så som Carsten Jensen säger att detta bara är ett sätt att förlänga en utdragen process utan möjlighet till bättring för det afganska folket. Men om det nu anses behjärtansvärt att göra en insats, vilket man måhända kommer fram till så är det helt uppenbart att den bästa hjälpen inte är nya vapen och soldater.
På vilket sätt bör vi närvara?
Ända sedan början av insatsen i Afganistan har denna varit huvudsakligen inriktad på soldater, eldkraft och vapen. Nu talas om ännu mer av det som varit. Men är det verkligen lösningen? Till skillnad från Obamas 30000 nya soldater borde vi kanske ta tillbaka våra soldater och sätta upp en civil fredsstyrka för att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Därigenom skulle man kunna bryta krigsherrarnas välde och ge den civila regeringen auktoritet och möjlighet att förbättra för folket. En sådan fredsstyrka kan på samma sätt som soldatkontingenten drabbas av förluster men skulle i alla fall kunna påbörja uppbyggnad möjligheterna till fred.
Har vi socialdemokrater verkligen tänkt igenom detta?
Vi i Sverige har själva knappt 400 soldater i Afganistan. Denna styrka skall snart utökas till 500. Vad jag förstår är S enig med högerregeringen på denna punkt. Men finns det kanske anledning till frågan
* vad gör vi där?
* och om det anses rätt på vilket sätt bör vi närvara?
Carsten Jensen: "Varför är vi i Afganistan?"
I DN medarbetar den danska författaren Carsten Jensen som nu senast varit inbäddad journalist i den danska afganistantruppen. Han ställer i gårdagens DN 5/2 frågan "Varför är vi i Afganistan?" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=880805). Som ett fylligt, gripande och personligt underlag för frågeställningen har han publicerat tre mycket läsvärda artiklar. Jag visste inte ett smack om Afganistan, om vad det egentligen rörde sig om; nu vet jag litet mer.
Artiklarna är:
"Nedstigning i skuggriket" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877110), "De vinkar inte, de drunknar" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877647)
"Den afganska dödsdansen" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=878399)
...vi har svikit dem förr..
Ur gårdagens artikel citerar jag: ...vi har svikit dem förr. Vi hjälpte dem att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad. Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.
Är vi beredda att verkligen hjälpa?
Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det? Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet.
Så långt Carsten Jensen.
Vad gör vi i Afganistan?
Frågan inledningsvis vad vi gör där har såvitt jag kan förstå ingen gett något sammanhängande svar på. Även om styrkan sägs vara fredsbevarande så lär det väl vara så som Carsten Jensen säger att detta bara är ett sätt att förlänga en utdragen process utan möjlighet till bättring för det afganska folket. Men om det nu anses behjärtansvärt att göra en insats, vilket man måhända kommer fram till så är det helt uppenbart att den bästa hjälpen inte är nya vapen och soldater.
På vilket sätt bör vi närvara?
Ända sedan början av insatsen i Afganistan har denna varit huvudsakligen inriktad på soldater, eldkraft och vapen. Nu talas om ännu mer av det som varit. Men är det verkligen lösningen? Till skillnad från Obamas 30000 nya soldater borde vi kanske ta tillbaka våra soldater och sätta upp en civil fredsstyrka för att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Därigenom skulle man kunna bryta krigsherrarnas välde och ge den civila regeringen auktoritet och möjlighet att förbättra för folket. En sådan fredsstyrka kan på samma sätt som soldatkontingenten drabbas av förluster men skulle i alla fall kunna påbörja uppbyggnad möjligheterna till fred.
Har vi socialdemokrater verkligen tänkt igenom detta?
torsdag 5 februari 2009
Yttrandefrihetens gräns - fritt fram för hets mot folkgrupp
Var går gränsen för yttrandefriheten? skriver Jonas Morian apropå (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.html) en utställning om nobelpristagarna Aung San Suu Kyi och Carl von Ossietzky, som lyfts fram för att skärskåda yttrandefriheten ur ett religiöst, politiskt och samhälleligt perspektiv. Och det låter ju synnerliogen intressant.
