Tål demokratin harmlösa aktioner - det som börjar med tårta slutar knappast med handgranat!

Skilj på princip och idé! Dagens Nyheter hävdade apropå tårtningen av Jimmie Åkesson att man måste skilja på principer och idéer  . Att försvara yttrandefriheten är inte att försvara rätten att säga just det man själv tycker. Det är att försvara rätten för andra att säga också avskyvärda saker, så länge uttalandena för övrigt håller sig inom lagens råmärken utifrån regler för hets mot folkgrupp och förtal. Rätten att uttala det som majoritetssamhället är tämligen överens om behöver inget försvar. Därför går det alldeles utmärkt att försvara såväl pastor Åke Greens förklenande uttalanden om homosexuella som Jimmie Åkessons brandtal mot invandring (eller boksignering) utan att i långa haranger först deklarera hur illa man tycker om deras idéer. Principen att få tala fritt är både större, viktigare och mer dyrbar än de idéer som torgförs.
Men är de valda exempel adekvata?
Åke Greens förklenande uttalanden från predikstolen sades i i Högsta domstolens dom väl vara av karaktär hets mot folkgrupp men friades endast p.g.a. domstolens värdering av praxis hos Europadomstolen beträffande religionsfrihet (sic!). Därför är det knappast försvarbart att uttrycka sig om homosexuella som Green gjorde. När det gäller Jimmie Åkesson och hans partivänner uttalar sig mot invandring, så skiner ofta en hets mot muslimer m.fl grupper igenom och att man då är utanför lagens råmärken är ganska klart. Jag håller med om att få tala fritt är viktigare än de idéer som torgförs men det finns ju i alla fall gränser. Båda exemplen rör sig i en gränszon varför jag inte är upprörd för annat än Högsta domstolens mesighet och över den makalösa överreaktion mot gräddtårtan en rad publicister har visat. När gäller försvaret av demokrati och yttrandefrihet så är det ju så att både du och jag betalar SÄPO dyra pengar för att skydda just Sverigedemokrater vid olika populistska och utmanande framträdanden.

Visst är det tveksamt med tårtning Det går väl ann när Karin Pettersson i AB skriver Sverige¬demokraternas politik bör bekämpas. Men det ska ske med argument och opinionsbildning. Med bättre politiska förslag, med kamp för människo¬värdet. Även Lena Mellins farhågor att politiker inte vågar vistas ute bland vanliga människor är beaktansvärd. Man kan också förstå reaktioner på SÄPOs fadäs att inte stoppa tårtkastaren . Även Jonas Sjöstedt tycker inte att man får kasta tårta. Men när SvD pläderar för högre straff för tårtkastare tangerar man gränsen för bra omdöme. Det är ju i alla fall skillnad på ett vapen och en tårta! Samtidigt skriver Dagens Media att tidningarna hade budgivning om bilderna som fångats av ett av SD inhyrt filmbolag. Demokratiska media gav alltså SD ett inte oväsentligt bidrag till kassan!!

Kreativt förslag: Köp tårta till Irenes böter!
”Våldsverkaren” är intervjuad i Expressen och jag känner stor sympati för hennes inställning . Jag delar verkligen Petter Larsson lugnande ord En demokrati måste tåla harmlösa aktioner och att det skulle börja med en tårta och sluta med en handgranat är en överdriven farhåga! Precis som feministiskt initiativ vill jag bjuda Irene på tårta. Jimmies bageri  säljer demokratiska tårtor för odemokratiska idéer för att betala Irenes böter. Jag vill också hurra för alla storordiga försvarare av yttrandefriheten som mumlar godkännande när Åke Green får åberopa religiösa skäl att kalla homosexuella för samhällets kräftsvulster medan man tar till storsläggan när främlingsfientliga Jimmie får litet tårta i ansiktet. Det är sinne för proportioner det.