Yttrandefrihetsfundamentalist
Jonas går emellertid vidare i texten och bekänner att han visserligen är yttrandefrihetsfundamentalist men kan acceptera att hot och utpressning inte bör vara tillåtet. Inte heller bör förtal kunna ske ostraffat men förolämpning och kränkningar bör det vara fritt fram för. I diskussionen under kommentarer så visar det sig att därmed bör enligt Jonas Morian hetslagstiftningen upphävas.
Granskning av makten är tappat motiv
Javisst, skall vi försvara yttrandefriheten även om de största utövarna av den är de över 100 borgerliga dagstidningarna med 3 miljoner dagsex som dagligen ges ut (mot 600.000 ex i vänstertidningar) som - i vart fall i valtider - blir fullmatade valbroschyrer både vad gäller nyhetsurval och textutformning. Detta medför att motivet för yttrandefriheten, nämligen granskning av makten, är satt på undantag vid borgerlig regering.
Oförsvarligt att upphäva hetslagstiftningen
Men att därifrån gå vidare till att upphäva hetslagstiftningen är enligt min mening oförsvarligt. Hetslagstiftningen har till syfte att stävja att yttrandefriheten missbrukas i syfte att begå mentala angrepp mot redan från tidigare utsatta grupper, ofta minoriteter. Jag tror inte heller på att detta skapar martyrer utom i kretsar dit demokratiska institutioner ända inte når. Ingen tänkande människa kan få sympati för en person som hetsar mot judar, muslimer, homosexuella, romer eller vilka grupper det än vara må. Detta med martyrargumentet är helt enkelt ett månande om odemokratiska grupper som varken gör till eller från.
Hets är en form av hot, ibland utpressning, ibland olaga frihetsberövande
Vad Jonas och hans memingsfränder bortser från är att hets är en form av hot mot en person som av olika anledningar har svårt att försvar sig såsom exempelvis del av en utsatt minoritet. I andra fall liknar hetsen situationer av utpressning eller olaga frihetsberövande eller annat olaga tvång. Nå, då skulle man ju kunna nöja sig med brottsbalksbrotten? Nej det är inte sant eftersom brottsbalksbrotten förutsätter visst brottsligt resultat i det enskilda fallet.
Alltså försvarar vi lämpligen de gränser vi har för yttandefriheten.
Yttrandefrihetsfundamentalist
Jonas går emellertid vidare i texten och bekänner att han visserligen är yttrandefrihetsfundamentalist men kan acceptera att hot och utpressning inte bör vara tillåtet. Inte heller bör förtal kunna ske ostraffat men förolämpning och kränkningar bör det vara fritt fram för. I diskussionen under kommentarer så visar det sig att därmed bör enligt Jonas Morian hetslagstiftningen upphävas.
Granskning av makten är tappat motiv
Javisst, skall vi försvara yttrandefriheten även om de största utövarna av den är de över 100 borgerliga dagstidningarna med 3 miljoner dagsex som dagligen ges ut (mot 600.000 ex i vänstertidningar) som - i vart fall i valtider - blir fullmatade valbroschyrer både vad gäller nyhetsurval och textutformning. Detta medför att motivet för yttrandefriheten, nämligen granskning av makten, är satt på undantag vid borgerlig regering.
Oförsvarligt att upphäva hetslagstiftningen
Men att därifrån gå vidare till att upphäva hetslagstiftningen är enligt min mening oförsvarligt. Hetslagstiftningen har till syfte att stävja att yttrandefriheten missbrukas i syfte att begå mentala angrepp mot redan från tidigare utsatta grupper, ofta minoriteter. Jag tror inte heller på att detta skapar martyrer utom i kretsar dit demokratiska institutioner ända inte når. Ingen tänkande människa kan få sympati för en person som hetsar mot judar, muslimer, homosexuella, romer eller vilka grupper det än vara må. Detta med martyrargumentet är helt enkelt ett månande om odemokratiska grupper som varken gör till eller från.
Hets är en form av hot, ibland utpressning, ibland olaga frihetsberövande
Vad Jonas och hans memingsfränder bortser från är att hets är en form av hot mot en person som av olika anledningar har svårt att försvar sig såsom exempelvis del av en utsatt minoritet. I andra fall liknar hetsen situationer av utpressning eller olaga frihetsberövande eller annat olaga tvång. Nå, då skulle man ju kunna nöja sig med brottsbalksbrotten? Nej det är inte sant eftersom brottsbalksbrotten förutsätter visst brottsligt resultat i det enskilda fallet.
Alltså försvarar vi lämpligen de gränser vi har för yttandefriheten.
Hur skall vi klara EU-valet med ökande lönedumpning på svensk arbetsmarknad?
Vi olyckskorpar
Våra EU-parlamentariker med Jan Andersson i spetsen for runt - även på s-info - och förklarade hur korkade vi var som motsatte oss Lissabonfördragets genomförande innan man ordnat upp detta med EG-domstolens lavallerier. Ja, vi var olyckskorpar när vi trots Parlamentets fall halvvägs framåt för Jans rapport varnade för att varken Rådet eller Kommissionen kunde förmodas godkänna dessa ändringar. Efter Kommissions definitiva tummen ner så har det varit mycket tyst om frågan från Jan Andersson och även från partiet.
Sveket
Det hör till saken att både LO- och SAP-ledningen uppmanats att söka kontakt med jurister som kan EU-rätt för att få ett underlag till ett för oss enskilda godtagbart beslut. Detta har inte skett utan andra outgrundliga allianser har tillåtits spela roll. Förmodligen också prestige. Inom en rad fackliga organisationer, bl.a. Byggnads, ser man forceringen av Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen som ett svek.
Strunta i sveket och ge lösningar för framtiden
Den 30 januari i år skrev Jan Andersson plötsligt om att Vi måste ha en vision om framtiden (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755&blogg=29628). Och det låter ju fint. Han citerar den brittiske utrikesministern David Milliband som vid ett tal till socialdemokratiska gruppen i europaparlamentet för en tid sedan sa: inga val vinns genom att tala om vad vi gjort i det förflutna eller genom att vi bara lyfter fram problem. Val vinns av de partier som har en vision och förslag om lösningar för framtiden.
Sveket innefattar också underlaget för framtida lösning
Det är ju inte svårt att förstå Jan Anderssons benägenhet att ta fram citatet. Jag kan emellertid ge Milliband rätt i princip men först måste man ta till sig verkligheten och för hans del så är det den som jag bloggade om för några dagar sedan "Vilda strejker i England mot lönedumpning som följd av EG-domstolens lavallerier"(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29674). Även den brittiska regeringen har en del att förklara för sina fackliga medlemmar innan dessa kan gå vidare. Detta av den enkla anledningen att det är de enskilda arbetarna som får ta skiten av politikernas beslut.
Delegation från Byggnads pratar med SAP-ledningen
Calle Fridén har på sin förnämliga blogg anteckningar om ett intressant initiativ i denna parti- och LO-ledningens ekande tystnad: "Jag och Mona och Sven-Erik..." (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2009/02/jag-och-mona-och-sven-erik.html) Det handlar om en delegation från Byggnads som fick träffa Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg:"... Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften. Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap."
Vi måste erkänna schabblet och se verkligheten
Precis vi måste sätta ner foten och tala om att vi schabblat (även om jag och många med mig inte ville detta). Först då är vi ju beredda att fullt ut se den verklighet som facken och arbetarregeringarna står inför inom EU i dag. Så som dagsläget ser ut där Kommissionen nobbat allt tillmötesgående av fackliga krav och vår egen högerregering inte får tummen ur arschelet för att ta ett enda tag mot lönedumpningen så är det dags för en radikal omprövning. Vi kan ju inte sitta här och bara se en utveckling i Europa som leder till fientlighet mellan olika arbetargrupper och där kapitalet och arbetsgivarna har fritt fram att dra fördelar av EU.