OK, Stefan vi skall gå fram ensamma i valet och bilda regering Jag har flera gånger ifrågasatt snacket om blockpolitikens död som dumheter , exempelvis Blockpolitik = olika idégrund är inte död och bör inte dö - men utesluter inte långsiktiga överenskommelser . Och i dag kom som förvarnat min egen partiledare med deklarationen Jag vill bryta upp blockpolitiken. Stefan Löfven  är bra och jag håller med så långt som han postulerar
• Vi går fram med egen valplattform
• Vi vill ha en socialdemokratiskt ledd regering
• Vi vill regera över blockgränserna och skall öppna för blocköverskridande lösningar
Detta är något jag helhjärtat kan ställa upp på och jag arbetar gärna för detta i det kommande valarbetet. Det var inte förvånande att M-alliansen snabbt replikerade Med S valstrategi blir det osäkert och kaosartat . Reinfeldt tillägger ”inte verklighetsförankrat” och Björklund ”bara snömos” och ”Lööf äter hellre skon än samarbetar med S”.

Blocköverskridande lösningar nödvändiga Det blocköverskridande regeringsarbetet behövs verkligen bl.a. i försvarsfrågan, vinster i välfärden, pensionerna, skolan, styrsystem i offentlig verksamhet (Zaremba) m.fl frågor som det vore förödande att ha ett ständigt växlande med valvinden. I vissa frågor är det helt enkelt nödvändigt med en flerårig kontinuitet. Det rör dessutom stora frågor där det mesta gått snett under Reinfeldts svaga regerande. Skolan, sjukvården, jobb och arbetslöshet, järnvägar mm är eftersatt då det offentliga dränerats på resurser för att ge skattesänkningar huvudsakligen till dem som redan har det hyfsat. I många fall i sådan grad att t.o,m, vanligt underhåll eftersatts.
Blockpolitiken rymmer emellertid grundläggande värden Stefan Löfven uttrycker sig – enligt min mening – vårdslöst när han pratar om ”Miljöpartiet en naturlig samarbetspartner framöver”. Den enda idémässigt naturliga partnern för oss Socialdemokrater är faktiskt Vänsterpartiet, som liksom vi står på en grund av demokratisk socialism. Miljöpartiet har inte en sådan grundsyn även om deras politik i praktiken ofta är väl förenlig med vår syn. Ibland är det ju så att det är MP  och V som har gemensam syn, såsom att förbjuda vinster i välfärden, där S tramsat sig fram till en oformlig kvalitetsfigur. Men hur kan man som Karin Pettersson i AB tala om blockpolitikens dödsryckningar , DN: Löfven öppnar för MP-ministrar , Eva Stenberg, DN, Ny s-ignal om mittenpolitik , Lena Mellin tror att det handlar om en blocköverskridande regering
Blocköverskridande innebär inte C- och FP-ministrar (Guskelov)! På nyhetsplats i Aftonbladet tolkas detta som att S-ledaren Stefan Löfven kan tänka sig regera med Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) - om han vinner valet. Detta är en grov övertolkning, som är desto mer märklig eftersom den görs på nyhetsplats. Expressen talar om hur väl förankrad planen är och att Löfven vill undvika Mona Sahlin fällan . GP talar om Löfvens maktspel men frågar sig vilken politik som då skall föras . Göran Greider i Dalademokraten skriver att Löfven begår ett misstag när han förklarar att partiet skall överge blockpolitiken och samarbeta även med borgerliga partier , Jenny Wennberg skriver i Arbetarbladet Illa socialdemokraterna att man kan tänka sig att samarbeta med det nu mera nyliberala Folkpartiet och Centern ... , Kalle Olsson i Länstidningen skriver om Ökad trängsel i mittfåran, vilket medför att partiet tappar sin identitet i strävan att charma mittenväljarna. Nu innebär blocköverskridande varken att det blir C- eller FP-ministrar eller att Socialdemokraterna accepterar den nyliberala M-allianspolitiken. Om så är fallet hänger inte jag med!

EG-domstolen: Fritt fram för lönedumpning

Juristerna i EG-domstolen kan upphäva EU-parlamentets beslut. Enligt nuvarande EU-fördrag är EG-domstolen nämligen överordnad samtliga andra institutioner inom EU, såsom kommissionen, Rådet och EU-parlamentet. Enligt artiklarna 229-233 kan EGdomstolen förklara rättsakter exempelvis av Parlamemntet för ogiltiga och även beordra institution att vidta åtgärder. Motsvarande ordning finns i Lissabonfördraget.

Därför framstår EU-parlamentarikern Åsa Westlund osedvanligt naiv när hon på Wigforsseminariet i Halmstad i månadsskiftet deklarerade att vi inte kan ha en domstol som på papperet är opolitisk men i praktiken företräder marknadsliberala värderingar. Lika märklig är hennes och EU-kollegan Jan Anderssons åsikt att vår Europadebatt präglats av sidodiskussioner om arbetsrätt, kollektivavtal, juridikens överhöghet över politiken.

Jan Andersson har ett flertal gånger på sin blogg och i artiklar framhållit att det nya fördraget innehåller lösningen på problemet genom att dels till fördraget fogats en rättighetskatalog där bl.a. strejkrätt och kollektivavtalsrätt behandlas, dels denna fråga hanteras genom ett förändrat utstationeringsdirektiv med följdändringar i svensk lagstiftning, dels och ett särskilt protokoll med en social klausul skall täcka Lavall-problemet. Alternativen har växlat under diskussionens gång. Men inte något rymmer förmodligen en ur arbetarrörelsens perspektiv godtagbar lösning. Jag säger förmodligen eftersom jag - liksom Jan Andersson - spekulerar i vad EG-domstolen kommer att säga vid en upprepning av Lavall-situationen.

Förmodligen kommer EG-domstolen nämligen att göra precis samma tolkning och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Varför det då? Jo, i själva fördraget, som är huvudhandlingen för domstolen domar, finns ingenting om rätt till kollektivavtal och att sådant kan framtvingas med hjälp av strejk eller blockad. Och i fördraget finns bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster, vilket innebär att alla andra bestämmelser skall tolkas mot denna artikel. Vad som sedan står i en rättighetskatalog, ett direktiv eller en social klausul blir för domstolen sekundära tolkningsdata medan huvudregeln i fördraget om fri rörlighet kvarstår som den primära principen. Min -liksom en rad andra juristers - farhåga är alltså att läget blir oförändrat med det nya fördraget.

Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som polöitiker kan sälja arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning.

LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som straffar sig senare.

Snacket om att på något sätt inskränka domstolens makt över politiken är inte heller en fråga för parlaments- eller rådsbeslut. Detta regleras också exklusivt i fördraget. Vill man alltså ha en annan ordning där domstolen inte ger sig in och styr politiken så får man alltså tala om vilka ändringar i fördraget man eftersträvar. Annars är gnölet mot domstolen bara strunt. Dessvärre ger det också falskt sken av att man vill åstadkomma en förändring.