Hur ser verkligheten ut?
Vi måste utgå från att
* Svensk Näringsliv kommer att fortsätta att gynna lönedumpningen genom att inför EG-domstolen lagföra dem som försöker protestera mot sådan exploatering av utländsk arbetskraft
* Högerregeringen kommer inte att företa ett smack om vi inte väsnas tillräckligt mycket och högt
* EG-domstolen kommer att fortsätta med sin rigida marknadsliberala tolkningsmall till dess fördragstexten ändras
* EU-rätten så som den tolkas av EG-domstolen är bindande även för de arbetarregeingar som finns i medlemsländer, varför de är bakbundna
EU-valet kan förloras redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna
Förmodligen finns det fler aspekter och dessa måste fastläggas och sedan en kraftfull EU-politik formas. Vi måste lösa knutarna till våra baknundna händer för att kunna ge svar på kapitalets råsopar. Därför finns det inte tid för prestigeförsvar av sveket mot jobbarna utan här måste fram nya initiativ grundade på en juste verklighetssyn. Annars kommer S förlora EU-valet redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna.
Våra EU-parlamentariker med Jan Andersson i spetsen for runt - även på s-info - och förklarade hur korkade vi var som motsatte oss Lissabonfördragets genomförande innan man ordnat upp detta med EG-domstolens lavallerier. Ja, vi var olyckskorpar när vi trots Parlamentets fall halvvägs framåt för Jans rapport varnade för att varken Rådet eller Kommissionen kunde förmodas godkänna dessa ändringar. Efter Kommissions definitiva tummen ner så har det varit mycket tyst om frågan från Jan Andersson och även från partiet.
Sveket
Det hör till saken att både LO- och SAP-ledningen uppmanats att söka kontakt med jurister som kan EU-rätt för att få ett underlag till ett för oss enskilda godtagbart beslut. Detta har inte skett utan andra outgrundliga allianser har tillåtits spela roll. Förmodligen också prestige. Inom en rad fackliga organisationer, bl.a. Byggnads, ser man forceringen av Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen som ett svek.
Strunta i sveket och ge lösningar för framtiden
Den 30 januari i år skrev Jan Andersson plötsligt om att Vi måste ha en vision om framtiden (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755&blogg=29628). Och det låter ju fint. Han citerar den brittiske utrikesministern David Milliband som vid ett tal till socialdemokratiska gruppen i europaparlamentet för en tid sedan sa: inga val vinns genom att tala om vad vi gjort i det förflutna eller genom att vi bara lyfter fram problem. Val vinns av de partier som har en vision och förslag om lösningar för framtiden.
Sveket innefattar också underlaget för framtida lösning
Det är ju inte svårt att förstå Jan Anderssons benägenhet att ta fram citatet. Jag kan emellertid ge Milliband rätt i princip men först måste man ta till sig verkligheten och för hans del så är det den som jag bloggade om för några dagar sedan "Vilda strejker i England mot lönedumpning som följd av EG-domstolens lavallerier"(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29674). Även den brittiska regeringen har en del att förklara för sina fackliga medlemmar innan dessa kan gå vidare. Detta av den enkla anledningen att det är de enskilda arbetarna som får ta skiten av politikernas beslut.
Delegation från Byggnads pratar med SAP-ledningen
Calle Fridén har på sin förnämliga blogg anteckningar om ett intressant initiativ i denna parti- och LO-ledningens ekande tystnad: "Jag och Mona och Sven-Erik..." (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2009/02/jag-och-mona-och-sven-erik.html) Det handlar om en delegation från Byggnads som fick träffa Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg:"... Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften. Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap."
Vi måste erkänna schabblet och se verkligheten
Precis vi måste sätta ner foten och tala om att vi schabblat (även om jag och många med mig inte ville detta). Först då är vi ju beredda att fullt ut se den verklighet som facken och arbetarregeringarna står inför inom EU i dag. Så som dagsläget ser ut där Kommissionen nobbat allt tillmötesgående av fackliga krav och vår egen högerregering inte får tummen ur arschelet för att ta ett enda tag mot lönedumpningen så är det dags för en radikal omprövning. Vi kan ju inte sitta här och bara se en utveckling i Europa som leder till fientlighet mellan olika arbetargrupper och där kapitalet och arbetsgivarna har fritt fram att dra fördelar av EU.
Hur ser verkligheten ut?
Vi måste utgå från att
* Svensk Näringsliv kommer att fortsätta att gynna lönedumpningen genom att inför EG-domstolen lagföra dem som försöker protestera mot sådan exploatering av utländsk arbetskraft
* Högerregeringen kommer inte att företa ett smack om vi inte väsnas tillräckligt mycket och högt
* EG-domstolen kommer att fortsätta med sin rigida marknadsliberala tolkningsmall till dess fördragstexten ändras
* EU-rätten så som den tolkas av EG-domstolen är bindande även för de arbetarregeingar som finns i medlemsländer, varför de är bakbundna
EU-valet kan förloras redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna
Förmodligen finns det fler aspekter och dessa måste fastläggas och sedan en kraftfull EU-politik formas. Vi måste lösa knutarna till våra baknundna händer för att kunna ge svar på kapitalets råsopar. Därför finns det inte tid för prestigeförsvar av sveket mot jobbarna utan här måste fram nya initiativ grundade på en juste verklighetssyn. Annars kommer S förlora EU-valet redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna.
onsdag 4 februari 2009
yeS we can måste fyllas med hopp om förändring annars blir det bara en plattityd.
Hope and Change - Yes we can!
Det var ju Obama som under sin presidentkampanj entusismerade sina väljare med slagordet YES, we can! men han var noga med att ge anvisningar på vad det är vi måste gå igenom tillsammans för att ge innehåll åt detta att vi kan! Yes vi can! Hans budskap handlade om förändring och hopp till förändring. Kommer ni håg Hope and Change från hans valappeller?
I have a dream...
10 år tidighare höll Martin Luther King Jr sitt berömda tal I have a dream. Jag kan forfarande frysa efter ryggraden och för mitt inneröra höra hans röst skalla ut över mängden I have a dream. Kan man på ett tydligare sätt tala om förändring och hopp än detta jag har en dröm, en målsättning för hur allt skall bli bättre.
You have to give 'em hope for a better to morrow
1978 mördades den demokratiske politikern och HBT-aktivisten Harvey Milk ner på sitt kontor i Los Aangeles stadsfullmäktigekontor. Om honom finns en film The Times of Harvey Milk och den nyinspelade filmen "Milk" med sean Penn i huvudrollen. Harvey Milk ansåg att genom att leva öppet som en homosexuell man kunde han bidra till att full jämlikhet för alla människor kunde uppnås. Hans politiska budskap var: You have to give 'em hope for a better to morrow - man måste ge människor ett hopp om en bättre morgondag.
S we can
När vi socialdemokrater använder S we can så finns det två alternativ antingen stannar det vid en liten fyndighet som någon redan gjort om till swecan som tydligen är en slogan för fri cannabis i Sverige. Eller också kan vi ge slogan politiskt innehåll. Och vad är politik om inte att ge människor hopp och förvissning om en bättre morgondag. Mona är på god väg och vi får alla lägga på ett kål. Ja, S kan!
Det var ju Obama som under sin presidentkampanj entusismerade sina väljare med slagordet YES, we can! men han var noga med att ge anvisningar på vad det är vi måste gå igenom tillsammans för att ge innehåll åt detta att vi kan! Yes vi can! Hans budskap handlade om förändring och hopp till förändring. Kommer ni håg Hope and Change från hans valappeller?
I have a dream...