Borgerliga skribenters främsta uppgift: att förneka sanningen.
Skrivet: 15 april kl. 11:31
"Det går bra för socialdemokraterna därför att de inte gör något", var borgerliga Barbro Hedvalls kommentar till att socialdemokraterna ensamma enligt SIFO har större del av valmanskåren än högeralliansen till sammans. Under den fortsatta resan hann hon också med en fnysning ut i etern förneka att alliansregeringen gjort ett systemskifte. Lika borgerliga men mer försiktiga Heidi Avellan uttryckte något om att människor alltid gör motstånd mot förändringar och vissa förändringar har ju trots allt skett. Hon talade också om en Monaeffekt, i vart fall som en reaktion mot Göran Persson. Barbro Hedvall är ledarskribent i Dagens Nyheter och Heidi Avellan chefredaktör i Sydsvenskan båda så kraftfullt alliansvänliga tidningar att varubeteckningen "oberoende liberal" framstår som mindre förenlig med sanningen än "husbondens röst". Dessa båda kraftfulla borgerliga tyckare matchades i suveräna Godmorgon, världen! i P1 i söndagens debattpanel av chefredaktören i Dalademokraten Göran Greider. Det kändes litet befriande i det oberoende liberala liret när rösten från vänster pekade på att valmanskåren inte är så korkad: Det enda rimliga är att valmanskåren reagerat kraftigt på högerförsöken att genomföra ett systemskifte och rikta angreppen mot viktiga delar av den svenska modellen, nämligen bl.a. försämrad A-kassa, utförsäljning av statlig egendom, upptäckt av de vansinniga fördelningseffekterna av fastighets- och förmögenhetsskatt.
Tänk att det skall vara så svårt för en borgerlig skribent att se till verkligheten. Det är ju så enkelt: högerregeringen har utsatt svenska folket för ett generalangrepp mot välfärdssystemet med starka klasseffekter. Så negativa för den verkliga arbetardelen av Sverige att man blivit förbannad över det hycklande med det "nya" arbetarpartiet och undanröjande av utanförskapet när det egentligen handlar om att berika de redan rika på de smås bekostnad.
Denna brist på borgerlig klarsyn är egentligen lika chockerande, som när tidningarna (inte minst DN och Sydsvenskan) vansinnigförklarade majoriteten av svenska folket efter EMU-omröstningen. Röstresultatet framstår ju egentligen som ganska klokt sett ur den svenska ekonomins facit och var klokt nog en klar signal att man inte ville att att mer makt skulle överföras till okänd ort i Europa.
Ytterligare en replik från panelen är värd att räddas ur glömskan såsom signifikativ för den "oberoende liberala" världsuppfattningen. Det var Barbro Hedvall som oskuldsfullt sa: "Ingen har i alla fall privat upplevt någon försämring på grund av regeringens reformer!" Nej, från DNs ledarredaktion så ser man naturligtvis inte annat än hur de förmögna berikas och vet inte heller om annat än hur bostadsrättshavare vid Strandvägen/Stureplan och fastighetsägare i Täby och Saltsjöbaden gjort jackpott. Men hur är med fastighetsägaren i Åsele utan minskning av fastighetsavgift/skatt men ökning av reavinstskatt? Hur är med de hundratusentals pensionärer som lever på grundpension och nu får den straffbeskattad enligt en särskild straffskatteskala (se Skatteverkets hemsida)? Och hur är det med de arbetslösa som inte kunnat beredas arbete i den takt högerregeringen föreskrivit? För att nu inte nämna förtidspensionärer och långtidssjukskrivna bara för att nämna några ytterligare exempel bland flera. Men detta är en ypperlig illustration hur borgerliga tänkare helt avskrivit tanken på solidaritet med de mindre bemedlade såsom en patetisk vänsteridé och lämnat dem för att segla vidare i högervinden. Snacka om att undanröja utanförskap när man lämnar stor del av Sveriges sjuka, arbetslösa och pensionär i ett gigantiskt utanförskap där man till och med tillämpar en särskilt högre straffskatteskala för att ytterligare klämma åt de fattiga och finansiera skattesänkningarna för de rika. Som sagt i rubriken borgerliga skribenters främsta uppgift är att skriva om de fattigas sanning så att den inte stör högerbilden av välmående rika som blir allt rikare. Man kan förstå dem, ty frågan "är du lönsam, lilla vän" är återigen den obekväma frågan i bilden av ett mer och mer rått vinstklipparsamhälle. Och den bilden får inte visas upp i den "oberoende liberala" tidningen.

Kungen: ”Vi vänder blad och tittar framåt” – så faen heller...

Kvinnoförakt

En rad artiklar har skrivits om skandalboken Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungen-vi-vander-blad-och-ser-framat_5622861.svd, DN bl.a. http://www.dn.se/debatt/kungen-ska-behandlas-pa-samma-satt-som-statsministern-1.1204729, SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4155866 Ja detta var bar några små smakprov. Egentligen skiter jag i hur och vad kungen har haft för sig och har svårt att förstå dem som lägger ner tid och pengar på att läsa om skiten. Däremot har Malin Ullgren på DNKultur tagit upp en intressant aspekt : Kungaboken handlar om män som inte ser kvinnor som människor http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/malin-ullgren-kungaboken-handlar-om-man-som-inte-ser-kvinnor-som-manniskor-1.1204739. Hon ställer frågan : Är vi klara där? Nej. Kungaboken handlar om en grupp män som tillsammas värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor.