10 år tidighare höll Martin Luther King Jr sitt berömda tal I have a dream. Jag kan forfarande frysa efter ryggraden och för mitt inneröra höra hans röst skalla ut över mängden I have a dream. Kan man på ett tydligare sätt tala om förändring och hopp än detta jag har en dröm, en målsättning för hur allt skall bli bättre.
You have to give 'em hope for a better to morrow
1978 mördades den demokratiske politikern och HBT-aktivisten Harvey Milk ner på sitt kontor i Los Aangeles stadsfullmäktigekontor. Om honom finns en film The Times of Harvey Milk och den nyinspelade filmen "Milk" med sean Penn i huvudrollen. Harvey Milk ansåg att genom att leva öppet som en homosexuell man kunde han bidra till att full jämlikhet för alla människor kunde uppnås. Hans politiska budskap var: You have to give 'em hope for a better to morrow - man måste ge människor ett hopp om en bättre morgondag.
S we can
När vi socialdemokrater använder S we can så finns det två alternativ antingen stannar det vid en liten fyndighet som någon redan gjort om till swecan som tydligen är en slogan för fri cannabis i Sverige. Eller också kan vi ge slogan politiskt innehåll. Och vad är politik om inte att ge människor hopp och förvissning om en bättre morgondag. Mona är på god väg och vi får alla lägga på ett kål. Ja, S kan!
måndag 2 februari 2009
Apropå näringslivets toppar: Moral som bonus
Moral till salu?
Moral som bonus, ja, så lyder en ledare signerad Marcus Ola Carlsson i marknadsliberala Sydsvenskan (pappersupplagan eftersom man inte ens vågat lägga ut den på nätet) 2/2. Ledaren inleds med att referera ilskan över chefers bonusavtal och champagneorgier för att fira att staten gett bolag stöd i finanskrisens spår, Obamas och Anders Borgs berättigade ilska över att de tvingas försöka lösa krisen medan guldkalvarna fortsätter att göda varandra. Jo nog är det riktigt av staten att med skattemedel gå in och rädda näringslivet och möjligen kan därifrån gå in och reglera näringslivet men man får inte röra bonussystemen: "Att rekrytera och motivera chefer är avgörande för att företag skall kunna utvecklas."
Marknadsliberal "högerytter"
På samma ledaruppslag skriver Carl Rudbeck "Regeringen bör kasta in en högerytter" under vilken rubrik han pläderar för ännu mer minskat skattetryck och för att staten skall dra sig tillbaka från i stort sett allt utom polisen. Det mesta bör lämnas över till privata aktörer dels för att dessa sköter uppgifterna bättre, dels för att det finns områden där staten inte har något att göra. Inget presstöd för att bredda mediautbudet. Ingen public service då det ju är bättre att allt reklamfinansieras. Och allt stöd till kulturen bör sloppas och - för att tala med Guillou - det som inte ger bra vinst har inget existensberättigande. "In med en högerytter" - man får förmoda att det i vart fall skall vara till vänster om Sverigedemokraterna?
Lång historia av falsarier och smörjning
Nu förefaller dessa skriverier ju ganska patetiska inte bara mot bakgrund av Nasdaq-chefens miljardsnillerier och en lång historia av vänskapssmörjning i näringslivet från Percy Barnevik till dags dato. Det är lite komisk men knappast skrattretande att på första sidan av samma tidning som ovanstående finns intaget så är rubriken: FINSKT FASADFÖRETAG GAV TOPPCHEFERNA MILJONER - 42 AV TETRA LAVALKONCERNENS CHEFER FICK 60 MILJONER KRONOR EXTRA I LÖN.
Organiserad skattesmitning
Såvitt man kan förstå så bildades alltså ett brevlådeföretag i Finland för att därigenom kunna till ett antal chefer i företaget betala ut extra lönebelopp på varierande belopp från 7.108.680 kr och nedåt. Konstruktionen skulle innebära att beloppen inte upptagits i koncernredovisningen i Sverige och inte heller beskattats hos de olika cheferna. Beloppen är alltså utöver de rikliga förmåner som cheferna har inom den ram som redovisades.
Bonusfesten
När ledarsidorna misslyckas med att ens sniffa på verkligeheten så läser man följande på ekonomisidan av Niclas Ericsson under rubriken ANALYS - BONUSFESTEN - EN LITEN TÄT KRETS BELÖNAR VARANDRA. Text värd att citera: Som försvar brukar näringslivet hävda att det krävs höga ersättningar för att locka och behålla de allra bästa, annars söker sig dessa någon annanstans.
Forskning visar att näringslivets hejdukar inte talar sanning
Men forskning visar att det inte finns ett entydigt samband mellan höga ersättningar och hur bra det går för företaget på lite längre sikt. Vissa forskare, som nationalekonomerna Michael C Jensen och Kevin J Murphy, menar att ogenomtänkta belöningssystem oftast leder till att företagsledningen prioriterar sådant som är avgörande för marknadens kortsiktiga värdering. Långsiktiga och strategiska beslut blir därmed lidande i arbetet med att få upp aktiekursen och värdet på nyckelpersoners optioner.
Vänskapskorruption En förklaring till de höga lönerna, bonusarna, optionsavtalen och fallskärmarna är att de i praktiken bestäms av en mycket liten krets där de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Dessutom sitter personerna ofta i varandras styrelser, där besluten om olika belöningsprogram fattas. Vänskapskorruptionen är därför utbredd i näringslivets högsta skikt.
Skall vi finna oss i att samhället på detta sätt rånas
Vi har ett samhällskontrakt där reglerna anger att alla skall bidra till den gemensamma kakan och inte gama åt sig allt för egen del. Och detta gäller ju naturligtvis också företagsamheten. Företagsamhet är ju inte något som är motorn i samhället utan istället en del av ett samhällssystem med produktion, konsumtion av varor och tjänster, dvs komplicerad samverkan mellan kapital, arbete och privatliv. Att på något sätt särställa företagsamheten finns redan av denna anledning inte. Inte heller är riskerna större i att satsa kapital än att utföra sitt arbete som kan innebära både fysiska och mentala risker.
Reglera och bevaka verksamheten
Snarare finns det anledning för oss alla att noga bevaka att företagsamheten och kapitalet - liksom andra samhällsgrenar - verkligen bidrar med sin andel till det gemensamma. I detta ingår både beskattning, skatte- och miljökontroll. Kraven på regelering ökar naturligtvis när det på detta sätt visar sig finnas en brist på moral. Att näringslivets förlängda arm inom media talar om moral i dessa sammahang som en slags bonus är perverst.
Moral som bonus, ja, så lyder en ledare signerad Marcus Ola Carlsson i marknadsliberala Sydsvenskan (pappersupplagan eftersom man inte ens vågat lägga ut den på nätet) 2/2. Ledaren inleds med att referera ilskan över chefers bonusavtal och champagneorgier för att fira att staten gett bolag stöd i finanskrisens spår, Obamas och Anders Borgs berättigade ilska över att de tvingas försöka lösa krisen medan guldkalvarna fortsätter att göda varandra. Jo nog är det riktigt av staten att med skattemedel gå in och rädda näringslivet och möjligen kan därifrån gå in och reglera näringslivet men man får inte röra bonussystemen: "Att rekrytera och motivera chefer är avgörande för att företag skall kunna utvecklas."
Marknadsliberal "högerytter"
På samma ledaruppslag skriver Carl Rudbeck "Regeringen bör kasta in en högerytter" under vilken rubrik han pläderar för ännu mer minskat skattetryck och för att staten skall dra sig tillbaka från i stort sett allt utom polisen. Det mesta bör lämnas över till privata aktörer dels för att dessa sköter uppgifterna bättre, dels för att det finns områden där staten inte har något att göra. Inget presstöd för att bredda mediautbudet. Ingen public service då det ju är bättre att allt reklamfinansieras. Och allt stöd till kulturen bör sloppas och - för att tala med Guillou - det som inte ger bra vinst har inget existensberättigande. "In med en högerytter" - man får förmoda att det i vart fall skall vara till vänster om Sverigedemokraterna?