Bortskämda mansgrisar som vill ha ”något gott till kaffet”

Marie Ullgren pekar på att biografin faktiskt visar är att det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, som ”något gott till kaffet”., . Med en monarki följer också adel och ärvda pengar, eftersom det är viktigt för den här gruppen människor att ha goda relationer till hovet. Så vi har inte bara kungen, vi har ... som en naturlig del av detta statsskick också ett gäng högbördiga hangarounds som präglar statschefen, och därmed konstitutionen, med sina specifika värderingar ... och patriarkal kultur... Det må vara skvaller men den ger en bra sammanställning av statschefens mest privata umgängesvanor, och ”kaffeflickor” är inget tillspetsat, skämtsamt uttryck. Man äter mat, man dricker vin, sedan kaffe och till sist något litet för driften.



Hora och madonnakultur i statsledningen

Det är inte ”moralism” att invända mot hur kungen och hans gäng enligt ”Den motvillige monarken” bedrivit samtida hovliv slutar Marie Ullgren. Däremot är det direkt tragiskt att ha ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar. Kungen sa att han pratat med drottningen med vilken han, såvitt man f.n. vet, har tre barn. Det föreföll ju rekorderligt och det skall han väl få ha i fred. Men vill vi betala för kungens alla snabba bilar och kaffebrudar? Framförallt vill vi ha en statschef med så bristande uppfattning om jämställdhet och demokrati? Är det inte dags för en annan ordning än den med ”Noppe” och gänget. Så faen vi vänder blad...

Finns det andra sätt att hantera ”homosexuella närmanden” i Sverige än skott genom huvet eller 45 knivhugg i ryggen?

Brutalt bögmord 1997 I går sände SvT 1 Keillers park en svensk långfilm från 2006 i regi av Susanna Edwards och i rollerna Mårten Klingberg, Piotr Giro m.fl. Bakgrunden är ett brutalt mord natten till den 23 juli 1997 i Keillers park på Hisingen i Göteborg. Jag är 71 år gammal och det var som med filmen hela mitt liv återupprepades. Detta att när man kommer hem till familjen och berättar om sin förälskelse mötas av pappas tysta förakt och mammas gråt över att ”inte få några barnbarn” – att inte få uns av den bekräftelse som skulle mött mig med en förtjusande dam. Eller trösta vänner som överhuvudtaget inte vågade berätta därför att familjen skulle kasta ut dem, ja hota dem till livet. Och sedan det ständiga hotet för ”avslöjande” med fatala konsekvenser, personligen och i det civila. Ja, rent av hotet från mentala och fysiska ”bögknackare”. Överhuvudtaget alla som ansåg sig ha rätt att bli provocerade över hur jag levde mitt liv. Visserligen är jag innerligt tacksam mot de progessiva krafter som har gjort att jag i dag 2010 efter 29 års samlevnad med min käre man kunnat ingå äktenskap, men i min själ smärtar fortfarande de djupa såren av lika många år av bögförakt.

Som jurist fick jag uppleva den ”homosexuella historien”
Det var märkligt att som jurist arbeta med en lagstiftning som syftade till att åstadkomma rättvisa och ett samhälle där man syftade till att stötta de svaga och ändå ständigt stöta på och vara ganska maktlös inför

• Familjens bifall till ens karriär och framgångar i arbetslivet och support av heterosexuella familjesträvanden men totala förnekande när man efter heterosexuell start helt plötligt drabbades av förälskelsen i en person av samma kön, ja hur man t.o.m. efter döden genom testamente försökte undergräva arvsrätten

• Olika utfrysningsförsök i arbetslivet och trakasserier på olika ”formellt” oantastliga grunder, ”samarbetssvårigheter”, ”inte som vi andra”, ”överkänslig”

• Hur samhället representerat av Justitieombudsmannen utan utredning avskrev kränkningar av homosexuella

• Hur domstolar såg förmildrande på våldsmän därför att de blivit utsatta för ”närmanden av offret” (som exempelvis i Keiller-fallet eller mordet på en homosexuell ishokeyspelare i Västerås)

• Hur polisen tidigare agerade så kränkande mot homosexuella våldsoffer att ingen vågade göra anmälan utan att ha med sig jurist.