Lång historia av falsarier och smörjning
Nu förefaller dessa skriverier ju ganska patetiska inte bara mot bakgrund av Nasdaq-chefens miljardsnillerier och en lång historia av vänskapssmörjning i näringslivet från Percy Barnevik till dags dato. Det är lite komisk men knappast skrattretande att på första sidan av samma tidning som ovanstående finns intaget så är rubriken: FINSKT FASADFÖRETAG GAV TOPPCHEFERNA MILJONER - 42 AV TETRA LAVALKONCERNENS CHEFER FICK 60 MILJONER KRONOR EXTRA I LÖN.
Organiserad skattesmitning
Såvitt man kan förstå så bildades alltså ett brevlådeföretag i Finland för att därigenom kunna till ett antal chefer i företaget betala ut extra lönebelopp på varierande belopp från 7.108.680 kr och nedåt. Konstruktionen skulle innebära att beloppen inte upptagits i koncernredovisningen i Sverige och inte heller beskattats hos de olika cheferna. Beloppen är alltså utöver de rikliga förmåner som cheferna har inom den ram som redovisades.
Bonusfesten
När ledarsidorna misslyckas med att ens sniffa på verkligeheten så läser man följande på ekonomisidan av Niclas Ericsson under rubriken ANALYS - BONUSFESTEN - EN LITEN TÄT KRETS BELÖNAR VARANDRA. Text värd att citera: Som försvar brukar näringslivet hävda att det krävs höga ersättningar för att locka och behålla de allra bästa, annars söker sig dessa någon annanstans.
Forskning visar att näringslivets hejdukar inte talar sanning
Men forskning visar att det inte finns ett entydigt samband mellan höga ersättningar och hur bra det går för företaget på lite längre sikt. Vissa forskare, som nationalekonomerna Michael C Jensen och Kevin J Murphy, menar att ogenomtänkta belöningssystem oftast leder till att företagsledningen prioriterar sådant som är avgörande för marknadens kortsiktiga värdering. Långsiktiga och strategiska beslut blir därmed lidande i arbetet med att få upp aktiekursen och värdet på nyckelpersoners optioner.
Vänskapskorruption En förklaring till de höga lönerna, bonusarna, optionsavtalen och fallskärmarna är att de i praktiken bestäms av en mycket liten krets där de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Dessutom sitter personerna ofta i varandras styrelser, där besluten om olika belöningsprogram fattas. Vänskapskorruptionen är därför utbredd i näringslivets högsta skikt.
Skall vi finna oss i att samhället på detta sätt rånas
Vi har ett samhällskontrakt där reglerna anger att alla skall bidra till den gemensamma kakan och inte gama åt sig allt för egen del. Och detta gäller ju naturligtvis också företagsamheten. Företagsamhet är ju inte något som är motorn i samhället utan istället en del av ett samhällssystem med produktion, konsumtion av varor och tjänster, dvs komplicerad samverkan mellan kapital, arbete och privatliv. Att på något sätt särställa företagsamheten finns redan av denna anledning inte. Inte heller är riskerna större i att satsa kapital än att utföra sitt arbete som kan innebära både fysiska och mentala risker.
Reglera och bevaka verksamheten
Snarare finns det anledning för oss alla att noga bevaka att företagsamheten och kapitalet - liksom andra samhällsgrenar - verkligen bidrar med sin andel till det gemensamma. I detta ingår både beskattning, skatte- och miljökontroll. Kraven på regelering ökar naturligtvis när det på detta sätt visar sig finnas en brist på moral. Att näringslivets förlängda arm inom media talar om moral i dessa sammahang som en slags bonus är perverst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