• Hur släktingar efter dödsfall (före partnerskapslagens tillkomst 1995) kunde kasta ut homosexuell partner såsom ”inneboende” och begrava den döde utan att partnern tilläts medverka

• Hur kyrkliga och frireligiösa företrädare kunde så sent som 2006 kunde gå ut med uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!” http://www.bevaraaktenskapet.se/sidor/upprop.asp

• Hur Högsta domstolen så sent som 2007 friade frikyrkopastorn Åke Green, som beskrev homosexualitet som ”en djup cancersvulst i samhället och såsom uppkomst och spridning av aids” under hänvisning till religionsfriheten http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hd-friar-ake-green_482681.svd

Filmens handling i korthet
 Peter (Mårten Klingberg), som är gift småbarnspappa, förutspås en lysande framtid - han ska ta över familjeföretaget efter pappa och har familj med sin lika lyckade och vackra flickvän. Men en dag möter han en blick som går rakt in i hjärtat på honom – Nassims (Piotr Giro). Kärleken går inte att ignorera och de inleder snart en relation som upprör oförstående vänner och familjmedlemmar. Nassim är den öppne, som vill berätta för hela världen om deras kärlek, medan Peter får kämpa för sin frigörelse och mot sin konservativa bakgrund. Det blir till vacker och kroppsnära kärlekshistoria. Ja, lika fin och komplicerad som den i Brokeback Mountain och liksom där med

de omgivande heterosexuella fördomarna som enda komplikation. Peter inser att han har mött vad som kan vara hans livs kärlek, men han riskerar samtidigt att förlora allt annat. Men relationen får ett abrupt och brutalt slut... Två satanister avrättade den 37-årige algeriern Josef Ben Meddaours (Nassim) liv med ett skott i huvudet och ett i ryggen. Och Peter avskedades från familjeföretaget, fråntogs vårdnad och umgänge med sitt barn och fråntogs sin arvsrätt. Så kan det vara att var bög – inse det, allt annat är arrogant förnekande!

Bra film men...
Recensenter var överens om, att det är en bra film - Kronbrink i DN 4 poäng ”en imponerande debut” - men hänger upp sig på olika saker som inte stämmer överens med det heterosexuella samhällets verklighet.

• De homofoba poliserna är en kliché. Filmen handlar om ett mord 1997, dvs ungefär 10 år efter det att homosexualitet tagits bort som sjukdomsdefinition och 2 år efter det att homosexuella par fått möjlighet att mot den samlade borgerlighetens protester ingå partnerskap och framförallt innan polisväsendet utbildats i HBT-frågor. Och Carin Götblad var inte ens påtänkt som länspolischef då.

• Att Peter bedrar sin fru... det är inte gulligt med otrohet! – Skulle recensenten bli lika arg över heterosexuell otrohet skildrad på film? Men framförallt tillkommer många homosexuella relationer i smyg därför att det heterosexuella förtrycket medfört att homosexuella känslor undertrycks och förnekas också av homosexuella. Ofta är det alltså inte fråga om ”livslögn” utan ett för existensen nödvändigt förnekande.

• Det hade räckt om Peter bara varit bög från början... nu sviker han sin fru och drar in henne i sin jävla livslögn och det tillför egentligen ingenting till filmen. Man kan ana att det hade varit skönt att kunna dra en klar gräns från den heterosexuella verkligheten till bögen Peter. Detta är alltså okunnighet om homosexuellas villkor i slutet av 90-talet och för många än i dag? Homosexuellas ”jävla livslögn” är tillkommen som en följd just av denna ensidiga heterosexuella ”verklighet”

Jag är i alla fall glad över att Public service-tv visade filmen även om den greppade över mycket - som varit svårt för personer utan självupplevelse att förstå - var en fin filmupplevelse. Och jag tackar trots allt livet för min homosexualitet, som jag är övertygad om att en högre Kärlek inte fördomsfullt ser ner på och som faktiskt fört mig till detta livs största lycka, min underbara man.

När religionen tillåts regera så närmar vi oss medeltiden.

Katolsk/europeisk samvetsfrihet
I människor och tro i P1 diskuterade en ny Europarådsresolution om ökad samvetsfrihet främst aktualiserat p.g.a. strävanden från de konservativt/katolska Europa . Enligt resolutionen, som visserligen bara är rådgivande, men i alla fall sägs följande: inte bara vårdpersonal utan hela vårdinstitutioner får vägra utföra aborter.

• "Ingen person, sjukhus eller institution ska kunna tvingas, hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt för att man vägrar utföra, underlätta, assistera eller utföra abort" eller
• "någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo,"

Påverkas svensk abortliberalitet?
Deltagarna i radiosamtalet var Åsa Regnér, RFSU, Christina Doctare, läkare och kristdemokrat och Kristina Gemzell, gynekolog. Redaktionen hade ställt följande frågor: Hur påverkas den abortliberala svenska sjukvården av resolutionen? Var bör man dra den etiska gränsen mellan fostrets rätt till sitt liv och kvinnans rätt till sin kropp och hur hör hälsopolitik och religionsfrihet samman? Både Åsa Regnér och Kristina Gemzell sade sig förlita sig på socialministerns budskap att resolutionen inte skulle innebära någon förändring i svensk lagstiftning eller hälsopolitik. Detta eftersom man redan nu hanterade frågan praktiskt så att läkare eller sjukhuspersonal som anförde religiösa betänkligheter fördes över på andra arbetsuppgifter.

Abortmotståndare från Frankrike och Tyskland demonstrerar i Strasbourg. Foto: Christian Lutz/AP

Överlämar kvinnor till klåpare och riskerar kvinnors hälsa.
Men båda Regnér och Gemzell beklagade resolutionen som kommer att förvärra läget för kvinnor i andra delar av Europa. I vissa länder finns inte ens personal att utföra det begränsade antal aborter som motiveras av hänsyn till moderns liv eller våldtäkt. I Polen utförs exempelvis 400 aborter på detta villkor medan man beräknar att ca 150.000 aborter utförs av läkare på fritiden eller av icke medicinsk kunniga mot hög betalning och med betydande risk för livshotande komplikationer. Annorlunda ansåg Christina Doctare, som helt bortsåg från att resolutionen huvudsakligen avsåg just aborter och menade att detta borde tas som en mer allmän diskussion om samvetsfrihet inom sjukvården. Hon anförde frågor om vård i livets slutskede, ekonomiska aspekter på osedvanligt dyr vård och upprätthållande av liv vid för tidigt födda eller skadade foster osv. Därför välkomnade hon reslutionen.

Är Doctare verkligen läkare?
De saker Doctare anförde är i och för sig intressanta och nödvändiga samtalsämnen men resolutionstexten avser t.o.m. ordagrannt abort, varför Doctares försvar framstår som svammel i avsikt att lägga ut en dimridå. Och varför argumenterar hon emot abortfriheten? Som läkare är hon huvudsakligen känd för ett förtjänstfullt arbete om våldtäkter på Balticum. Men hennnes huvudsakliga verksamhet är inte som läkare utan ledande företrädare för Katolicismen och Kristdemokraterna med kristen sexualmoral, kristen familjesyn och motstånd mot homosexuella äktenskap som huvudingredienser . Hon var en stiftarna tillsammans med Tuve Skånsberg av den religiösa tankesmedjan Claphaminstitutet. Liksom Skånsberg har hon också kandiderat till både riksdag och EU-parlament för KD. Hon är katolik och har av Påven tilldelats värdighet av Dam av Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden.

Hur arbetar en propagandist?
När man vill se hur Christina Doctare arbetar som propagandist finns ett tydligt exempel. Uppropet Bevara äktenskapet mellan man och kvinna, som hon undertecknade, inleds med följande ord:
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna säger att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, utgör ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (artikel 16).
men FNs förklaring lyder
Artikel 16
1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.
2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.
3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd.

Halvsanningar och hälsorisker
Hela uppropet bygger alltså på ett falsarium eftersom Artikel 16 avser att skydda lika rättigheter i äktenskapet, att samtycke föreligger samt att familjeenheten hur den än är utformad har rätt till samhället skydd.    I abortdebatten försöker Doctare - på samma sätt som med innehållet i artikel 16 - blanda bort korten i abortdebatten genom att tala om en massa annat.
Det katolska EU har infört en rekommendation där sjukvården skall kunna avsäga sig ansvaret för kvinnors hälsa även när det gäller abort och överlämna dem till okunniga klåpare med skumraskbetalningar. När religionen tillåts regera så närmar vi oss medeltiden. Att religionen är på marsch framgår f.ö. av Annika Ström Melins artikel i DN Krock i kunskapssyn.